SPOILERVARNING: Läs inte om du inte vill veta något om The Jinx på förhand.
Den utskällda genren true crime står inför en ny vår. Med nagelbitande följetongsdramatik gör The Jinx och Serial stor underhållning av verklighetens tragedier.
Poliskonstapeln Gary Jones har min odelade uppmärksamhet när han beskriver hur han tryckte in sina fingrar i halsen på en styckad överkropp för att fiska upp den ur en vik. Anslaget är makabert, osmakligt och baserat på sanna händelser.
I den sex avsnitt långa dokumentärserien The Jinx berättar filmskaparen Andrew Jarecki det osannolika fallet som är Robert Durst. Som son till en av New Yorks mest framgångsrika fastighetsmagnater kommer Robert från en priviligerad situation som är svår att relatera till. Med pengar, makt och inflytande har han vant sig vid att göra vad han vill och komma undan med det.
Vid tre skilda tillfällen har Robert blivit misstänkt för mord, men aldrig fällts för något av dem. Fast det var på håret när han erkände att han sköt ihjäl sin granne. I självförsvar. Att han sedan styckade kroppen, dumpade likdelarna i sjön och flydde från stan har inte med saken att göra. Det var iallafall vad Roberts advokater övertygade juryn. Likaså att han vid tillfället utgav sig för att vara en dövstum kvinna, för att undvika oönskad uppmärksamhet då han redan var misstänkt för ett annat mord.
Om en fiktiv polisserie skildrade en liknande historia skulle jag avfärda den som orealistisk. Men om Jinx har lärt mig något så är det att fiktionen aldrig blir konstigare än verkligheten.
Det går förstås inte att tala om den pågående true crime-renässansen utan att nämna podcastfenomenet Serial. I tolv delar grävde Sarah Koenig och hennes team i ett sexton år gammalt mordfall som ägt rum i Baltimore. Historien om Adnan Syed som fälldes för mordet på sin exflickvän trots avsaknad av teknisk bevisföring hade alla de rätta ingredienserna: lust, svek och mord i en läcker high school-förpackning. En viktig succéfaktor var att Koenig undersökte fallet i realtid, samtidigt som de publicerade nya avsnitt. På Reddit och Twitter diskuterade man det verkliga mordfallet som om det vore en ny True Detective-säsong. Och om någon länkade till en decenniegammal nyhetsartikel från The Baltimore Sun skrek den högljudda majoriteten “Sluta spoila!”.
Serial landade med fötterna på varsin sida om den pressetiska gränsen. Trots att serien handlade om mordet på Hae Min Lee fick hennes familj aldrig komma till tals. Några avsnitt in visade det sig att Sarah Koenig aldrig fick tag i dem. Det hindrade henne inte från att fortsätta gräva i fallet, läsa högt ur Haes dagbok, och utförligt beskriva hur flickans likstela kropp återfanns i ett närliggande parkområde.
I Sverige är vi inte sena med att hoppa på true crime-tåget. I podcasten Spår granskar två erfarna radiojournalister “Kalamarksmordet”, Aftonbladets pod Fallet kastar nytt ljus på “en mycket tveksam dom” och i TV4-satsningen Svenska fall för FBI blir en före detta FBI-agent serverad ett svenskt smörgåsbord av olösta fall.
Tidigare i år lanserade TV3 en true crime-serie med en unik twist. I stället för att beskriva händelseförloppet med journalistens saklighet skildrar Mordet upplevelsen ur mordoffrets perspektiv. Märkligare blir det när historien drivs framåt av mordoffrets “egna” berättarröst. Premiäravsnittet avslutas med en monolog där offret förlåter sin mördare:
“Ingen kan veta hur det är att vara honom eller hur det kändes när demonerna fick honom att göra som han gjorde.” Ingen kan veta hur det är att vara en mördare, men TV3 vet uppenbarligen hur det är att vara ett mordoffer.
Att det finns så många etiska klaver att trampa i är för att true crime bor i skarven mellan fiktion och verklighet. Och att genren ofta betonar crime på bekostnad av true. Så såg det ur redan 1966 då Truman Capotes Med kallt blod banade väg för det moderna kriminalreportaget. Även om Capote försvarade sanningshalten är det allmänt känt att han tog sig vissa skönlitterära friheter när han återskapade händelserna på familjen Clutters gård. Det är oundvikligt att vissa delar av sanningen går förlorad när du återberättar den. En rekonstruktion är per definition en lögn.
Gemensamt för riktigt bra true crime är att de granskar det socialt ojämlika rättsväsendet lika mycket som det enskilda rättsfallet. Serials Adnan Syed blir fälld tack vare ett vittnesmål som har lika många hål som en schweizerost. I brist på teknisk bevisning raljerar åklagaren vitt och brett om den muslimska hederskulturen. I The Central Park Five behövdes varken bevis eller vittnen för att fälla fem rasifierade tonårspojkar för en gruppvåldtäkt – som ingen av de åtalade hade begått. Och i The Jinx berättar fastighetsmagnatens son vilken bågsåg han använde för att kapa sin grannes armar. I självförsvar.
Läs också: "Vissa människor borde få tv-licensen indragen" och chefredaktör Amat Levin om regissörens mun i The Jinx.
