Julavsnittet dödade tv-hoppet

Ted Lasso-hajpen dog i samma ögonblick som de släppte världens sämsta julspecial – mitt i sommaren.

För mig blev första säsongen av Ted Lasso nödraketen i ett oändligt covidmörker. Serien om den snälltöntige texasbon som förirrat sig från Amerikat för att träna ett lag i Premiere League – trots att han inte hade någon som helst aning om hur europeisk fotboll fungerar – var feelgoodserien som jag inte visste att jag behövde. Men satan i gatan vad jag behövde den.

När Ted Lasso landar i London tillsammans med sin stoiske medtränare Beard är han hatad. Han är hatad av fansen, han är hatad av spelarna och han är till och med hatad av klubbens ägare. Vem är denne jänkarfjant att komma och leda ett Premiere League-lag? Han vet ju ingenting! Men under det tjocka skalet av supernaivism och Magnum-mustasch bubblade en Dalai Lama-liknande visdom med en kuslig förmåga att krypa under huden och charma brallorna av den mest svårtjusade. Till slut vann han över inte bara mig, utan också varenda en som hade skanderat “WANKER, WANKER, WANKER” från läktarplatserna.

Första säsongen slutar visserligen med ett yttre nederlag. Fotbollsklubben AFC Richmond flyttas ner från Premiere League till ligan som ligger strax under, vad den heter vet jag inte och bryr mig inte heller om. Men på det stora hela var det en inre seger. För även om seriespelet var förlorat, hade Ted Lasso vunnit. Vi – laget, fansen, tittarna – hade tagit honom till våra hjärtan.

Ted Lasso var en underdogserie om en underdog. Och alla älskar en underdog. Men när den andra säsongen anlände i somras var Ted Lasso en vinnare. Serien hade vunnit hjärtan och nominerats till absurda 20 Emmys.

"Det osar av oförtjänt storkukslugn"

Men där första säsongen var en nagelbitare saknar andra säsongen helt insatser. Det är som om de inte ens försöker längre, och som om det inte vore nog släppte de nyligen ett julavsnitt. Mitt i högsommaren! Det osar av oförtjänt storkukslugn (sorry, Erba) om andra säsongen av Ted Lasso. Serien har gått från den älskvärde underdogen till den vidrige översittaren som låser in oss i skåpet och tränger före i kön med argumentet “Vet du inte vem jag är?!”.

Jag trodde inte att jag någonsin skulle se en sämre julspecial än Star Wars Holiday Special, men Ted Lassos "Carol of the bells" är fan inte mycket bättre. Seriens alla små frustrationsmoment har i julspecialen vridits upp och förstorats till något groteskt. Det är sötsliskigt och patetiskt på ett sätt som får Love Actually att framstå som en balanserad film. Karaktärsgalleriet som ägnat en säsong åt att mödosamt bygga upp både integritet och patos kastar ut allt genom fönstret, tillsammans med sin värdighet.

Allt julavsnittet lyckades med var att kasta ljus på vad Ted Lasso kan vara när det är som sämst. Det är på sätt och vis imponerande. Aldrig förr har ett så lovande och kritikerhyllat tv-hopp skjutits ner lika snabbt och brutalt.

Efter den här överdosen av kväljande inställsamhet vill jag bara dra en blöt filt över mig och ägna resten av tv-året åt att högtryckstvätta gommen med DDR-deppig socialrealism.

Läs även: "Utplåna mask-tv-trenden".