Tid för eftertanke i spelbranschen

Spelcommunityt skakas av den senaste metoo-vågen. 

För ganska precis ett och ett halvt år sedan skrev jag en text om hur den svenska spelbranschen var på väg att göra upp med sig själv. Under parollen ”Vi spelar inte med” samlade en rad svenska spelpersonligheter, tillsammans med Tekniska muséet, röster mot en bransch, kultur och ett community som allt för ofta ramlar ned i de giftigaste hål. Det här var vad metoo-rörelsen resulterade i när den nådde den svenska spelbranschen. Men metoo var inte slutet på någonting. Det var en signalboost för problem som existerat länge, men som alla också inser är långt från att hitta en lösning.

Spelbranschen skakades nyligen då tre högt uppsatta, eller åtminstone högt ansedda, män pekades ut som förövare. En kompositör av känd spelmusik. En av hjärnorna bakom en välkänd VR-teknologi. En välrenommerad indieutvecklare. Våldtäkt, sexuella trakasserier och övergrepp. Enligt uppgifterna hade männen gjort sig skyldiga till olika grader av övergrepp, men det fanns likheter mellan fallen. Mer eller mindre lyckade män som tog sig friheter med kvinnor som befann sig i början av sin karriär. Hot om vedergällning om offren någonsin fick för sig att nämna något om det som hänt.

Indieutvecklaren hette Alec Holwka. Han var den andra som outades, men hans fall fick mest uppmärksamhet. Delvis för att kvinnan som vittnade om hans brott var Zoe Quinn, samma Quinn som för några år sedan befann sig mitt i Gamergates epicentrum. Men också för att Holowka alltid arbetat med mindre, mer medvetna titlar. Som Night in the Woods, ett spel som vi på Nöjesguiden utsåg till ett av 2017 års bästa. Quinn berättade om både fysiska och psykiska övergrepp, och Holowkas Night in the Woods-kollegor sade sig snart tro på Quinns berättelser – de kunde själva bekräfta Holowkas problematiska beteende (även om de inte förstått vidden av det). Beteendet hade skadat och påverkat många och nu tog många avstånd från honom. Scott Benson (som också utvecklat Night in the Woods) klev fram och berättade om hur hans samarbete med Holowka präglats av psykisk ohälsa och panikångest.

Alec Holowka uttalade sig aldrig offentligt i frågan. Den första september meddelade hans syster att Alec avlidit. I uttalandet lämnades inga detaljer, men allt pekade mot att han tagit sitt liv. Systern vädjade till allmänheten att inte förfölja Quinn för det som hänt. Zoe Quinn avslutade sitt twitterkonto delvis på grund av attacker. Flera andra spelutvecklare utannonserade att de skulle ta en paus från Twitter.

Och där är vi nu. Min första känsla när jag hörde Quinns berättelse var besvikelse och förvåning. När jag såg Bensons utläggning insåg jag att Holowka uppenbarligen brottats med många egna problem. När jag såg nyheten om självmordet kände jag bara en matt tomhet. Slogs av insikten om hur arga och maktlösa offer som aldrig får upprättelse måste känna sig. Kände den brinnande ilskan över de patriarkala maktstrukturerna och de idiotiska män som gång på gång utnyttjar. Så många starka känslor på en och samma gång. Naturlig reaktioner, men kanske inte så konstruktiva?

I dagens internetklimat, där twitterlogiken tvingar alla till binära positioner – antingen för eller emot – finns det inte utrymme för reflektion och eftertanke. Antingen beger man sig ut på häxjakt eller skriker om cancelkulturens offer. Antingen avinstallerar man allt förövarna någonsin rört vid, eller så gormar man om Social Justice Warriors hot mot kulturen. 

Kanske kan det här bli starten på något nytt. Där vi, utan att förminska någons upplevelser eller ursäkta någon annans, kan resonera mer? Straffa och fördöma, visst – men också ta hand om och förebygga? För visst är det så att när känslorna är som starkast, det är då reflektionen och eftertanken behövs som mest?