Isabella Löwengrip: "Jag tror inte att man orkar leva annars"

Att snabbt bli en av Sveriges mest kända tonåringar har sin baksida. Essy Klingberg har träffat Isabella Löwengrip som är aktuell med en utlämnande självbiografi om bilden av sig själv, kraschen och vägen tillbaka. 

Fotografen går tre steg framför oss. Vi korsar ett övergångsställe intill Humlegården, och när bilen stannar för oss söker hon förarens blick och nickar vänligt. En del av Isabella Löwengrips gester känns utstuderade, på gränsen till teatrala, ändå känner jag ett starkt sug efter att ta efter hennes sätt att vara. Det känns som att gå intill en diplomat, som att vara statist i någon annans liv, och det känns toppen.

Isabella Löwengrip har varit ett offentligt namn så länge jag kan minnas, men hennes persona är svår att sammanfatta. Hon förde tv-dagbok på fyran långt innan vloggen slagit igenom, drev e-handelsbolag när dagens influencers fortfarande gick i förskoleklass, och startade modemagasin när tidningsdöden sedan länge var ett faktum. Hon är en sorts influencererans Forrest Gump, ett ansikte som skymtats i alla sammanhang där det nalkats förändring. Men hon är också bloggaren som anklagades för att blåsa upp sina läsarsiffror, företagschefen vars anställda vittnade om skräckvälde, och inspirationsföreläsaren som hamnade på psykakuten. Allt skildras i självbiografin Isabella. 
– Det är en förlösande känsla, eftersom jag levt i offentligheten sedan jag var 16, och det varit så många rubriker under alla år. Så det känns skönt att få samla en bild som jag själv får styra över.

Är boken ett sätt att sammanfoga dig själv till en mer enhetlig person?
– Ja, för jag tror inte att man orkar leva annars. Om man har någon form av artistpersona från en tidig ålder når man förr eller senare en punkt då den inte längre går ihop med ens verkliga jag. Antingen så hittar man ett sätt att lära känna sig själv, att få rollerna att gå ihop, eller så orkar man inte leva längre. Det är de alternativen man har. Så det var egentligen efter min stora krasch som jag insåg att jag måste ta bort rollen och lära känna mig själv.

Hur skiljer sig ditt privata jag från din persona?
– Jag är mycket mer deprimerad i verkligheten än hur jag är som roll. Det har ju också varit mitt sätt att tackla livet, att skapa en karaktär som är sprudlande, som alltid är driven, modig, som tar motgångar med en klackspark. Att utstråla att man lever ett fantastiskt bra liv har varit mitt sätt att hantera ett liv som inte riktigt varit så.

Boken är också en skildring av det hårda medieklimat som rådde när du slog igenom, kan du någonsin känna en ilska över hur du som ung mottogs i offentligheten?
– Ja, självklart. Femton år innan min tid var en era med mer feministiska ideal, då man började bli mer medveten. Sedan kom mitten av 00-talet, då man började granska unga tjejer extremt hårt. Sociala medier och bloggar gjorde att man kunde lägga upp en bild och bli sågad på en gång. Innan gick det inte att granska någon under lupp på samma sätt, eller skriva till någon direkt hur den såg ut i baddräkt. I mitt fall ledde det till att jag utvecklade jag en ätstörning under den här tiden. Det är något jag aldrig pratat om förut, för att det har varit så viktigt för mig att fronta mig själv som en sund person.

Allt fler influencers har börjat tala mer öppet om ätstörningar, men det verkar vara en svår balansgång. Jag undrar hur man förhåller man sig till att leva i ett ätstört samhälle som influencer och mamma.
– Dels har jag valt att gå ut och berätta om det här nu, för att visa att det här är något som många fler än man tror lider av. Som mamma försöker jag också hela tiden visa att man duger som man är. Jag skulle aldrig prata om vikt, eller viktväktarpoäng, som min mamma gjorde när jag var liten. Jag skulle aldrig äta annan mat än mina barn gör, eller knapra på salladsblad medan de äter köttbullar och makaroner. Sånt märker de på en gång.

Det låter som att du har nått en ganska hög medvetandenivå i den här frågan?
– Jag gjorde ju det under arbetet med boken. Det var då jag insåg att mina problem grundade sig i min mammas beteende under min uppväxt. Det var ju normalt att leva som hon gjorde på den tiden, viktväktarna var en av de sunda metoderna man använde. Men under skrivandet insåg jag att jag hanterat mat på ett sätt som inte var sunt, antingen var det hetsätning eller så var det självsvält, och det gick hela tiden i perioder. Jag visste inte ens att det var en ätstörning, jag tänkte att det är så man gör: Man är hård mot sig själv på veckodagarna och så frossar man på helgerna, det är inte så farligt. Men så märker man att det kan gå till överdrift. Så det var när jag skrev boken som min bästa kompis Sheila sa: "Isabella, du måste söka hjälp för det här". Då fick jag ändra boken ganska mycket, för jag insåg att det varit ett problem som varit med mig sedan jag var tolv. Jag hamnade på löpsedel när jag var tjugo, där det stod "Blondinbella tjockmobbas", och då blev det ännu värre.

Vad sökte du för konkret hjälp?
– Då sökte jag ingenting, nu har jag gått till en ätstörningsklinik. I mitt fall har det handlat om att jag velat ta tag i de här problemen ordentligt, och det har gått ganska fort att bli bättre. Men man kan alltid trilla dit, och man behöver ha koll på sig själv hela tiden.

"Nu hamnade jag i och för sig på psykakuten, men jag har ändå byggt bolag samtidigt"

Du beskriver hur du som ung ser upp till stjärnor som Britney Spears och Lindsey Lohan. Vad skiljer ditt livsöde från deras?
– Inte mycket, bara att de levt ett mycket mer extremt liv i och med att de är världsstjärnor. Men det har varit samma skönhetsideal, samma granskning, där man får höra åsikter om hur man ser ut varje dag. Jag tror att alla kvinnor som slog igenom vid den tiden slungades in i samma sak, och det är ett under att jag inte gick ner mig på det sättet. Nu hamnade jag i och för sig på psykakuten, men jag har ändå byggt bolag samtidigt. Det hade lika gärna kunnat gå åt ett annat håll.

Tycker du att den generationens offentliga tjejer fått någon sorts upprättelse?
– Nej, inte alls. Vi har bara lämnats vind för våg: "Klara er själva nu". Vi har gått igenom den granskningen, eller går igenom den granskningen, men det blir ingen upprättelse, utan de här skönhetsidealen, åsikterna, finns kvar.

Vid något tillfälle i boken beskriver du hur du når insikt om att du inte trivs så bra som offentlig person. Hur ofta har du ångrat att du ens började blogga?
– Jättemånga gånger. Framför allt när jag haft stalkers efter mig, att jag inte kunnat levt ett normalt liv för att jag behövt ha vakt med mig. Då har jag känt att jag inte orkat, för att det har varit så läskigt. Men också när tjockislöpsedeln kom, den var tuff. Eller när det stod att mina anställda inte trivdes. Men jag måste också lägga till att offentligheten har gett mig massa saker, jag hade inte kunnat bygga mina bolag annars, så jag är samtidigt tacksam. Det är den där djävulsdansen.

Ja, vad tror att du hade gjort om du aldrig hade startat bloggen, om du inte ens hade börjat med Playahead?
– Antingen hade jag varit politiker idag, för jag var ändå aktiv inom politiken tills jag var arton. Eller så hade jag varit jurist som min pappa, för jag tycker det är kul med avtalsfrågor, och att försvara, så försvarsadvokat kanske.

Din pappa verkar ha präglat dig ganska mycket. Hur tror du hans klassresa påverkat ditt politiska uppvaknande?
– Vi har ju hela tiden stått väldigt långt ifrån varandra politiskt. Han har alltid varit stolt socialdemokrat, och gjort sin resa, men det har varit viktigt för honom att hålla fast vid sina rötter. Han kunde säga: "Absolut, Isabella, vi kan åka till alperna i år, men du ska veta att det inte var möjligt när jag var liten". Jag sa det till honom häromdagen, att jag tagit över hans stafettpinne. Att han nådde en viss nivå, och jag fortsätter. Jag är stolt över hans resa, och jag är stolt över min egen, men jag kan också känna en oro för hur mina barn. De är tredje generationen, och de kommer inte förstå min pappas resa. De växer upp på Lidingö, där alla har SUV:ar. 

"Mamma, ska vi verkligen flyga med andra människor? Jag tycker mer om att flyga själv"

De får en annan bild av pengar?
– De har haft en egen kock hemma, och vi har åkt mycket privatflyg. Sally sa någon gång: "Mamma, ska vi verkligen flyga med andra människor? Jag tycker mer om att flyga själv." Då tänkte jag: "Vad har jag gjort för någonting? Har jag förstört hennes uppväxt?". Jag är tacksam över att de var så små när allt var så, nu kan jag ge dom en mycket mer normal vardag.

Hur gör man det då, alltså ger sina barn en vanlig uppväxt om man är en offentlig förälder?
– De tycker att det jobbigt med offentligheten. De märker att barn de kanske egentligen inte är kompisar med vill komma hem och leka, och de tycker det är jobbigt när folk stannar och vill ta bilder. Men hemma har vi en väldigt vanlig vardag, det är köttbullar, det är pannkakor, vi gör läxor, kollar på film, och går och lägger oss. Jag anstränger mig verkligen för att barnen ska få växa upp under normala förhållanden. Sen är dom extrema ändå, för vi bor på Lidingö, och det är extremt homogent.

Tror du på det sättet att kraschen långsiktigt kan ha varit bra för barnen? Det låter som att du lever ett mer vanligt liv nu än innan.
– Ja verkligen. Det är inte sunt att växa upp med en kock eller en chaufför som kör en till förskolan varje dag. Jag tror att man blir konstig om man växer upp i den typen av miljö. Min krasch har gjort att vi börjat om från början. Vi bor i ett normalt hem, där man får plocka in i disken efter maten. Jag tror det är jättebra för deras uppväxt.

Du beskriver i boken hur du ofta sökt dig till killar för att få den trygghet du själv saknar. Är det en bra strategi? Frågar åt en kompis.
– Nej, men mitt problem är att det mycket handlat om daddy issues, att jag sökt någon som ska ta hand om mig. Sen när jag känner att jag fått den tryggheten, då sticker jag därifrån. Det är jätteelakt att göra så. Men för min del har det funkat kortsiktigt, att man känner att man landar i en relation, så kan man gå vidare sen. På lång sikt så måste man ju hitta den där tryggheten själv, men det är jättesvårt. Jag har nog fortfarande inte gjort det riktigt, utan min trygghet är fortfarande väldigt styrd av att jag har Paul och barnen. Sedan har ju mina män varit ganska gamla. Och det har nog varit för att pappa inte funnits där riktigt. Jag har insett att det är så, men jag orkar inte ta tag i det. Det får liksom vara så, det finns andra problem att fokusera på här i livet.

Det där är en lite befriande inställning. Men hur ser din och din pappas relation ut idag?
– Vi har inte haft kontakt på en massa år, men jag tog upp kontakten när jag skulle skriva boken, för att jag ville att han skulle läsa den. Så båda mina föräldrar har fått läsa och vara med i processen. Han har haft jättetufft med sina alkoholproblem, som han haft sen han var barn. Idag är han nykter sedan ett halvår tillbaka. Men jag tar det väldigt långsamt, för jag har flera gånger varit med om att han försökt sluta och så har det inte fungerat.

Så en dag i taget?
– En dag i taget, precis. Men vi hörs nästan varje dag, på Whatsapp. Vi har träffats två gånger sedan vår paus på några år, och det har känts jättebra.

Du blir ju också mamma tidigt, och beskriver hur du vill skapa det trygga familjeliv du själv inte riktigt fått. Kan man bli fri från sin uppväxt?
– Nej, man blir ju inte det. Man slungas tillbaka hela tiden till olika faser och skeden, och man har ju något arv i sig som gärna vill gå igen. I min pappas fall  handlar det om viljan att ta snabba beslut, att allt ska gå fort hela tiden. Jag är en kopia av honom, så jag måste vara medveten om den sidan av mig själv hela tiden. Man får jobba aktivt för att inte hamna samma de hjulspår som sina föräldrar. Men så kommer man på sig själv med att ha skaffat en lägenhet i New York för 230 000 i månaden, och så tänker man "Fan, nu blev jag som min pappa ändå".

När du var på toppen i New York, anade du att framgången var så skör?
– Nej, inte alls. Jag var inne i ett skov i min bipolaritet och hade som mål att bli en av världens mäktigaste kvinnor. Ska man lyckas internationellt är det i USA man ska vara, där makten och ekonomin finns. Sedan hade jag så mycket intäkter också, så jag tänkte att jag klarade mig rent ekonomiskt. När jag kom dit fanns det en plan för hur jag skulle klara av att täcka hyran och två anställda, men när allt vändes upp och ner på grund av alla rubriker fanns det inte riktigt någon buffert. Och det var därför allt gick så fort.

Rubrikerna, ja. I slutet av 2019 publicerades en rad artiklar där före detta anställda vittnade om utfrysningar, osäkra anställningar, och hög personalomsättning. Dessutom rapporterade flera medier om uppskruvade läsarsiffror, och på några veckor förlorader Löwengrips företag alla sina intäkter.

Berodde affärsverksamhetens krasch på den negativa publiciteten?
– Ja.

Helt?
– Helt.

"Jag hade ställt in mig på ett helt annat liv, tänkt att jag får hitta en hyreslägenhet på Lidingö, bo i min exmans gästrum ett tag"

Du förlorade alla intäkter? 
– Alla intäkter. Jag backade två miljoner i månaden, och hade fasta kostnader i ett halvår efter kraschen. Jag var en månad från personlig konkurs när jag sålde mitt skönhetsbolag. Jag hade ställt in mig på ett helt annat liv, tänkt att jag skulle behöva hitta en hyreslägenhet på Lidingö, bo i min exmans gästrum ett tag. Börja om. Någonstans visste jag att jag skulle kunna fortsätta använda mina sociala konton någon gång, att jag skulle kunna börja tjäna pengar på dem igen. Det tog ett år innan jag fick mitt första betalda samarbete igen.

Det låter som att du är ganska lösningsfokuserad. I boken beskriver du hur du går i elchocksterapi för att ta dig ur din depression. Var det självklart att tacka ja till?
– Jag hade inget val, jag hade inte levt annars. Det stod mellan självmord och det. Jag hade ingen aning om att det existerade, det var läkarna som gav mig förslaget. De sa: "Du kan inte äta mer antidepp, du ligger på högsta dosen, det finns inte så mycket mer för dig att göra". Jag är lösningsfokuserad, så för mig var det mest att säga ja på en gång. Men jag frågade också mina vänner vad de tyckte, för de var mycket mer klara i huvudet än vad jag var, och det var klokt att jag gjorde det.

I samband att du blir inlagd får du din diagnos, bipolaritet. Vad har den inneburit för dig?
– Egentligen ingenting, jag vill inte hamna i något diagnosfack, jag är så trött på det. När jag var tjugo fick jag en adhd-diagnos, men jag tror inte att jag hade det. Jag var en tjej med mycket energi, som gjorde mycket saker och var impulsstyrd, och helt plötsligt ska du få en etikett på den typen av beteende. Men bipolär har jag alltid varit, utan att jag vetat om det. Idag är jag tacksam för att jag kan äta den medicinen som jag gör, för då vet jag att jag inte kommer sväva iväg igen. Den gör att man inte på samma sätt sätter orealistiska mål och tar impulsiva beslut, som kan vara skadliga ekonomiskt, eller dåliga för varumärket. Jag lever ett sundare, mer balanserat liv.

Hur gör du för att förebygga att krascha igen, nu när du gör en comeback?
– Jag är mycket mer känslig för stress nu, vilket är jättebra, kroppen säger ifrån snabbare. Sedan försöker jag vara mer passionsstyrd istället för ekonomiskt styrd. Det är stor skillnad att skapa något för att man vill, istället för att man ska bli rik på det.

Vad har du för drömmar nu?
– Nu håller jag på med ett bostadsprojekt. Det är lite hemligt fortfarande, men vi håller på att bygga och köpa mark, och vill styra om branschen lite. Jag har alltid älskat mansdominerade områden, och kan män köpa mark och bygga ska jag också göra det.

Det var otippat. Det är långt ifrån att starta skönhetsbolag, som alla andra influencers gör. Men det har du ju redan gjort.
– Det har jag redan gjort.

FEM SNABBA DILEMMAN MED ISABELLA LÖWENGRIP

Aldrig mer höras i ett socialt medium eller överlåta alla affärsbeslut till ett medium?
– Jag hade nog kunnat överlåta alla mina beslut till ett medium. Sedan tror jag att det hade kunnat bli katastrof, men det är lite utav en chansning.

Nooshi Dadgostar som statsminister eller se dina barn bli Big Brother-finalister?
– Nej men gud, vad svårt. Jag hade nog sett henne som statsminister, jag tänker att min familj kommer först. Att barnen ska ha en bra framtid och klara sig i samhället.

Aldrig mer ha högklackat eller se ditt instagramkonto bli hackat?
– Jag hade skippat högklackarna.

Byta förnamn till Bianca eller enbart färdas kollektivt och alltid behöva planka?
– Då hade jag bytt förnamn till Bianca, det är ett jättefint namn.

Det hade skapat nya löpsedlar, men det kanske inte är så fel.
– Nej.

Isabella släpps den 10 november.

Läs även: Döskalle & Mästerligt möter Blondinbella.