Elsa har dött

Vad kan en katt lära oss om det manliga lidandet?

Elsa har dött. Jag fick reda på det via ett inlägg på Facebook. Den roströda, marmorerade gravstenen fick mig att stanna upp i scrollandet en regnig eftermiddag i september. Två små svarta innerkrukor med liljekonvalj prydligt placerade på varsin sida om ett gravljus. Texten under bilden avslöjar inget om hur gammal hon blev eller varför hon dog. Bara att de hade bott ihop sedan 2018. Han klarade inte av att lämna henne ensam hos veterinären efter att hon somnat in. Tårfylld bar han henne tillbaka till torpet, där de levt tillsammans de senaste sju åren. Han snickrade en kista och på tomten hittade han den röda naturstenen som fick markera hennes sista vila. Elsa skulle inte bli till stoff i en urna. Hon skulle ha en grav – en plats han kunde besöka där minnena fick stanna kvar. Han ville säga hejdå i fred.

Mannen skriver att Elsa betydde mer för honom än katter “brukar göra” – som att sorgens omfattning måste motiveras. Han har inga barn och knappt någon släkt kvar i livet. Katten, som höll torpet fritt från möss och självständigt gick in och ut genom kattluckan, var hans ljus och glädje. Jag blir så berörd att jag visar inlägget för min kille. Elsas död, och vad den innebär för hennes ägare, gör något med mig. Jag verkar inte ensam om att känna så.

Responsen är massiv. Under två dygn har inlägget fått 20 000 likes och nästan 2 000 kommentarer. Sorgen efter den gråspräckliga katten är inte längre bara mannens. Kanske är det ensamheten som lyser mellan raderna. Eller bilden av hur han gråtande lämnar kliniken via bakdörren, oförmögen att lämna henne ensam – ens i döden. Kanske beror det på att det är ett husdjur som har dött. De flesta som haft ett djur kan relatera till hur hemskt det är när de en dag inte längre finns. Senare ser jag ett liknande inlägg på Threads. En kvinna beskriver att hon fått avliva sin hund och hur det känns som att inget någonsin kommer bli detsamma. Tre kommentarer. Nio likes. Bild- och ordval kan såklart spela in men skillnaden i respons är ändå påfallande. Något säger mig att det handlar om något större än en katt som dött. Det känns mer som att vi sett en zebra utan ränder för första gången. 

Jag har aldrig sett min pappa gråta. När jag frågat runt bland vänner verkar det inte vara ovanligt. Under min uppväxt såg jag honom visa ett spektrum av känslor som ilska, glädje, nyfikenhet och  avstängdhet – men aldrig den där ofrivilliga ryckningen i ansiktet som kommer när kroppen ger efter för gråt. Jag såg inte heller min morfar gråta. Eller mina morbröder. Jag har hört dörrar smälla, bilar rivstarta och ord som fått folk att sluta prata med varandra i månader – men aldrig en hickande andhämtning som försöker hitta tillbaka till rytm. Jag reflekterade sällan över vad det eventuellt gjorde med mig, att aldrig se männen i min närhet visa en så grundläggande känsla som ledsenhet. Kanske är det därför manlig sorg – när den väl syns i sin renaste form – hits different. Är det så enkelt att mäns tårar, precis som deras arbetsinsats och potential, värderas lite högre? Rör det sig om basal marknadslogik – att det som är en bristvara automatiskt ökar i värde? Är vi så pass svältfödda på manlig sårbarhet att vi blir mer benägna att trycka på like-knappen när den väl visar sig?

Jag försöker hitta svar i vetenskapen. Studier visar att kvinnor oftare än män uttrycker sorg genom att gråta, prata och söka känslomässigt stöd. Inga stora överraskningar där. En kanadensisk studie på unga män som förlorat en manlig vän visade att sorgen ofta tog formen av tomhet, ilska och stoicism – ibland också sentimentalitet. Männen beskrev hur idealet om att vara stark och oberörd påverkade hur de sörjde. Inte heller det särskilt chockerande. De flesta studier jag hittar handlar om hur vi upplever och uttrycker vår egen sorg. Det är svårare att hitta forskning om hur vi ser på andras ledsna känslor. En amerikansk studie från 2008 visar dock något intressant: män som gråter blir faktiskt mer omtyckta, medan kvinnor tvärtom tjänar socialt på att hålla tillbaka tårarna. Det verkar alltså som om en mans sorg kan uppfattas som mer äkta – medan kvinnors tårar lättare ifrågasätts.

Om manlig sorg är en udda fågel i verkligheten, är den desto mer påtaglig i populärkulturen. Casey Afflecks konstant blanka blick i Manchester by the Sea blev Oscarsbelönad. Ett litet liv, tegelstensromanen som kallats “emotionell tortyrporr”, är ett annat exempel på manligt lidande på steroider. Jag tänker på ett gäng författare och musiker jag uppskattar – Daniel Johnston, Elliott Smith, Kafka, Bukowski, Cobain, Cave – och hur stoicismen på gränsen till kollaps i deras ord alltid blir något vackert. Ingen annan samhällsgrupp har gjort så mycket för den manliga depressionens image som kulturmän. Att de lyckats sälja själslig smärta som något sexigt gör mig både imponerad, och avundsjuk. 

Bristen på manlig sårbarhet kan, särskilt för oss som aldrig riktigt fått uppleva den under uppväxten, kännas som en hemlighet man verkligen vill knäcka. Jag fastnade tidigt i rockmusik – en manligt dominerad konstform med mycket ledsna känslor. Att påstå att mitt liv formats av en längtan efter att förstå manlig sårbarhet vore att göra mig själv en otjänst. Men jag tror inte heller att det bara är en slump. När livet inte ger en svaren får man leta i fiktionen – och i böckerna, filmerna och musiken lyfter de på locket. Kanske är det därför mitt nervsystem rivstartar av inlägget om Elsa och hennes ägare. Det handlar aldrig bara om en katt. Nästan alltid handlar det om berättelser som låter oss förstå världen vi lever i. 

Läs också Svart januari och Singelgrupperna - Tinder inför öppen ridå.