Med Turist har Ruben Östlund etablerat sig bland de stora namnen inom svensk film. Familjedramat, med Johannes Bah Kuhnke och Lisa Loven Kongsli i huvudrollerna, vann jurypriset Un Certain Regard i Cannes och har nyligen gått upp på svenska biografer. Nöjesguidens Victor Schultz tog en lunch med regissören.
Östlund ser situationer snarare än livsöden. Hans värv som filmskapare bär formen av ett vetenskapligt, empiriskt sökande i det mänskliga beteendet, ärligt i sitt uppsåt att utforska och exponera drifter och drivkrafter. Inte sällan med en bitter eftersmak som bottnar i vår tids normbildning och kulturella förväntan. Huvudpersonen är aldrig en fysisk kropp eller person, och inte heller ett landskap eller en historisk händelse. Huvudpersonen är alltid en situation, ett utforskande av ett fenomen som, av en händelse tycks det, fångat Östlunds intresse.
En halvtimme före utsatt intervjutid springer jag på Ruben Östlund utanför 7-Eleven. Han är mitt uppe i marknadsföringen av Turist, en dramafilm som kommit till med inspiration från Mikael Elinders och Oscar Erixsons studie Gender, social norms, and survival in maritime disasters, en studie som pekar ut den medelålders mannen som hänsynslös överlevare vid fartygskatastrofer.
”Vad är en situation?”, tänker jag. Förhållanden som varar vid ett visst tillfälle? En kombinationen av omständigheter? I Turist är situationen en medelklassfamilj – mamma Ebba, pappa Thomas och två barn – på semesterlunch i franska alperna när en lavin bryter lös på en av de vackra sluttningarna som tornar upp sig i bakgrunden. Först på avstånd, men sedan allt närmare, tills katastrofen verkar ofrånkomlig och Thomas rycker åt sig handskar och mobil och flyr, utan tanke på fru och barn. Därigenom har han brutit sitt kontrakt som fader. Situationen förvärras ytterligare när han dessutom väljer att förneka sitt handlande.
– Jag hörde en ganska fin beskrivning av vad en turist är: någon som spatserar genom tillvaron med känslomässig och ekonomisk distans, säger Ruben. Och att låta en sådan människa komma i kontakt med mekanismer som man tidigare bara tillskrivit andra människor, till exempel i krigssituationer, tyckte jag var intressant. När Thomas reagerar som han gör blir det så tydligt att hans agerande står i konflikt med en förväntan på vem man ska vara som pappa och man i en familj. Jag ville undersöka förväntningarna utifrån den fundamentala tilltro vi har till kärnfamiljen, och som vi så sällan ifrågasätter ur ett historiskt perspektiv. Första gången ordet kärnfamilj förekom i svensk media var på fyrtiotalet, men idag är det ändå extremt rådande.
Tidningen Arkitektur skrev att ”den utsatthet kopplad till staden och de urbana miljöerna” som du gav uttryck för i Play tyder på ”en oförmåga att hantera urbana rörelsers mångsidighet och stadens tvetydighet”, och läser även in samma uttryck i Turist.
– Det kanske stämmer. Jag vill rikta uppmärksamhet mot stor-familjen som var det rådande innan industrialiseringen: man hade flera generationer nära sig, mor- och farföräldrar och släktingar, men när man flyttade till staden blev det så jävla trångt. Man kunde inte bo tillsammans med äldre generationer, och man blev tvungen att hitta på en idé om att de biologiska banden var det viktigaste. Som en följd blev familjesituationen mycket mer bräcklig. Fungerar inte mamman och pappan, då är barnen mycket mer utsatta.
Den här bräckligheten är väldigt tydlig i filmen, att så fort sprickan dykt upp, så fort tvåsamheten slagits isär, pressar sig tvivlet in i varje situation.
– Ja… och livskrisen som drabbar dem, den är så extremt influerad av amerikansk kultur, där man helt saknar tilltro till samhället, där det bara handlar om att du ska ha ditt gevär och skydda dina närmaste. Hela den amerikanska kontinenten grundar sig i den inställningen, de som emigrerade dit flydde från en stat de inte litade på. Det är en dålig utveckling, att tappa tilltron till det gemensamma i samhället och sluta sig mer och mer.
Men en utveckling som är ett faktum?
– Ja, jag tänkte väldigt mycket på det när jag gjorde Play, att pojkarna som drabbades befann sig i stan, med massor av vuxna omkring sig, och ändå vågade de inte be om hjälp, precis som de vuxna inte vågade gå in och agera – man har liksom inte rätt att uppfostra andras barn. Kalle Boman (producent Gitarrmongot, reds. anm.) som jag har jobbat med berättade om sin uppväxt på fyrtio- och femtiotalet: hans föräldrar skickade ut honom med en lapp runt halsen där hans hemadress stod skriven. På den tiden såg man andra vuxna som en tillgång, man tänkte att om de hittar mitt barn, då kommer de att hjälpa det hem. Idag ser vi andra vuxna som ett hot mot våra barn, och det hör ihop med den här absurda tilltron till de biologiska banden och dess beskyddande innebörd. Istället för att lägga kraft på att se samhället som något gemensamt där man tar gemensamt ansvar för de offentliga rummen och det som händer där.
2014, året när ynkryggens exponering når klimax. När det fega kräket och hans ömkliga beteende är på allas läppar, när vi tillsammans förfasas över den styrka med vilken de djuriska överlevnadsinstinkterna kör över hundratals och åter hundratals år av normbaserade värdesystem. Backa bandet två år, Elinder och Erixson har precis publicerat sin studie, samtidigt går det italienska kryssningsfartyget Costa Concordia på grund med 30 döda som följd. Francesco Schettino, kapten på båten och ansvarig för olyckan, lämnar i all hast skeppet i en livbåt, enligt egen utsago efter att ha råkat falla ner i den. Tillbaka till 2014, rättegången mot Schettino, numera känd som Kapten Ynkrygg, rullar på bästa sändningstid. Samtidigt har ytterligare ett skepp hunnit kapsejsa, nu en sydkoreansk färja. Kaptenen som återigen övergett skeppet står åtalad för mord medan ägaren till båten hittats död på ett fält söder om Seoul.
– Det är helt enkelt en myt att kaptenen sjunker med båten. Kapten Ynkrygg får hantera hela omgivningens förväntningar på hur man ska agera. Kort efter att jag skrev dialogen i filmen där Thomas säger att ”jag är ett offer för min instinkt” hörde jag en intervju med kaptenen där han säger precis samma sak.
Det kanske är något han borde argumentera för under rättegången, att han bara är ett offer för sociala och kulturella strukturer?
– Han borde skylla på en reproducerad mansbild, han kan använda sig av Turist i rättegången, haha. Det absurda är den första lögnen han hamnar i, den om att han bara råkat falla ner i livbåten, det är att sätta sig i en så jävla risig situation.
Ja, precis som Thomas målar han in sig i ett hörn, där han inte kan släppa sin lögn och erkänna att han handlat fel.
– Precis, och faktumet att rädslan för att tappa ansiktet är så stor att man kan peka på flera fall där folk hellre väljer att ta sitt liv än att framstå som en ynkrygg visar på den ständiga konflikten mellan det rationella och instinktiva. Det intressanta med Turist är Thomas agerande i relation till konventionen kring mannen, att han ska stå upp för sin familj vid ett plötsligt yttre hot, medan konventionen kring kvinnan är att hon ska stå för omsorgen kring familjen under en längre tidsperiod. Kollar man sedan på statistiken ser man som sagt att mannen har större benägenhet att agera egoistiskt och dra i situationer när han enligt konventionerna ska agera osjälviskt. Att den här mansbilden blivit så kulturellt reproducerad, att den är lika vanlig som kvinnan som sexobjekt, och ändå blir helt värdelös när biologin tar över, det får mig att fundera på om det verkligen finns något i vår kultur som kommer att förändra det. Jag undrar liksom om jag kommer att ha större benägenhet att stanna med mina barn eftersom jag lever ett varannan-vecka-liv och har knutit an till dem på ett sätt som en äldre generation kanske inte gjort.
Hur ser du på könsrollerna? Om kvinnan i en familj sprungit och lämnat familjen, hade hon dömts på samma sätt?
– Jag utsätter henne för en liknande situation i ett senare skede i filmen, och enligt mig får det handlandet inte alls samma konsekvenser, istället säger folk bara: ”Stackars dig, blev du rädd?” – alltså får en kvinna vara irrationell och dras iväg av sina känslor medan samma sak inte ingår i mansrollen. Kanske hade familjen kunnat hantera Thomas agerande om han sagt att: ”Fyfan, vad rädd jag blev” efteråt, men när han förnekar det, då vet inte Ebba hur hon ska hantera det hon fått syn på.
En annan sak som är intressant är att så fort mamman eller pappan är ensamma med barnen bryts alla de här konventionerna, då försvinner laddningen.
– Precis, det skulle vara jävligt intressant om till exempel Ebba var ensam med barnen när hon utsätts för sin situation, och vice versa.
Vad har du på gång framöver?
– Jag vet inte vad nästa film kommer att bli, men jag är väldigt intresserad av att göra något med apor. Anledningen till att vi tycker det är så kul att titta på apor är ju att vi speglar oss i deras beteende och identifierar oss med dem, samtidigt som de helt saknar skam över sina drifter, de lever liksom helt ogenerat. I vår tid betraktar vi skådespeleriet som något distanserat, samtidigt som vi ständigt använder det i vardagen. När man pratar om skådespeleri tänker folk på Hamlet, men för att avläsa om en tolkning av Hamlet är bra eller inte krävs ganska mycket bakgrundskunskap, medan alla kan se om någon är bra på att spela apa. Man skulle kunna skapa en väldigt stark relation till skådespeleriet. Tänk att tolv skådespelare spelar apor, och de är nakna på ett helt avsexualiserat sätt, och sedan undersöker man aggressivitet, flockbeteende, sexualitet, ömhet och alla de sidor av mänskligt beteende som inte är bundna till språket. Om man tittar på de filmer jag har gjort är bara språket ett sätt att hantera sina drifter, eller som någon sa: ”Kulturen handlar om att motivera och konservera våra drifter på olika sätt”. υ
Turist belönades med betyget betyg: 5 i Nöjesguiden #6 och finns nu på en biograf nära dig.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2014.
