I en källarlokal i Bagarmossen ligger Skäggiga Damen, tatueringsstudio och feministiskt kooperativ. Hit kan man gå om man vill tatuera sig i en ”omacho miljö”, som man beskriver det på hemsidan. Sanna Samuelson pratade tatueringar, stämning och old school med Erika, Lova, Sorella och Isabelle som utgör kooperativet, medan snön föll utanför.
Erika: Tanken är att det ska vara en schysst och omacho miljö. Det kan hända att vi kommer att ha manliga gästtatuerare, men vi strider ändå inte mot grundidén. Attityden är det viktiga, mer än vilket kön man tillhör.
Sorella: Vi är ett konstnärligt nätverk också och flera av oss har hållit på med konst innan. Därifrån har det utvecklats till tatueringar. Ingen av oss är intresserad av att låsa oss till det tatueringar har varit, även om det är intressant. Vi har väldigt kreativa kunder också.
Tatueringskulturen förknippas ofta med sjömän och fängelsekunder. Och visst ligger det ett macho skimmer över det hela. Skäggiga damen vill inte vara exkluderande på samma sätt som de menar att många andra tatueringssalonger kan vara.
Lova: Ingen föds ju med maskinen i handen. Alla börjar någonstans. Viljan att göra rätt är väl det som är det viktiga. Känner man inte en massa tatuerare är det svårt att komma in i den miljön, men det kanske man inte vill heller. Jag har varit i den miljön och ville komma därifrån.
Vad ville du bort ifrån?
Lova: Det är ett väldigt stängt tänkande. Det kan vara schyssta människor, men det är väldigt mycket att man ser ner på kunden, att man tycker att de inte förstår och att alla motiv inte är lika mycket värda. Det går ut på att man ska ändra kunden så att den gör det man själv vill. Det är lite översittarstil.
Isabell: För mig handlar det mycket om arbetsmiljö. Vi bestämmer allt tillsammans och det är en schysst miljö.
Det verkar som att många tatueringsstudios antingen har enbart manliga tatuerare eller en enda tjej?
Sorella: Ja, som är ”tjejen”.
Lova: Man blir alltid definierad som en tjej som tatuerar. Säger man tatuerare menar man en kille. Man måste bevisa mycket mer. Men eftersom det är en lite alternativ scen är det mer nedtystat. Folk vill gärna se sig som väldigt öppna, men den är mer stängd än många andra arbetsplatser.
Blir det andra motiv i en mer öppen miljö?
Erika: Folk vågar kanske komma hit med idéer som de inte vågar gå till andra studios med, även om vi inte menar att vi är de enda som inte är macho och som är trevliga och så…
Lova: Det är en del muslimska tjejer som kommer hit och tatuerar sig. Det var en grupp som vi aldrig hade tänkt på, det är skitkul.
Det verkar vara många som tatuerar old school-motiv som ankare och så nu?
Lova: Det är en trend.
Men är inte det konstigt att det går mode i tatueringar?
Lova: Jo, de sitter ju kvar. Men de blir som ringar i träden. Ofta börjar man på ärmarna, så de är ofta tidigast. De snyggaste tatueringarna sitter på ställen som inte syns.
Erika: Man kan kolla på folks tatueringar och utläsa mycket. Men det kanske är svårare att göra det om någon har pekat på ett motiv i en pärm och sagt ”den vill jag ha”.
På Skäggiga damen utvecklar man ofta tatueringen ihop med kunden. Man har ingen pärm med färdiga motiv. Även om allt inte måste betyda något och vissa motiv bara är snygga som de är.
Lova: Jag tror att folk börjar inse att tatueringar inte måste vara det man ser i flashböcker. Men det är först nu egentligen.
Sorella: Det kan vara en trädgårdsmästare som vill tatuera grönsaker eller…
Erika: Idag gjorde jag en hund på en person som inte gillar hundar. En schäfer.
Skäggiga damen, Svartågatan 26, i Stockholm, öppet: mån–tors 11–18.
