Mitt besök på årets festival får sig en svårsmält start i form av den amerikanska independentfilmen Jonathan. Två bröder, båda vid namn Jonathan, är födda i och samsas om en och samma kropp. För att tillvaron inte ska bli allt för rörig tvingas de att leva i skift, och via förinspelade videomeddelanden håller de kontakten och kontrollerar varandra. När ene brodern faller för Elena (Suki Waterhouse, The girl who invented kissing) faller också de minutiösa rutinerna och kaoset tar vid. Det är en originell och lovande långfilmsdebut för kortfilmsregissören Bill Oliver, men frågan är om inte även denna film borde begränsats till halva dess nuvarande längd? Det schizofrena upplägget tänjs ut till bristningsgränsen och blir en smula tjatigt. Hipsterstjärnan Ansel Elgort (Divergent, Förr eller senare exploderar jag) är däremot fenomenal och växlar effektivt mellan de två Jonathanarna.
Det amerikanska syskontemat fortsätter i Jordana Spiros starka Night comes on. Artonåriga Angel Lamere (Dominique Fishback) är nyss frisläppt från ungdomsfängelset. Parallellt med sin halvhjärtade jakt på jobb och husrum bestämmer hon sig för att hämnas på sin mammas mördare – Angels egen pappa. Det hela utvecklas till ett slags roadmovie där Angel och systern Abby beger sig ut på vägarna för att hitta pappan. Man skulle kunna likna filmen vid Moonlight, en annan berättelse som tar avstamp i de mindre lyckligt lottades strävan efter att övervinna en hård uppväxtmiljö. Men Night comes on är lika mycket en ömsint skildring av relationen mellan två systrar, där den verkliga stjärnan i slutändan är Tatum Marilyn Hall i rollen som tioåriga Abby. Med förbluffande mognad och komisk tajmning tillför hon denna nattsvarta historia välbehövlig värme och mänsklighet, något som Fishbacks rollfigur är i skriande behov av och som kanske får henne att fatta det slutgiltiga beslutet som åtminstone delvis gör Night comes on till en solskenshistoria.
Systerskapet återvänder i iranska regissören Soheil Beiraghis Araghe Sard. Under festivalen marknadsförs filmen med den engelskspråkiga titeln Cold sweat och deltar i den lika angloklingande kategorin ”Stockholm Impact” där internationella, samhällsspeglande filmer tävlar om en miljon kronor. I fallet Cold sweat får vi en gång för alla klart för oss hur jävligt det är att vara kvinnlig fotbollsspelare i Iran. Stjärnan och lagkaptenen Afrooz (Baran Kosari) ska gå ombord på planet till ett historiskt slutspel i Malaysia, men hindras i sista stund då hennes make Yaser (Amir Jadidi, prisbelönt för sin briljant svinaktiga insats) förbjudit henne från att lämna landet. En frustrerande kamp för mänsklig rätt tar vid, och när rättsliga instanser och det egna laget sviker förlitar sig Afrooz i stället på den nya tidens överstatliga domstol – Instagram. Med en lättsam ton à la Skruva den som Beckham skrattar vi åt eländet samtidigt som de desto mörkare lärdomarna kryper in under huden, inte minst i en tio minuter lång oklippt skilsmässoförhandling där den kontrollerande Yaser vägrar ge med sig.
I kategorin ”Stockholm XXIX Competition” tävlar unga, nyskapande regissörer om en häst i brons. Bland bidragen hittar vi serbiske Ognjen Glavonics Teret, eller The load, där vi får följa med lastbilsföraren Vlada (Leon Lucev) när han kör sin hemliga last genom ett krigshärjat Jugoslavien. Det är kallt och rått, de gråa vyerna med halvdöda träd i lervälling är särskilt enkla att relatera till så här års. Det är också en förvånansvärt underhållande film, där ett möte mellan Vlada och den liftande tonåringen Paja (Pavle Cemerikic) bäddar för både dråpliga repliker och en vardaglig värdighet samtidigt som Natos bomber faller utanför bilfönstret. En ångestladdad pendling mellan hopp och förtvivlan som gör Teret till en långsam men fascinerande krigsskildring.
