Tv-draman baserade på verkliga brott blir allt vanligare. Samtidigt genomlider true crime-genren en trovärdighetsdipp.
”Finns det verkligen en våldtäktsman som vi borde leta efter?”
De två polismännens kroppar växer till bergmassiv på andra sidan bordet i förhörsrummet. Och Marie krymper. Krymper tills hon upphör att existera. Hon är här för att anmäla en våldtäkt. Men, har hon verkligen blivit våldtagen? Sättet polisen bemöter hennes vittnesmål får henne att misstro sin egen historia. Som om hon hittat på allt och gått igenom en utdragen och förnedrande läkarundersökning bara för uppmärksamheten.
Förhör där den ena parten är ett traumatiserat brottsoffer och den andra är en auktoritär gestalt kan te sig så här. Maktbalansen blir lätt skev och att anmäla ett brott – en våldtäkt i synnerhet – kan leda till ytterligare ett upplevt övergrepp.
Men gick det verkligen till så här? Ja. Förmodligen. Typ. Kanske.
Till skillnad från de senaste årens monsun av true crime-kultur är Unbelievable ett tv-drama baserat på verkliga händelser, inte låst till dem. Precis som den uppmärksammade tv-serien When they see us som också bygger på en verklig händelse: en gruppvåldtäkt i central park 1989 för vilken fem ungdomar felaktigt dömdes skyldiga till.
Av en händelse sammanfaller det här med att true crime-genren har mött sin största trovärdighetsdipp hittills. Flera stora true crime-podcasts har anklagats för plagiat. “Omfattande plagiat i hyllade podcasten Svenska mordhistorier”, skriver SVT Kultur om den framgångsrika podcasten som i princip högläst ur andra mediers rapportering. Och i USA har anklagelserna haglat över podcasten Crime Junkie, som också ägnat sig åt copy/paste i industriell skala.
Det ena har förstås inget med det andra att göra. Förutom ... att det har det. Alla som har producerat true crime, oavsett om syftet är att skapa journalistik eller underhållning, kan intyga om att det är ett minfält. Publicistisk etik och göttigt snask måste balanseras. God true crime behöver det första, populär true crime förutsätter det andra.
Medan vissa dokumentärer beskylls för att utelämna viktig information för att styrka sitt case anklagas andra för att anpassa berättelsen till en mer klassisk dramaturgi. Att flera framgångsrika podcasts visat sig stjäla andras material och research är sista hållplatsen för 2010-talets true crime-renässans, en genre som – kanske mer än någon annan – står och faller på sin trovärdighet och hederlighet.
Att göra som Unbelievable och When they see us är en lösning. Men det ska inte misstas för samma slags produkt. Här är gestaltningen av sanningen viktigare än sanningen. Men till skillnad från true crime behöver den inte fastna i moraliska dilemman som inte leder någonvart eller stjäl fokus från sakfrågan.
Annars kan man göra som bröderna Cohen gjorde när de satte en “baserad på en sann händelse”-skylt i introt till filmen Fargo. Vilket inte stämde, historien var påhittad. Men den var åtminstone ärlig. Det är mer än vad man kan säga för mycket true crime.
