Allt fler influencers vittnar om utbredd psykisk ohälsa i branschen. Det är lockande att avfärda som gnäll från personer utan perspektiv på sin egen tillvaro, men Essy Klingberg har försökt lyssna på vad de faktiskt har att säga.
I våras överöstes Bianca Ingrosso med kommentarer från folk som ville att hon skulle uttala sig i Israel-Palestina-konflikten. Deras resonemang klingar vid det här laget välbekant: Med status kommer inflytande, med inflytande kommer en skyldighet att sätta sig in i omvärldshändelser. Att Bianca Ingrosso i förra riksdagsvalet röstade på Moderaterna med motiveringen “de flesta gör det” gör henne tydligen inte mindre förpliktigad att ledsaga sina följare genom en av världens mest infekterade geopolitiska konflikter.
Det finns en gammal sedelärande historia om Damokles, hovman till kung Dionysios, som avundades kungens lycka och status. När Damokles berättade om sin avundsjuka för kungen erbjöds han att provsitta tronen, men väl på plats fick han ett skarpslipat svärd upphöjt i ett tagelstrå över sitt huvud. Han insåg därmed att furstens position inte var så avundsvärd, och det var mer chill att stå bredvid tronen och titta på. Slut på föreläsning, sensmoralen har gått in: Bianca Ingrosso sitter i Sveriges mest otacksamma sits.
Kommentarsfältet kräver inte bara utrikespolitiska ställningstaganden, utan förväntar sig moralisk rättrådighet i allt från privatkonsumtion till företagssamarbeten. Det senaste året har Bianca Ingrosso bland annat kritiserats för resor till Marbella, fillersingrepp och taktlös torgföring av intimhygienprodukter. Dessutom har hennes sminkmärke fällts tre gånger hos reklamombudsmannen för sexistiska annonser. Sverige tycks granska Bianca Ingrosso ungefär lika hårt som Ryssland granskar Aleksej Navalnyj (vilket kan låta överdrivet, men faktum är att man i Moskva kallar Aleksej Navalnyj för Rysslands Bianca Ingrosso).
Därför är det föga överraskande att Bianca Ingrosso i vlogg efter vlogg vittnar om en känsla av otillräcklighet. I vloggen “Jag är nära till gråt hela tiden.” berättar hon att hon känner sig mer ensam än någonsin, och inte kan prata om det utan att få ett tryck över bröstet. I en annan vlogg pratar hon om pressen hon upplever på sociala medier:
“Jag mår så dåligt på sociala medier att jag orkar inte ens gå in och kolla längre, och jag mår dåligt av att vlogga för att jag vet att jag inte kan vara mig själv. Och kan jag inte vara mig själv, då vill jag varken göra det här eller Wahlgrens värld, då vill jag bara göra det som faktiskt är mitt jobb: Sitta på möten och skapa kampanjer och produkter.”
Att Biancas drömliv är att “sitta på möten och skapa kampanjer och produkter” kan kännas ganska dystopiskt, men hennes vittnesmål sammanfattar på många sätt influencerbranchens orättvisa premiss: Å ena sidan efterfrågas autencitet, å andra sidan premieras en självframställning som är fiktionaliserad, på gränsen till övermänsklig. Biancas skörhet är en tillgång när det kommer till att knyta intima band till följarskaran, men vi förväntar oss samtidigt att hon ska vara en stabil girl boss som kan göra väl avvägda ställningstaganden i samtidsaktuella frågor. Det är en balansgång dömd att misslyckas.
Influencers har all anledning att känna sig hårt ansatta. I höstas gjorde Margaux Dietz ett samarbete med Försvarsmakten där hon fick flyga ett JAS-plan. Stor felbedömning av Försvarsmakten: Det finns inget folk hatar mer än influencers! På Instagram vällde kommentarer in från arga människor som anklagade militären för att kasta bort sina resurser. Dum pr att låta en influencer flyga stridsflygplan. Det hade varit mycket bättre att låta ett stridsflygplan flyga in i en influencer. Då hade folket tackat dem för att de står upp för svenska intressen. (Fritt fram för försvarsmakten att kontakta mig för fler pr-tips)
Men vågen av vloggrubriker som kryddas med referenser till psykisk ohälsa kan faktiskt inte enbart förklaras av regelbundna nätdrev. Det finns en viktigare aspekt att ha i åtanke: Incitamenten att prata om det tycks starkare än någonsin. Psykisk ohälsa smittar inte, men begrepp kan göra det. Vi människor är sociala varelser som ser till andra för att lära oss hur vi ska reagera i en given situation. Det är inte bara något jag säger, existentialisten Jean-Paul Sartre kan intyga att jag har rätt. På sin dödsbädd bekände han att han aldrig upplevt ångest, utan dragits med i tidsandan.
“Jag har aldrig upplevt ångest. Det var ett av det begrepp vi använde hela tiden, men för mig betydde det inget (...) Jag talade om det för att alla andra talade om det, eftersom det var på modet. Alla läste Kierkegaard då”.
Det ska tilläggas att Sartre vid tiden för uttalandet var tungt medicinerad, men ändå. Utan att sticka ut hakan alltför mycket kan man konstatera att vi speglar vår omgivning och använder de begrepp som står till buds för att sätta ord på våra känslor. Influencerbranchens själva marknadsidé är att profitera på trender, och psykisk ohälsa genererar uppenbarligen klick. Det här gör inte Biancas känslor mindre trovärdiga eller relevanta, däremot borde det vara argument nog för oss alla att ta ett steg tillbaka. Det är liksom inte så kul att vara en kugge i evighetsmaskinen “Bianca i blåsväder”.
Dessutom tycker jag vi ska befria Bianca Ingrosso från hennes Dionysiostron. Kalla mig kontroversiell, men jag vill inte leva i en värld där vi förlitar oss på att influencers ska ledsaga oss genom alla världens geopolitiska konflikter.
