Sveriges bästa röster

Foto: Josefin Mirsch

Det är tredje gången på fem år som Patrik Forshage träffar First Aid Kit och för varje tillfälle har de blivit större och större. Har de nått toppen ännu?

Halvvägs genom middagen händer något magiskt på den lilla restaurangen. Precis som i en film avstannar världen. Alla samtal vid alla bord tystnar tvärt. Bestick slutar klinga mot porslin. Servicen står still. De enda som inte verkar märka något är Klara och Johanna Söderberg. De är upptagna med att sjunga. 

Klara har känt igen en Phosphorescent-låt i Matkonsulatets högtalare och börjar nynna med. Som man kan göra. Johanna sitter bredvid, och utan minsta tveksamhet faller hon in i sin lillasysters sång med klockren stämma. Deras volym är låg, men plötsligt inser alla gäster på restaurangen att musikkulissen har ersatts av två röster som under de senaste åren trollbundit hov, musikens nobelpristagare och självaste Emmylou, för att inte tala om den kvarts miljon människor som har betalat för varsitt exemplar av deras förra skiva The Lion’s Roar. Här blandar deras röster sig spontant och bara för några ögonblick, men den fullständiga klarheten i röster och sampel är likväl trollbindande. 

Sedan lutar sig Klara fram och stoppar in en bit chorizo i munnen – ”grymt gott” – och förtrollningen är bruten. 

Vi har låtit vår servitör få helt fria händer bland lyxtapas, men systrarna Söderberg är noga med att slippa både gluten och potatis. Givetvis hamnar fokus i vårt samtal på mat. 

– Att få prova olika sorters mat är en av de bästa sakerna med att turnera, bestämmer Johanna och tar för sig från ett fat med boquerones. Vi kan promenera en halvtimme för att komma till en riktigt bra restaurang. 

– … och när vi känner till en bra restaurang i en stad går vi gärna tillbaka dit, fyller Klara på. 

 

Det är annat än ostmackorna vi åt första gången jag träffade systrarna Söderberg för att samtala om First Aid Kits musik, på ett litet kafé i Kärrtorp i södra Stockholm, inte långt från deras barndomshem. Den gången – för fem år sedan – hade Klara just gått ut nian och bestämt sig för att ta ett sabbatsår innan gymnasiet, medan de utforskade vart musiken skulle ta dem. 

– Vi tänkte bara att vi kör så länge det går, säger Klara och ler åt minnet. 

– Jag tänker nog fortfarande att den chans vi har fått, att göra musik och att leva på det, är något väldigt flyktigt, funderar Johanna. Det kommer att gå upp och ned. 

Klara instämmer. 

– Allt är flyktigt. Allt blir gammalt. Allt tar slut. 

Men än så länge har det gått bra. Överväldigande bra, till och med. First Aid Kits förra album The Lion’s Roar har sålt i obegripliga 260 000 exemplar – i en tid när skivor inte säljs längre – och karriärstegen kan illustreras med resan från den där första förortsintervjun hösten 2009 via vårt andra samtal hösten 2011 på indiedistributören Borders kontor till kvällens middagssamtal arrangerat av Sony, vars svenska kontor hade kunnat signa systrarna men faktiskt inte har gjort det. Deras nya kontrakt är nämligen med amerikanska Columbia, och det gör svenska Sony enbart till lokala företrädare på samma sätt som de är till Dylan och Leonard Cohen, för att nämna två av de artister som First Aid Kit håller fram som bland de främsta av sina nya labelkollegor.  

Men allt större budgetar och musikbranschmaskineri har inte lett till några större musikaliska avsteg på First Aid Kits nya album Stay Gold. 

– Vi tyckte inte att det fanns någon anledning att byta spår, förklarar Klara. Däremot ville vi hålla det enhetligt, och ha låtarna i fokus. Samtidigt känns det som att vi har vågat göra nytt och experimentera mer. 

– Det där är inte någon intellektuell process, instämmer Johanna och tar en slurk cava. Ju mindre vi tänker, desto bättre blir musiken. Visst kan man sitta ner och finjustera en melodi efteråt, men helst ska låten vara klar direkt. 

– Ja, nickar Klara intensivt. Det känns bäst när nya låtar kommer av att vi sitter och sjunger tillsammans, och något dyker upp i stunden. Neil Young har sagt att när han börjar tänka på sitt låtskrivande är det dags att ta en paus och göra något annat. 

Det är motsatsen till Nick Caves strikta arbetsdisciplin, att gå till kontoret och sätta sig vid flygeln klockan nio, ta lunch och sedan skriva vidare till klockan fem. Jag föreslår att det kan vara bräckligt att förlita sig helt på inspiration, men Johanna och Klara ser inga risker. 

– Jag kan förstå och avundas det sättet att arbeta, men det är inte för mig, säger Klara. Om jag fastnar…

– … kommer jag in och pushar, fyller Johanna på. Den här gången satte vi en deadline genom att boka studiotid trots att vi bara hade hälften av låtarna klara. Det satte en bra press på oss. 

– Johanna säger alltid vad hon tycker om hur det ska vara, och det känns bra, säger Klara. Om jag har skrivit en låt får jag Johannas reaktion direkt. 

– Men jag har nog aldrig sågat något du har skrivit, mildrar Johanna innan hon återvänder till riskerna med att låta skapandet vara helt inspirationsstyrt, och påpekar att Klara vid flera tillfällen har sagt att hon inte vet om hon någonsin kommer att skriva en ny låt. 

– Jag mejlade faktiskt Conor Oberst om det, erkänner Klara. Jag hade fastnat, så jag skrev till honom för att be om råd. ”Kommer vi aldrig mer att kunna göra en ny låt?”, undrade jag, och han svarade direkt och berättade att han ofta brukade få den där känslan. 

– Det var peppande, inflikar Johanna, och Klara myser åt minnet.

– Att få sådan respons, sådan förståelse, från någon man beundrar så mycket, det var stort. 

Foto: Josefin Mirsch
 

Ända sedan starten har First Aid Kit hyllat Conor Oberst och hans Bright Eyes som sitt favoritband, och jag drar upp en anekdot om hur jag såg Conor Oberst skicka ut sin gitarr i publiken på en spelning på Debaser Medis, för att några tjejer i publiken ville sjunga en sång för honom. Det får Klara att sätta sig rakt upp på stolen. 

– Den 25 mars 2007 var det! Jag var där!

Medan jag häpnar över hennes detaljerade minne fnissar Johanna (som inte var där – ”jag gillade inte honom då”) lite åt sin systers engagemang. 

– Jag var så jävla arg då, fortsätter Klara. Vadå skicka ut gitarren till de där tjejerna! Det borde ju varit min chans, inte deras! Jag minns att jag grämde mig så mycket, jag var helt säker på att jag missade chansen att bli uppmärksammad av Conor Oberst. 

Sedan dess har de utvecklat en mångårig vänskap med honom, och på deras förra album fanns Conor Oberst med som gästsångare. Även i år har Klara fått chansen att sjunga med honom, eftersom First Aid Kit sjunger bakgrund på hans kommande soloalbum. 

– Vi blev med på fem låtar, berättar Johanna. Han var i studion bredvid den vi använde, så när det blev pauser hos oss gick vi över till honom. 

Klaras idoldyrkan har gått över. 

– Det går ju inte att gå och vara starstruck över någon man känner så bra, ler hon. 

Orsaken till att de råkade befinna sig i studio intill varandra är naturligtvis att Stay Gold precis som sin föregångare är inspelad i Omaha, Nebraska, tillsammans med Mike Mogis från just Bright Eyes. Honom kan systrarna fortfarande inte lovsjunga nog. Inför förra skivan förklarade Klara i Nöjesguiden att han som ingen annan kunde ”peka på detaljer och nyanser i till exempel mitt gitarrspel som jag inte hade hört eller förstått själv”. Så är det fortfarande. 

– Han hör saker som vi inte kan höra, nickar Klara. Och så har vi hittat en förståelse för varandra. ”Spela lite varmare”, kan han säga, och rent instinktivt förstår jag vad han menar. 

– Samtidigt som det inte finns någon prestige, fyller Johanna på. Det känns som att man kan säga vad som helst, och om han föreslår något prövar vi alltid det. För han är också den som kan backa från en idé om den inte håller. 

 

Några väsentliga skillnader finns det ändå från First Aid Kits genombrottsalbum The Lion’s Roar. 

– Då var vi noga med att anpassa oss till att vi bara skulle vara tre på scenen – vi två och en trummis – och att allt skulle gå att spela med den sättningen, berättar Klara. Nu tänkte vi annorlunda och gjorde som vi ville. Hur det ska gå att spela det live får vi lösa senare. 

Det innebär att Nate Walcott, även han medlem i Bright Eyes, har arrangerat sofistikerade stråkar och blås på nästan hela skivan, och att Omahas symfoniorkester breder ut sig som ytterligare förstärkande skönhetsfaktor i First Aid Kits sånger.

– Vi ville pröva att göra mer olika arrangemang, förklarar Johanna, och Klara förtydligar att det inte handlade om att ta ställning till den nya musiken i relation till tidigare inspelningar. 

– Jag tänkte bara på vad som skulle passa, och just de här låtarna skulle passa med mer utbyggda arrangemang. 

– Med just My Silver Lining fanns väl den idén med från början, minns Johanna. Vi hade lyssnat på Townes Van Zandts Our Mother The Mountain och ville låta stråkarna ta plats i samspelet mellan våra röster. 

– Annars har Lee Hazlewoods sätt att arrangera låtar varit en inspiration, berättar Klara. I synnerhet Some Velvet Morning. 

Lee Hazlewoods duett med Nancy Sinatra är ett mästerstycke, där arrangemang, stämning och inte minst taktbyte håller isär de båda vokalisternas olika beskrivning av sin ödesmättade relation. Nancy Sinatras partier går i valstakt, och konstaterandet att säkert hälften av sångerna på First Aid Kits nya album också gör det får systrarna att skratta. 

– Jag vet, ler Johanna. Det var någon som sa till oss att ingen Billboardetta på 40 år hade gått i tretakt. Det kanske var lite av en utmaning, och jag tycker att det uppstår en folk-känsla direkt. Kanske just för att det låter gammalt?

– Men jag tänker inte så, invänder Klara. Takt, tempo – sådant kommer av sig själv när jag skriver en låt. Det är inget jag bestämmer eller prövar mig fram till.

Kate och Anna McGarrigle är andra uppenbara influenser. De kanadensiska systrarna var på många sätt en utgångspunkt. 

– Pappa har tjatat om dem i flera år, nickar Klara, och det har han haft rätt i. Titelspåret på Stay Gold inledde faktiskt sin existens som deras Heart Like A Wheel, men medan vi spelade den utvecklades en annan melodi som var helt annorlunda. Det blev Stay Gold. 

Jag tycker mig höra deras inspiration i den luftiga valsen The Bell, men Johanna tycker att jag är fel ute. 

– The Bell är mera Neko Case, som är en annan favorit.

Hon drar sig till minnes att man fick en engångs-tatuering med i skivfodralet till Neko Cases senaste album. Vi skrattar lite åt den idén och funderar på om inte First Aid Kit ska skicka med sin logga som barntatuering att fukta fast på huden. 

– Det kunde vara en del av vår merch, fnissar Klara. 

Men First Aid Kit har fans som inte nöjer sig med tillfälliga tatueringar. 

– Det sjukaste är folk som tatuerar in våra autografer på armen, säger Johanna och skakar på huvudet, och Klara har ytterligare exempel. 

– I Ann Arbor i Michigan kom det fram en tjej till oss på ett kafé. Hon hade en text från vårt första minialbum intatuerat. Men texter är ändå en sak, det är inte jättepersonligt för oss. Ännu konstigare är det med folk som har tatuerat bilder av våra ansikten. 

 

För den som har följt First Aid Kits utveckling, från okänt förband till obskyra americanasångare på småscener, via Sveriges större festivalscener, till att som nationalklenoder dominera en svällande Friends Arena-invigning (”Det var över en gräns. Det var så mycket folk, och de satt så långt ifrån. Det blev mer som att spela utan publik.”) är fan-tatueringar inte särskilt överraskande. Som få andra har First Aid Kit lyckats med det annars nästan omöjliga företaget att kombinera kredd med folklighet. 

– Gör vi? tvekar Klara. Håkan Hellström är väl en sådan som klarar sådant, men att vi skulle göra det är inget jag har tänkt på. 

Inför Polarprisvinnaren Paul Simon ställde de sig sturskt och sjöng en överväldigande version av America. 

– Vi funderade på The Sound of Silence, men det kändes för gjort redan. Och America var spännande, för den är lite för svår egentligen. 

Shattered & Hollow handlar om två ungdomar som fantiserar om sina liv, och Johanna reflekterar över att den faller in i ett övergripande tema om rastlöshet (”I’d rather be moving that static”) och om vad som hade kunnat bli. ”I can’t believe it’s been five years” sjunger textens par, och om vi tittar fem år tillbaka i systrarna Söderbergs liv gick de fortfarande i skolan och satt i en skogsdunge och sjöng Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song. Kunde de på den tiden ens föreställa sig vad som skulle komma, undrar jag, och systrarna skakar unisont på huvudet. 

– Verkligen inte, slår Klara bestämt fast. Vi hade ingen plan. Jag vet inte om vi har det ens nu. 

 

Medan vi rundar av med ett urval ostar, som systrarna träffsäkert identifierar, konstaterar vi att mycket har förändrats sedan dess. De till synes oskiljaktiga systrarna har flyttat hemifrån, till att börja med, och numera delar de inte ens den lägenhet de först flyttade till. Idag bor Johanna i centrala Stockholm medan Klara bor i Manchester tillsammans med sin pojkvän. 

– Det är ganska bra, menar Johanna. Det gör att vi inte riskerar att tröttna på varandra. Samtidigt skypar och facetimar vi varenda dag. Och nu lär vi väl ge oss ut på en ny turné som gör att vi reser och bor tillsammans i två år, så…

Så vad återstår nu för First Aid Kit? Finns det fortfarande ouppnådda drömmar? 

– Egentligen vill vi bara kunna fortsätta sjunga den musik vi tycker om tillsammans, tvekar Klara, men Johanna är mer handfast. 

– Det finns konkreta grejer som jag drömmer om att vi ska kunna göra någon gång i framtiden. En jazzskiva, till exempel. En coverskiva, med favoritlåtar. Och en julskiva, kanske? 

– Jag skulle vilja skriva en bok, myser Klara. Lite åt Raymond Carver-hållet. 

Johanna nickar. 

– Det var så vi började, med att försöka skriva texter. Leonard Cohen kunde ju det. 

Vad oroar er?

– Att det inte ska hålla, slår Klara fast, och Johanna fyller på i samma riktning. 

– Att det inte ska kännas kul längre. Att vår relation ska bli som Oasis-brödernas. 

Hon ler varmt mot sin lillasyster, som nickar allvarligt. 

– Jag tror att det är bra att ta pauser från varandra. Som Johnny Cash och June Carter gjorde. 

Hon stannar upp vid sin egen jämförelse. 

– Okej, han var kanske inte den bästa på det området, alltid. Men de fortsatte ju att hålla ihop, alltid.
 

 

First Aid Kits favoritrestauranger just nu 

 

Hellenic Republic i Melbourne. 

”En alldeles fantastisk grekisk restaurang.”

 

Quality Meat i New York

”Det är en sådan restaurang som man bara kan gå på om skivbolaget betalar. Men det är det bästa kött vi har ätit.”

 

Zaytoon i Manchester

”Det är en libanesisk restaurang som ägs av en man som inte har lagt ner så mycket ansträngning på att göra det fint, men det är mysig stämning och maten är fantastisk.”

 

Chipotle i USA

”Okej, det är en restaurangkedja som finns över hela USA, men det finns inte bättre texmex-ställen. Vi äter väl där fem gånger per USA-turné.”

 

La Classe i Paris 

”Det är klassisk fransk mat, jättegod. Och så sitter man som i ett klassrum, med svarta tavlan längst fram.”

 

Den 10 juni kommer äntligen Stay Gold (Columbia/Sony), och hardcorefans skyndar givetvis iväg för att snappa upp ett av de exemplar som släpps på guldfärgad vinyl. Albumet recenseras på sida 58.