Squid Game är samhällskritik på nåder

09:46 5 Oct 2021

Netflix superhit Squid Game riktar en känga mot ett kapitalistiskt system som äter sina barn. Men hur sann kan en antikapitalistisk satir vara om den är finansierad av en techgigant?

”Vill du spela ett spel?”

Mannen som slår sig ner på bänken i tunnelbanan bredvid Seong Gi-hun ser proper ut i sin gråa kostym och välkammade frisyr. Seong Gi-hun å andra sidan ser nedslagen ut. Nedslagen av livet i allmänhet. En serie av dåliga affärer, spelförluster och mindre nogräknade livsval har lämnat honom med stora skulder, en svår skilsmässa och i en knivig sits med de lokala lånehajarna.

Spelet som mannen vill spela är den koreanska leken ddakji där du ska smätta till ett vikt origamiark så att det vänder på sig. En barnlek. Om Gi-hun vinner så får han 100 000 won (omkring 740 kronor), men varje gång mannen i kostymen vinner så får han örfila Gi-hun.

Det är här, tjugo minuter in i första avsnittet, som Squid Games narrativ långsamt vecklar ut sig som ett avancerat stycke origami. Det här blir upptakten till ett gladiatorspel där hundratals skuldsatta och av samhället utstötta blir transporterade till en öde ö där de får möjlighet att vinna en ny chans i livet. Allt de behöver göra är att överleva ett antal dödliga barnlekar.

Så långt låter sydkoreanska Squid Game som ännu en kopia av Hunger Games och Battle Royale. Vändningen sker i det andra avsnittet.

Efter att ha utsatts för den första leken, i vilken hundratals mejas ner av kulspruteeld, blir det omröstning. Enligt en klausul i reglerna kan spelen avbrytas om majoriteten av de tävlande vill det. Traumatiserade av erfarenheten vill de flesta avbryta, vartefter spelledarna söver ner deltagarna och skickar tillbaka dem från varifrån de kom.

Det dröjer inte länge förrän de inser att livet de återvänt till inte är ett liv. Låsta i ett ekonomiskt skruvstäd av lån och skulder erbjuds få möjligheter att slå sig fri. I slutändan väljer nästan alla att återvända till spelen. De är villiga att riskera sina värdelösa liv för en chans på ett som är värt att leva.

Det är i och med denna twist som Squid Game blir något annat än ett Hunger Games för vuxna och den svartvita historien blir en regnbåge av nyanser. Genom att nedmontera illusionen av det fria valet och allas rätt och möjlighet till självförverkligande blir Squid Games samhällskritik relevant. Problemet med det kapitaliska systemet är att det är beroende av en underklass, samtidigt som vi blir uppfostrade med villfarelsen att vi alla är stjärnor.

Även om det är upplyftande att den mest populära Netflixserien just nu är en sydkoreansk thriller som belyser ekonomiska orättvisor och oöverkomliga inkomstklyftor är det något som klingar falskt. Inte i dramatiken utan i sammanhanget. Satiren är bitsk, men blir ändå tandlös när det är Netflix som står för notan – ett företag vars streamingtjänst med över 209 miljoner prenumeranter nästan tronar sig som en jätte över konkurrenterna. Av samma anledning som Star Wars-sagans kamp mot imperier får en annan botten när Disney står som avsändare.

Där har vi problemet i det nya medieklimatet vi plötsligt finner oss i. När systemkritik finansieras av systemets företrädare är det inte längre systemkritik – det är ett skådespel. Och serier som Squid Game får nöja sig vid att kritisera makten så länge makthavarna tillåter det.
 

Läs även: "Julavsnittet som dödade tv-hoppet"

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!