För tre år sedan delade Anton Magnusson den svenska offentligheten i två läger, nu är han tillbaka med en hyllad föreställning. Essy Klingberg träffar honom för att ta reda på hur man blir en vass provokatör, och om cancelkulturen finns på riktigt.
Tjejen vid bardisken på Röde Orm ser besvärat upp från sin mobil när jag kommer in genom dörren. Det är eftermiddag, lokalen är nästan tom, och hon visar bestämt vilket bord jag ska sätta mig vid. Anton Magnusson kommer direkt från tåget, det är bara några timmar kvar tills hans föreställning Uppvigling och förledande av ungdom ska börja i källaren till Marie Laveau tvärs över gatan. Showen är döpt efter två av brottsanklagelserna som riktades mot honom och komikerkollegan Simon Gärdenfors efter drevet kring låten Knulla barn 2018, och kvällens speldatum är extrainsatt.
Anton Magnusson har lämnat två avtryck inom svensk humor: ett som standupkomiker, ett som rapparen Mr Cool. Den senare är en gränslös provokatör influerad av jargongen från rapbattlescenen, medan standup-materialet kretsar kring underfundiga, smått misantropiska, omvärldsbetraktelser. Men rapkarriären började långt före humorkarriären.
– Min kompis gick i gymnasiet i Malmö där han lärde känna Armann Hreinsson, som kör standup nu. Armann höll på med hiphop och introducerade oss för whoa.nu, ett forum där man kunde lägga upp egna låtar. Många där tog hiphop på stort allvar och följde strikta regler om multirim och flow. Min kompis tyckte vi skulle göra en egen låt, så vi gjorde det på skoj. Vi var kassa men låtsades att vi var signade på ett skivbolag som hette MVG records.
Vad stod det för?
– Multiple Variety Gangsters. Vi började starta beefs med seriösa rappare på forumet, det var kanske en av tio som svarade. Vi tyckte det var jätteroligt och dissade tillbaka. Det här var runt år 2001 och Youtube hade inte kommit än, så ljudfiler var det enda som kunde spridas på internet. Det kunde ta fyra timmar att ladda ner ett avsnitt av Simpsons, om man varit helt okänd och lagt upp en sketch hade ingen orkat ladda ner den. Men vi insåg att det fanns folk som lyssnade på ljudfiler på woah-communityt, så det blev ett sätt att få ut humor till en publik.
Hiphop handlar ju mycket om att höja upp sig själv, medan standup handlar om att sänka sig själv. Vad är det som lockar med att röra sig mellan de två världarna?
– Det klassiska inom hiphop är att ha punchlines om att man är bäst och störst, men vi hade också mycket självironiska rader där vi drev om hur dåliga vi var. Jag skulle säga att inte sänker mig så mycket på standup-scenen, och inte direkt höjer mig till skyarna på rapscenen.
Att sänka sig på scen är ett grepp som ska användas med måtta, säger han efter en stunds fundering.
– Att skämta om sitt utseende är ett råd många får när de börjar standup-kurser, men att göra det bara för sakens skull kan bli lite märkligt. Om Mårten Andersson går upp på scen och säger: "Jag vet vad ni tänker, har Danny DeVito skaffat barn med Mrs. Doubtfire?" och folk tänker: "Nej, du är snygg för din ålder faktiskt", finns det en risk han tappar publiken. Det är bättre att försöka vara ärlig och öppen på scen, då kommer folk automatiskt tycka om en.
Jag ser många nya komiker som går upp och skämtar om att de antingen är fula eller alkoholiserade, då kan jag känna att det är lite hack, eller billigt?
– Det blir lite hackigt. I början har man frikort att göra det, om det får en att våga gå upp på scen, men ofta är man själv blind inför det folk faktiskt tänker om en. En gång såg jag Marcus Berggren efter en period där han hade gått upp några kilo. Det var inget som syntes, men han själv kanske kände av det. Han hade publiken med sig fram tills att han sa att han själv var fet, då var det som att de inte höll med.
Som komiker tvingas man ju konfronteras med hur folk uppfattar en. Jag upplever att mitt självhat har ökat sedan jag började med standup, håller du med?
– Jag hade nog rätt stort självhat redan innan jag började, så jag vet inte riktigt om jag känner igen mig i det. Men det är ju dåligt om du börjat hata dig själv på grund av standup.
Både och, det är terapeutiskt också, för man tvingas acceptera sig själv.
– Ja, standup kanske kan göra en till en bättre människa, eftersom man utvecklas när man blir medveten om sina brister. Samtidigt ökar ens självförtroende när folk skrattar och det går bra, så man kanske går plus minus noll i slutändan.
Det där verkar vara en utmaning för komiker som blir framgångsrika och folkkära, att det blir svårare att köpa deras underdog-självframställning. Så kunde jag känna för Louis CK förut. Fast nu köper jag hans självhat igen.
– Det kanske var bra att han blev cancelled, av den anledningen.
Hans cancellering kanske bara var en bit (skämt, reds. anm.).
– Ja. Under hans sista specials kunde man känna: "Vad fan, sån loser är du inte, du är en av världens mest framgångsrika komiker. Ta på dig något annat än en svart T-shirt."
Anton Magnussons förra föreställning hette Benne, en förkortning för självmordsbenägenhet, och i podcasten Specialisterna återkommer segmentet Antons kliniska depression. Jag undrar om han kan känna ångest över att exponera sig.
– Jag har vissa grejer som jag inte pratar om. Simon har alltid varit intresserad av det självbiografiska, både som serietecknare och komiker, och när något har hänt i mitt liv kan han uppmuntra mig att prata om det i podden. Han pressar mig inte, men han kan påpeka att han själv uppskattat att höra det när han var tjugo. Ibland kan man ju göra det för innehållets skull.
Ni verkar ha en nära relation till era följare. Kommer poddlyssnare ofta fram och tror att de känner dig?
– Ja. Man får tänka att det mest är kul, men det kan vara jobbigt när folk tror att det är okej att säga vad som helst bara för att man själv skämtat om det i podden. Egentligen är det ju är ett sorts kärleksbevis, ett sätt för dem att visa att de tillhör ens gäng.
Kan du någonsin känna dig ägd av dina fans, som patreonfinansierad poddare?
– Jag var emot att skaffa Patreon i början av just den anledningen. Det var Albin Olsson som föreslog att vi skulle skaffa det till Specialisterna, när Patreon var nytt. Jag sa att det skulle sluta med att man bara ger lyssnarna vad de vill ha, eftersom man skulle märka vad de gillar och inte, men jag blev nedröstad. Jag tror det är viktigt att jobba emot den impulsen, för det blir tråkigt i längden.
Det verkar finns en lockelse i att som komiker eller opinionsbildare röra sig mot ytterligheterna när man börjar med den sortens finansiering? Om jag ska nämna ett namn skulle jag säga Aron Flam.
– Vi kan kalla honom Flaron Am. Nej, men jag tror generellt att det kan bidra till en Eco Chamber-stämning. Jag undviker att läsa kommentarsfält och trådar, för det är så lätt att ta åt sig och börja anpassa sig. Det räcker med att en person skriver att podden blivit dålig, då tänker man att alla tänker så.
Jag ser ibland nya komiker med dåligt material som när publiken inte skrattar säger: "Åh, det var tydligen för grovt för er". Hur vet man huruvida man är en vass provokatör eller bara tråkig och jobbig?
– Den första regeln är att man inte ska behöva säga: "Det där verkar vara för känsligt för er". När folk blir upprörda hör man det på dem, de reagerar inte genom att bli tysta. Någon från publiken kan till exempel säga ifrån, men blir det helt tyst är det bara för att det är tråkigt. Eller för att de märker att du provocerar för sakens skull.
Du förlorade gig efter drevet, samtidigt har ju den här föreställningen gått bra. Är snacket om cancelkulturen överdrivet, eller är den så obarmhärtig som folk säger?
– Det har jag inte riktigt tänkt på. Om jag hade haft ett Netflixkontrakt eller så hade det säkert varit förödande för min privatekonomi, men är man i det läget som jag var slår det inte så hårt. Eller om du är som Pewdiepie, och inte är så beroende av traditionella medier. Men får du merparten av din inkomst från SVT kan det nog slå rätt hårt.
Hade du anat att Knulla barn skulle väcka så starka reaktioner?
– Nej, inte proportionerna på det. Under drevet såg jag många som skrev: "Nu får de uppmärksamhet, exakt som de ville, det var därför de gjorde låten", och så var det inte. Det handlade om att vi hade en trogen fanskara som gillade den typen av humor, och att vi ville göra en låt som var på gränsen till för mycket även för dom.
Pedofili är ju ett av de stora tabun som finns kvar i samhället. Finns det några fler såna kvar att utmana?
– Det är svårt att säga. Miljön kanske, men det är ingen som blir personligt upprörd av att du kastar pantburkar i skogen. Men det är klart att det finns tabun kvar att utmana. Jag ser fram emot att bli 60-70 år gammal och tänka "Nej, jag saknar den gamla goda tiden när vi bara skämtade om hederlig pedofili".
Läs även: Döskalle & Mästerligt möter Joe Labero
