Superterapi

16:29 31 Jul 2008

The Dark Knight, Iron Man, Hancock, Hellboy 2, nya Hulken-uttolkningen... Superhjältefilmerna haglar. Men den starka tystlåtna typen blir allt...The Dark Knight, Iron Man, Hancock, Hellboy 2, nya Hulken-uttolkningen... Superhjältefilmerna haglar. Men den starka tystlåtna typen blir allt
ovanligare. Idag lider superhjältarna av jagsvaghet, kliniska depressioner och manlig vilsenhet. Vi bad vår filmredaktör förklara varför.

Det var precis 30 år sedan Christopher Reeves skickades till en fosterfamilj på jorden. Han började som den Krypton-bördige lille bebisen Kal-El, och skolades sakta men säkert in i sina dubbla arbetsbeskrivningar som Stålmannen och Clark Kent.  Under den tiden har mycket hänt. Superhjältefilmen har förändrats. Blivit vuxen, skaffat sommarstuga och genomlidit svåra existentiella kval.
    1978 var det förstås ingenting märkligt med att en superhjälte hade käkparti som en mindre restaurangfrys och bekymmerslöst visade upp sin stora palett av klassiskt manliga dygder: chevalereskhet, fysisk styrka och total avsaknad av känslo-liv.  År 2008 heter den logiske representanten Hancock. En bitter, alkoholiserad superhjälte — för säkerhets skull spelad av evige drummelbarnungen Will Smith — som förstört så mycket egendom under sina missions att Los Angeles-borna vänder honom ryggen. Vankelmodig går han till en imagekonsult för att återställa sitt rykte.  Hancock är på hela taget en bedrövlig film. Den försöker göra för superhjältegenren vad Analysera mera (och för all del även Sopranos) gjorde för den amerikanska gangstermytologin — men slutar i platta pruttvitsar. Dock säger den mycket om superhjältegenrens nya kärlek till självrannsakan.             Idag vill man ha en moloken Hellboy som dricker Red Bull och surar över sina lyten. Man vill ha en Hulk som sjunger Aerosmith-låtar i duschen. Man, eller snarare seriejätten Marvel, har inga betänkligheter att ge regiuppdraget för Iron Man åt Jon Favreau, en man som klätt ut Will Ferrell i alvdräkt och byggt en hel karriär på att skoja med patetisk manlig vilsenhet. (Det gjorde man rätt i, filmen har spelat in över 300 miljoner dollar bara i USA.) Och man har alltså nått den punkt där superhjälten som fenomen måste plockas ned i molekyler och byggas upp på nytt av psykiatrisk expertis. Här kanske vissa blir sugna på att tala om “dekonstruktion”, i alla fall de som tvångsmässigt kastar sig över den postmoderna ordboken för att förklara allt från småkaksförsäljning till hattmode. Och visst. I takt med att auktoritetstro, framtidsoptimism och den traditionella mansrollen åkt på stryk har det blivit allt svårare att sälja på folk en hjältetyp som hör till det förgångna.
    Men mest är kanske ändå dagens ström av quirky superhjältefilmer en produkt av vår tids terapikultur. Röntgensyn, cape och klibbiga klätterfötter är fortfarande kittlande för den stora allmänheten. Men bara så länge det är möjligt att tänka sig hur superhjälten gråtmild sitter på en stol hos Oprah eller Dr Phil och berättar sin histora. Okej, helt nytt är inte det här. Superhjältegenren har alltid varit uppdelad mellan de godmodiga riddarna (Stålmannen) och de där avvikandet också är en jättelik börda (Spindelmannen). Men aldrig förut har missmod och ett gediget knaprande av SSRI-medicin varit en direkt förutsättning för trovärdighet.
    Den stora kursändringen kom 1989. Det var då Tim Burton hade modet att skriva in Batman i en lömsk, mörk och mano-depressiv värld. Michael Keatons replik i öppningsscenen är självlysande. “Vem är du?”, frågar de småtjuvar han just satt dit, och med glansig blick och Regaine-frisyr svarar han: “Jag är... Batman”.  I Keatons osäkra röst ryms en ocean av nyanser.  Han verkar nästan förvånad själv.  Efter det har den anemiske, plågade superhjälten sakta men säkert vunnit kommersiell terräng. Utan Michael Keaton hade rollen som Spiderman decenniet senare aldrig gått till den kamrersaktige spolingen Tobey Maguire. Utan honom hade knappast Iron Man fått porträtteras av en hålögd tablettmissbrukare som fortfarande får all sin post direkt till Betty Ford-kliniken (Robert Downey Jr). Båda gör det fenomenalt.
    Kanske är det Hellboy-sviten som sammanfattar den nya superhjälten bäst. I den första filmen sågade Hellboy uppgivet av sina horn med en vinkel-slip för att ha större lycka hos damerna. I Hellboy 2 passar man på att fylla ut tomrummen mellan all tungsint Pans labyrint-gotik med att vår store röde vän fyllesjunger till Barry Manilow och gång på gång får retfulla byrålådor i huvudet. Man är ju inte mer än människa. 
The Dark Knight, Hancock och Iron Man går på bio nu. Hellboy 2 har premiär den 12 september.
Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!