I 45 år år har The Residents tillhört det musikaliska avantgardets mest spännande krets, och hela tiden har de upprätthållit fullständig anonymitet iklädda kåpor, masker och framför allt de gigantiska ögonglobsmasker som kommit att bli deras signatur. Alltmer har video och filmkonst blivit viktigt i deras skapande, liksom digitala experiment och ren bildkonst. När de släpper ett nytt album våren 2017 - inte ens de själva klarar att hålla räkningen på hur många skivor bandet släppt under åren, men när The Ghost of Hope nu släpps hade man lätt kunnat tala om en ny formtopp, om det nu hade funnits några dalar på vägen dit.
På senare år har The Residents också rent fysiskt blivit tillgängligare för sina lyssnare, med regelbundna turnéer och en öppenhet mot media som är avsevärd jämfört med förr. Utan att kompromissa med sin anonymitet förstås, så när en skype-intervju bokas in är det inte med själva bandet utan med deras ”talesperson” Homer Flynn. Precis som för några år sedan när den här skribenten fick tillfälle att tala med den bandets andra ”talesperson” Hardy Fox, numera pensionerad, nedlåter sig Homer Flynn knappt ens till att ens skoja om huruvida han som synts i bandets närhet sedan debut-EP från 1972 möjligen skulle kunna vara en av bandets hemliga medlemmar.
– Jag och Hardy Fox hade känt dem hemma i Louisiana, men inte särskilt nära. De var bekantas bekanta. Det dröjde innan vår relation formaliserades. Jag antar att vi aldrig riktigt tänkte på The Residents mer på allvar som musiker innan EP:n Santa Dog kom ut 1972.
Var det då du började arbeta med dem?
– Bara på ett väldigt vagt sätt. Men det växte sig starkare och starkare. För min del är jag ju i första hand en bildkonstnär, och jag har arbetat med alla deras skivomslag och bilder. Jag gillade vad de gjorde på det området, men insåg att de behövde hjälp på det området.
Det nya albumet The Ghost of Hope har ett övergripande tema som är gamla tågolyckor, och alla texter bygger på autentiska historier.
– Några i The Residents är verkliga tågälskare, så tanken på att göra något på temat tåg har flutit omkring ganska länge. Men de har aldrig riktigt kunnat lista ut vart de ville med idéen. Men så upptäckte en av The Residents medlemmar en bok, med faksimiltryck av nyhetsartiklar. Boken hette Death by Train, och The Residents blev fascinerade. De älskade den erans språk, som var så vackert även när det var fruktansvärda händelser som beskrevs. Det var en intressant kontrast mellan språk och olycka. Så det blev en inspiration till skivan.
The Residents kompletterade bokens berättelser med motsvarande berättelser ur andra källor.
– På skivan finns dessutom några historier som The Residents hittade i sina vidare efterforskningar. Särskilt The Crash At Crush, som var en verklig händelse, precis som Train Vs Elephant. De letade på internet efter tågolyckor, och den dök upp, även om det inte fanns så mycket information om den. En av de mer intressanta detaljerna i den historien är en skylt i Malaysia, som markerar ut att just där är den historiska platsen där ett tåg kolliderade med en elefant.
– Det är samma sak med The Great Circus Train Wreck of 1918. Den är ganska väldokumenterad. De hittade en bok enbart om den, och utmaningen i den låg nog i hur man skulle berätta den historien i ett relativt kort musikstycke, så de bestämde sig för att koncentrera sig på en karaktär – en clown som överlevde kraschen, och att försöka berätta historien ur hans perspektiv.
Det måste finnas många andra historier som inte rymdes på skivan.
– Det finns det, absolut. Det fanns en väldigt obehaglig händelse, men den var för omfattande. Den hade kunnat vara en skiva eller film på egen hand. Så finns det åtminstone två låtar som aldrig slutfördes, och en massa anteckningar och skisser som inte blev tillräckligt intressanta.
Finns det moderna innovationer som vi har samma svårigheter att fullt ut behärska?
– Vi är i en period när teknologin rör sig snabbare än vad människor har förmågan att kontrollera eller ens förstå. USA:s president är ett utmärkt exempel på det. Den killen lyckas få sina innersta tankar ut till en masspublik mycket snabbare än vad de flesta skulle rekommendera. Det är ett exempel på teknologi som vi tappat kontrollen över, och jag förväntar mig att det kommer att komma en väldig mängd intressant konst ur den här eran. Det är en väldigt intressant tidsålder.
– När man betraktar den digitala revolutionen och hur alla verksamhetsområden verkar förändras av den, allt snabbare hela tiden, undrar jag om vi är på väg mot en period som när tryckpressen var nyuppfunnen. Det var en liknande typ av teknik, som innebar att allt blev annorlunda. Men sedan lugnade det sig, vi hade landat i en ny verklighet och det mesta var ganska stabilt under lång tid. Kommer vi att titta tillbaka på den digitala revolutionen som en vattendelare, och sedan anpassa oss till det? Eller är det bara början på något som kommer att fortsätta snurra snabbare och snabbare, vem vet vart? Det är en intressant tidsålder, och en lite skrämmande.
Samtidigt är ”hoppet” ett centralt begrepp på skivan.
– The Residents är hoppfulla, allmänt sett. De är optimistiska, även om de försöker vara blint optimistiska. När förändringar sker uppstår utmaningar, men mänskligheten kommer att hitta sätt att hantera det.
På omslagsbilderna poserar The Residents ganska avslappnat intill de kraschade tågen.
– Tja, kanske det. På ett sätt avslappnat. Och på ett annat sätt lite uppgivet, ”vad kan jag göra åt saken”. Så uppfattar åtminstone jag dem.
Musikaliskt var den främsta inspirationen till skivan The Residents egna album Eskimo från 1979, för övrigt första gången bandets kännetecknande ögonglobsmasker förekom på bild.
– Bandet tyckte att de hade haft en del idéer på Eskimo som de inte hade haft tillfälle att utveckla. Så tanken var att bege sig tillbaka dit för att hämta upp idéerna och utveckla dem. Och visst finns det stora likheter mellan skivorna, till exempel de verktyg The Residents använde för att åstadkomma längre stycken som bygger på berättande, ljudeffekter, musik, instrument, berättande, tal. En av de grundläggande idéerna med Eskimo var att det handlade mer om ljud än om musik - musik var liksom bara ett av ljuden för berättandet. På det sättet finns det stora likheter. Tanken var ju att musiken på Eskimo var framförd av ett fiktivt eskimåband, och musiken här är framförd av The Residents som jag antar att man också skulle kunna kalla ett fiktivt band.
Homer Flynn beskriver at det är angeläget för The Residents att hålla kontakten med sitt förflutna.
– Saker utvecklas alltid, och växer, och det behöver manifesteras i ständigt nya idéer. Men på samma gång tycker att de att det är viktigt att upprätthålla någon sorts linje, så att det hänger ihop över tid.
Återigen är den forne Captain Beefheartmusikern Erik Drew Feldman med på ett The Residents-album. Hur hittade de varandra?
– De fick kontakt via Snakefinger, utan tvekan. För min del såg jag Eric spela keyboards med Captain Beefheart i slutet av 1970-talet, utan att riktigt fatta det. Men när vi lärde känna varandra fanns det alltid en ambition att göra något tillsammans med The Residents. Ändå dröjde det ända till… jag tror att det var Demons Dance Alone-turnén för ett par år sedan, där musiken var så avancerad att The Residents ville anlita lite skickligare musiker.
Det har funnits fler musiker runt The Residents under åren, Snakefinger, förstås, Andy Patridge från XTC, Fred Frith…
– Just nu finns en kille, Josh Freese som trummat med Devo och Nine Inch Nails, och som har uttryckt att han vill arbeta med The Residents. Jag tror att det kan bli ett samarbete inom snar framtid. Annars har ju The Residents alltid varit lite... tillbakadragna genom åren har det kanske varit svårt för musiker som vill samarbeta att komma i kontakt. Det kanske förändras i framtiden.
Några utomstående musiker som har varit nära The Residents har senare diskuterat bandmedlemmarnas eventuella identiteter i media. De forna kollegorna Tuxedomoon till exempel. Är det tillräckligt för att The Residents ska säga upp kontakten?
– Inte nödvändigtvis. Allt har ju redan spekulerats om vilka The Residents är. Allt från The Beatles till jag själv och Hardy Fox, hahaha! Så det finns inget nytt för någon att bidra med. Men om någon skulle prata vitt och brett kan man väl tänka att det möjligen skulle kunna påverka tilliten.
Den senaste artisten bland alla som kommit ut som The Residents-fans är The Magnetic Fields. På hans nya album sjunger han i The 1989 Musical Marching Zoo att ”This is the band that I wanted to be (…) bands that are identical like The Residents”. Bryr The Residents sig om att de influerar andra?
– De tycker nog att det är intressant. De skulle bli smickrade. Men jag vet inte om de skulle tycka att det var särskilt viktigt.
Där andra band sprungna ur samma era har årtiondena inneburit splittringar och återföreningar, det har inneburit försök att modernisera och att testa nya genres, det har inneburit uppgångar och downperioder. Men The Residents verkar bara oförtrutet ha fortsatt sin anarkistiska konstnärliga utveckling under åren.
– Det har verkligen varit en kontinuitet. Jag har ofta undrat om det kanske mest beror på att The Residents aldrig haft några hits, sådant verkar ställa till det för band. Det uppstår någon sorts besvikelse när band inte kan fortsätta upprätthålla en sådan popularitet, men det har The Residents aldrig upplevt. Visst, i slutet av 70-talet och början av 80-talet var det väl några låtar som väckte lite uppmärksamhet, men inget som direkt hotade The Rolling Stones direkt. Så länge det finns en publik och de hittar nya utmaningar kommer de att fortsätta.
Nästa steg är att bandet The Real Residents har bokats för att spela på Blue Note i Tokyo.
– Det vanliga är att The Residents gör en turné vartannat år – då håller de sig fräscha och folk upprätthåller intresset – men från ingenstans kom ett väldigt fint erbjudande att åka till Tokyo. De brukar vilja bygga upp en ny show, till exempel ett koncept de jobbar med nu om en albino-bluessångare. De har gjort demos, men den var inte riktigt klar att bli en show än. Och på samma sätt hade de gärna uppfört The Ghost of Hope, men det var för krävande, i synnerhet som de inte ens var färdiga med albumet än. Så de bestämde sig för att sätta ihop ett framförande som är det bästa från Randy, Chuck and Bob-materialet, och något annat nytt från olika saker som de arbetar med och några gamla favoriter de fick lust att kasta in. Det blir en påse blandat, helt enkelt. När de accepterade det erbjöds de att spela Safe As Milk-festivalen i Wales i slutet av april, och en klubbspelning i Moskva två dagar innan, och de bestämde sig för att låta det hända, helt enkelt.
Brukar The Residents vara så lättpåverkade, istället för att planera, eller är det nytt?
– Ibland slänger verkligheten prylar rakt på dig, och ibland är det bättre att bara omfamna det. Det beror på omständigheterna.
Under det senaste årtiondet har The Residents tagit allt större plats på den etablerade avantgardistiska konstnärsscenen.
– The Residents har alltid ansett att deras bildkonst är en lika viktig del av deras värld som musiken, även om de inte hade lika lätt att komma åt de verktyg som krävs för till exempel film. För mig är det ett erkännande, eftersom jag varit så inblandad i det visuella. Men jag vet inte om de bryr sig så mycket om erkännandet. De noterar det och går vidare. Det viktigaste för dem är att kunna fortsätta sin konst, vilken form den än tar.
Härom året annonserade The Residents den ultimata samlarboxen, i ytterst få exemplar. Alla deras skivor och alla deras filmer, oklart omfattningen till och med för bandet själva, prydligt packade i ett stort kylskåp tillsammans med diverse prylar, bland annat ett autentiskt ögonglobshuvud.
– Det fanns två. Ett exemplar såldes, men det andra donerades faktiskt till The Museum of Modern Art i New York. The Residents har väldigt bra kontakter där på MOMA, och när nyheten om kylskåpsboxen först presenterades ville de verkligen ha ett av exemplaren. Men kunde liksom inte rättfärdiga den kostnaden - 100 000 dollar. Så vi träffades och funderade på saken, och kom överens om att om MOMA var beredda att betala alla omkostnader - frakt, material, min biljett till New York för att övervaka installerandet - så skulle vi donera samlingen. Det var ett bra arrangemang. För mig var det väldigt intressant att vara där och få tala med dem som ansvarar för MOMA. Jag lärde mig att museet äger sex miljoner konstverk på papper, och antalet skulpturer och andra konstformer sedan ovan på det. Bara en bråkdel finns att se, och kylskåpet finns inte utställt just nu. Vi donerade faktiskt The Residents kompletta film- och videoarkiv till MOMA dessutom, och sedan kommer allt bildmaterial och allt grafiskt också - den analoga eran fram till mitten av 1990-talet och den digitala efter det. Så deras The Residents-samling växer.
