1950-tal. Den till synes ändlösa skocken kostymklädda karlar vandrar uppför universitetstrappan till tonerna av ”Ten tousand men of Harvard”. I den svartvita massan skymtar en blå klänning; det är Ruth Bader Ginsburg, en av blott nio kvinnor på juristprogrammet. Med portföljen i högra handen och handväskan i vänstra ser hon sig storögt omkring i den testosteronstimmiga vestibulen. Full av förväntan men med samma insikt som vi: de här åren kommer att bli en sjuhelsikes pärs.
En kvinna bland män är filmen om en jämställdhetsivrande judinna som tids nog blev ledamot i USA:s högsta domstol. En mödosam resa som med Felicity Jones (Rogue One, Inferno) rolltolkning förtjänar vårt engagemang, även om hennes Ruth är en ganska stram figur som verkar prioritera paragrafrytteri högre än relationen till dottern. Armie Hammer (arkeologhunk i Call me by your name) gör en sympatisk om än litet anonym insats som maken Martin. Även han är jurist och omfamnas naturligtvis av etablissemanget medan Ruth får stå bredvid och se på. Revanschlystnaden kokar i henne och tack vare ett fall med en diskriminerad man (!) får hon plötsligt chansen till att erkännas som advokat. Till sin hjälp får hon bland andra ACLU-aktivisten Mel (Justin Theroux) som i sin mustasch aldrig riktigt lämnar det stadium där han mest framstår som en postum hyllning till Burt Reynolds.
I raden av märkvärdiga kvinnoöden som uppmärksammats av Hollywood de senaste åren kan det finnas en risk att just Mimi Leders film framstår som lite slätstruken, vilket den endast delvis är förtjänt av. Visserligen är inte En kvinna bland män lika storslagen som Dolda tillgångar eller gripande som The Wife, men det är en charmig och respektfull skildring som står stadigt på egna ben. Även om brandtalet i rättegångsscenen är lite för tillrättalagt och perfekt; finns det inget vaccin mot det amerikanska i amerikansk film?
