Foto: Hans Alm och Josef Persson.

Tuva Novotny: "Jag överväger att aldrig mer göra en intervju”

10:02 8 Feb 2019

Tuva Novotnys skådespelarkarriär är ett flera decennier långt kapitel och med regidebuten Blind Spot inleder hon ett nytt. Nöjesguiden har pratat med filmskaparen som uppmanar journalister till självrannsakan.

Filmtiteln Blind Spot syftar på den psykiska ohälsans illusoriska skepnad av välmående, som kan gå vänner och familj helt förbi, trots att ”den blinda fläcken”, om den negligeras eller inte upptäcks i tid, kan förgöra en människa. Blind Spot följer en till synes vanlig dag i ett barns liv, till ett fruktansvärt val som Tuva Novotny med sin film vill uppmärksamma att vi kan förebygga. I filmen har Tuva Novotny gjort flickans mamma till huvudperson, för att undvika den förödande fallgropen som tidigare film- och tv-produktioner, som pratar om självmord, har lett till.
Det finns en vansinnigt stor risk för smittoeffekt och det var oerhört viktigt att göra barnet till en bikaraktär för att framförallt inte romantisera hennes val mer än nödvändigt. Det handlar om hur man kan se ett barn och få ett barn att prata om psykisk ohälsa. Det är så pass viktiga nyanser som är avgörande. Det gäller bara hur vi pratar om det. Att tala öppet om psykisk ohälsa är inte per definition förebyggande, men leder till det.

Innan jag vet ordet av har Tuva Novotny inspirerat mig till att säga något som jag inte brukar prata om.

Mitt ex hoppade ut genom ett fönster.
Jag är oerhört ledsen för att höra det. Och samtidigt glad för att du delar med dig om det nu. Det är viktigt att avdramatisera det. Det hjälper. Åh vad tungt.

Det är så tabubelagt. 
Jag vet! Många vågar inte prata om det för att de inte vet hur de ska göra, trots att det egentligen finns ett jättebehov av att prata om det. Jag tror att många tror att de gör det värre genom att ställa enkla frågor som ”Hur går det? Hur mår du? Kan jag göra nåt för dig? Går du själv med självmordstankar?”

Tuva Novotny fortsätter.
En god vän som var suicidal fick hjälp av en psykolog som avslutade varje samtal med frågan ”Tänker du på att ta livet av dig nu?”. Om svaret var nej sa de ”Okej, vi ses nästa vecka.” Var svaret ja, sa psykologen ”Okej, vi ringer psykakuten nu.” Då sa min kompis ”Äsch, oroa dig inte, jag ska inte ta livet av mig.”. Tillsammans avdramatiserade de tankarna om självmord och gjorde det mindre ensamt. Många som är suicidala tror att tillvaron blir bättre om man försvinner. Man går omkring själv och tror att det är en möjlighet. Då är det viktigt att det finns ett utrymme för dem att lufta tankarna så att någon eller vem som helst kan säga ”Är du GALEN?” och få den personen att förstå att det är det absolut värsta som skulle kunna hända, inte bara för den som går med de tankarna, utan för alla. 

 

“Det var oerhört viktigt att göra barnet till en bikaraktär för att inte romantisera hennes val”

 

Blind Spot är filmad i en tagning, ett särskilt svårmanövrerat filmgrepp som kräver enorma förberedelser och fokus. När Erik Poppe gjorde fiktion av terrorattentat på Utøya, var det liksom i Blind Spot, one take-greppet som mer än något förstärkte den dokumentära känslan av närvaro, chocktillstånd och autenticitet kring det ofattbara. Men hur förbereder man sig?
En ”one take” är lite som ett teaterstycke. I och med att jag använde yrkesexperter inom vården i nästan alla poster utom i huvudrollerna, handlade det ganska mycket om att kombinera en dokumentär teknik och hänga med som en fluga på väggen. Skådespelarna skulle förhålla sig till händelseförloppet som ett teaterstycke, yrkespersonerna inom vården utifrån rutiner och protokoll, alltså i enlighet med hur de handlar i en sådan här situation. 

Blind Spot och Britt-Marie var här är två väldigt olika filmer. Vad går du igång på innehållsmässigt?
Båda filmerna handlar om stora existentiella dilemman. De kan ta sig uttryck på oerhört olika sätt. Britt-Marie var här handlade om den existentiella vändpunkten i vardagen när en 63-åring lämnar sin man och börjar om i livet. Båda filmerna är livsförändrande. Britt-Marie har ett bredare tilltal. Jag förstår att inte alla orkar eller kan se en film som Blind Spot. Jag förstår det. Men Britt-Marie kan alla se, samtidigt som den kan hjälpa en att komma ur en svår livskris. Kan någon få med sig en sådan känsla efter att ha sett mina filmer, gör det mig lycklig.

Jag förvånas över hur många intervjuer som rör en fascination kring din person snarare än ditt yrke som regissör eller skådespelare. 
Jag med! What the fuck!? Jag vet inte varför, kanske för att jag har starka formuleringar kring mitt yrke – och hur jag väljer att verka i min bransch är tydligen intressant. Män i min bransch får inte alls frågor om sitt privatliv i samma utsträckning som kvinnor, när konstutövande kvinnor i själva verket antagligen bara förväntar sig att få, och vill, prata om sin konst. Jag överväger att aldrig mer göra en intervju, eftersom jag så sällan får några reflekterande frågor, så därför är det trevligt få göra en sådan här intervju. Jag kan ju inte tvinga en journalist att ge mig andra frågor. Jag kan däremot säga ”Nej, det svarar jag inte på”, och så blir det en grej. Det här borde vara en tid för självreflektion bland journalister. Det är en möjlighet vi har nu. Ta den. 

 

“Jag kan ju inte tvinga en journalist att ge mig andra frågor”

 

Hur har din karriär som skådespelare format dig som regissör?
Mina år som skådespelare har skapat ett rum för skapande. Jag har ju min idé om hur jag menar att skådespelare får förutsättningar att göra sitt bästa. När jag arbetar som skådespelare handlar det mycket om trygghet, förtroende och gemenskap. Det är något jag tar med mig som regissör. Att skapa en bra arbetsmiljö är väldigt viktigt eftersom folk presterar bättre i sunda förhållanden. Blind Spot är för mig ett underbart exempel på det. 

Vad kommer du att göra film om nästa gång?
Det som ligger närmast till hands är en historia om biologisk monogami. Återigen utifrån en massa vetenskaplig research som handlar om hur vi fungerar i vår tvåsamhetsnorm. Jag är inte så mycket för att prata om saker som är i en process, men det är ett jätteprojekt som handlar om kristna normer om att leva ett långt liv med samma människa. Det är väldigt intressant att utforska det. Måste det vara så?  Kan vi öppna upp för de normer och stigman som föreligger det?´

Vad har du för relation till skrivande?
Skrivande är oerhört viktigt för mig. Jag började skriva min första bok när jag var nio, liksom. Som filmskapare är det där allting börjar – och slutar. Det blir ingen bra film utan ett bra manus. Många plågas av manusskrivandet men för mig är det ett paradis att vara i. Där har man möjlighet att göra rättvisa. Där har man möjlighet att sätta en nivå för relevansen kring sin tematik. Det är en väldigt frigörande process att vara i, att skriva. Det tycker jag. Och Blind Spot var en, jag ska inte säga lustfylld, för det var tungt, men en väldigt givande process. Jag arbetar alltid väldigt transparent och blandar in experter tidigt i processen. Jag tror att det enbart kan bli bättre med mer kunskap involverat. Så ja, relationen till skrivande är lustfylld.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!