”Jag känner mig inte självgod. Jag känner mig ständigt ifrågasatt – av mig själv, av kulturpolitiken, publiken och pressen. Jag tycker att vi lever under ett ständigt hot om att bli nerlagda. Men det är klart att jag kan förstå var frågan kommer ifrån.”
Frågan (”Tycker du att teatern kan vara självgod?”), som Andreas Boonstra på Moment i Stockholmsförorten Gubbängen svarar på, kommer ifrån mig. Eller snarare från Teatertidningens temanummer från i höstas om teaterns eventuella självgodhet, där intervjun publicerades. Eller kanske allra mest från en allmän föreställning om att folk som jobbar med teater är pretentiösa och självgoda. Men som Boonstra förklarar det ungefär, har man en väldigt stor passion för sitt jobb kanske man kan se självgod ut på lite håll?
”Vi ska hela tiden själva säga hur viktigt vårt jobb är. Det är synd, för jag tror inte att vi skulle behöva göra det om det var fler andra som sa det. Det är ju inte vi som ska berätta hur mycket kulturen betyder för samhället. Men nu är det kris. Det är beklagligt att vi är våra egna försvarare. Men nej, jag känner mig inte ett dugg självgod.”
Jag tänker på det där svaret när jag nu ser tillbaka på den stockholmska teaterhösten 2013. Den har varit så otroligt bra. Jag kan inte minnas en säsong på länge där så många scener har presenterat så många bra uppsättningar. Samtidigt har kritiken mot huvudstadens system för kulturstöd varit hård, många grupper känner just det hot som Boonstra beskriver.
Nej, jag tror inte att teaterns kris gör teatern bättre. Jag vet en smula själv om att försöka prestera något bra med minimala resurser – kvaliteten blir inte bättre av ett pressat läge. Men det blir den av passion uppenbarligen. Många scener och grupper har alltså all anledning att vara självgoda så här mot slutet av året. Och det bästa försvaret, om man nu måste vara sin egen försvarare, måste väl vara att göra riktigt bra konst?
BÄST JUST NU
1. Kicktorsken
Unga Dramaten/Elverket, Stockholm, till och med den 11 december
Sin förra monolog lade Alexander Salzberger ner efter 13 föreställningar: ”Jag stod inte ut med mig själv.” Men efter sju års djupdykning i ensembleskådespeleri var han mogen. Och efter över 60 föreställningar med Kicktorsken, som han skrev för Backa Teater i Göteborg, gästar han Elverket. Du som såg Måsarna skrattar sig hesa känner igen en del av figurerna och humorn – men överraskas kanske av mörkret. Salzberger berättar självbiografiskt och svart om missbruk och besvikelser, och låter oss se genom ett snett distanserat genusglasöga på ung manlig uppväxt.
2. Carmina Burana
Folkoperan, Stockholm, till och med den 15 december
Ny spelperiod. Carl Orffs körverk vävs ihop med en grupp 80-åriga kvinnors livsberättelser i Mellika Melouani Melanis koncept från förra året och du måste ta chansen.
3. Yarden
Intiman, Malmö stadsteater, till och med den 10 januari
Själv vill jag gärna hinna se den hyllade dramatiseringen av Kristian Lundbergs bok, i Dennis Sandins regi, som också får ny spelperiod över årsskiftet.
4. Lyckans dar
Nya Studion, Göteborgs stadsteater, nypremiär den 3 december
Det är bara för Åsa-Lena Hjelm att krypa ner till midjan i sandhögen igen. För det blir en ny chans även på Emil Graffmans uppsättning av Samuel Becketts muntra mardröm.
5. Dans <3 Stockholm
Dansens Hus med flera scener, Stockholm, den 4–8 december
Paloma Madrid, Amanda Apetrea, Nadja Hjorton, Stina Nyberg, Halla Ólafsdóttir, Zoë Poluch, Ingri Fiksdal, Julia Cima, Eliisa Erävalo, Julie Reinartz … jag slutar där för det är över 60 programpunkter när Stockholm får en ny festival för samtida dans som diskuterar samhälle, estetik, politik och poesi.
Texten är även publicerad i Nöjesguiden #10.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2013.
