I en anonym amerikansk förort bor Agnes (Kelly Macdonald) med sina två tonårssöner och en fisketokig make (David Denman) som är ömsint så länge allt sker på hans villkor. Agnes isolerade tillvaro består av att sköta hemmet, gå på kyrkomöten och laga mat åt sina karlar. En dag hon får ett 1 000 bitars pussel i födelsedagspresent, och visar sig vara så pass duktig på att lägga det att ett pusselproffs i New York vill ha med henne i sitt lag. Är det ett upphetsande upplägg? Nja.
Puzzle baseras på en argentinsk förlaga, och är 72-årige Little Miss Sunshine-producenten Marc Turtletaubs andra uppdrag som långfilmsregissör. Han kunde gott ha begränsat sig till producentstolen även denna gången. Valet att låta något så fånigt som pusselläggande bli katalysator för kvinnlig frigörelse är förvisso värt en eloge, om inte annat så för att det skulle kunna vara ett kul och uppfriskande grepp. I stället förs tankarna flera gånger till schack, man blir nämligen alldeles matt av att se detta tidsfördriv tas på blodigt allvar i både ord och handling. Värst är det när pusselpartnern Robert (Irrfan Khan) på högtidligt manér rangordnar pusslets förträfflighet högre än kärlek, inför en tindrande Agnes. Denna filmens ”sanningsstund” torde vara skäl nog för återförsäljare av skämskuddar att bunkra upp extra inför mellandagarna.
Macdonalds finkänsliga kvaliteter blottas när Agnes slits mellan inrutat hemmafruliv och förbjudna eskapader, och den lojala, tomma uppsynen byts ut mot frustration och svekfullhet. Vi får också en fin sidohistoria med sonen Ziggy (Bubba Weiler) som vill sluta jobba på sin fars bilverkstad och i stället ägna sig åt matlagning, alltså det Agnes dagligen sysslar med. Här finns potential för ett konventionellt men skapligt drama om en konservativ familjs uppvaknande och den eviga jakten på sig själv. Makligt tempo, tafatta passionsförsök och banal pusselsymbolik tar dessvärre udden ur den berättelsen, och slutprodukten framstår som lika splittrad som när första biten ska läggas.
