Snälla sluta göra film av spel

12:07 22 May 2019

Tycker du att idén ”en blå igelkott som springer svinsnabbt från vänster till höger samtidigt som han samlar på guldringar” låter tillräckligt bra för att investera 90 miljoner dollar i den? Det tycker Paramount Pictures.

Det fanns en tid när nästan alla stora filmlanseringar följdes av ett licensierat tv-spel. Spel som i 99 fall av 100 var fullständigt vedervärdigt dåliga. En bra film blir nästan aldrig ett bra spel, oavsett hur mycket pengar du kastar på produktionen. Men hur är det när det omvända görs? När framgångsrika spel filmas och sätts upp på den vita duken? Ja, nästan ännu värre.

Med nyligen släppta Pokémon: Detective Pikachu och kommande Sonic The Hedgehog-filmen verkar det som att spel till film-trenden fått vind i seglen igen. Pikachu är en förvånansvärt väl mottagen deckarkomedi baserad på en Pokémon-spinoff. Deadpool-älsklingen Ryan Renolds (som också gör rösten till Pika) har nog omvänt många fans, men det faktum att filmen tillåts gå utanför den traditionella Pokémon-berättelsen hjälper nog också till. Sonic the Hedgehog fick inte samma varma välkomnande när den första trailern släpptes. Internetkrigarna upprördes så till den milda grad att filmbolaget valde att designa om Sonicmodellen. Frågan är naturligtvis om det spelar någon som helst roll när filmen släpps i november. Kanske kan Dr. Eggman, som spelas av Jim Carrey, rädda resultatet något. Om Pikachu känns lovande upplevs Sonic mer som en traditionell spel till filmflopp.

Faktum är att spel till filmgrejen nästan alltid känts som en rakt igenom cynisk money grab-taktik. Knyt några kända namn till produktionen och pumpa in några dollarmiljoner för specialeffekter – och vips har du en film värd att sälja. Eller ja, inte direkt då. Tanken är naturligtvis att spelarna ska vara trogna sitt varumärke och lösa biljett av kärlek till förlagan. Frågan är om det finns någon publik som fått sina hjärtan krossade till en sådan grad som spel till filmfans?

Den tyske filmmakaren Uwe Boll är genrens utan tvekan mest välkända, eller snarare ökända namn. Boll gjorde sig känd för att i rasande takt pumpa ut filmer baserade på tv-spel. Kvaliteten var urusel, och finansierades genom att Boll lyckats lista ut hur han kunde blåsa den tyska staten på filmstöd. Bolls karriär är tack och lov över, efter att han bland annat gått en regelrätt boxningsmatch mot en av sina största kritiker.

Men det finns ett före och ett efter Uwe Boll och hans 00-tal. Alltings start, till exempel, under mitten av 90-talet. Under den här tiden producerades en mängd tv-spelsfilmer som också var en slags hommage till kampsportsfilmen. Sliskiga och endimensionella fightingfilmer som Double Dragon (1994), Street fighter (1994) och Mortal Kombat (1995). Här fick Jean-Claude van Damme, Christopher Lambert och Kylie Minogue göra våld på förlagor de eventuellt inte alls hade koll på. Denna tidiga tv-spelsvåg startades delvis av storproduktionen Super Mario Bros (1993), där Bob Hoskins spelade huvudrollen som rörmokare Mario – och Dennis Hopper spelade King Koopa (alltså Bowser). Filmen räknas som en av de sämsta genom tiderna. Den floppade stenhårt bland både biobesökare och kritiker. På senare år har budgetarna för tv-spelsfilmerna ökat markant, men resultatet har inte blivit märkbart bättre. Storsatsningar som Assassin’s Creed och Warcraft ser möjligen bra ut, men är vildsint ointressanta. The Rocks Rampage och Alexander Skarsgårds sänka skepp-film Battleship behöver kanske inte ens nämnas.

Slutsatsen vi borde dra är naturligtvis att låta de båda medierna vara, var för sig. Det krävs vitt skilda kunskaper för att göra spel och film, men det krävs också helt andra saker av en berättelse för att den ska bli intressant som en två timmar lång film än som en 10 timmar lång interaktiv upplevelse. Men tyvärr verkar filmbolagen inte lyssna på oss. Universal Studios håller nämligen på att producera en ny film baserad på Super Mario. Kan den bli bättre än versionen från 1993? Nja, frågan är naturligtvis om den kan bli sämre.

 

FEM SPEL SOM HAR BLIVIT FILM MED BÄTTRE RESULTAT

 

Tomb Raider (2018)
Vår alldeles egna Alicia Vikanders nytolkning av Lara Croft plockar Angelina Jolie från tronen från första filmrutan. Det här är ju bra på riktigt.

Silent Hill (2006)
Fransk-kanadensiska Silent Hill-adaptionen lyckas med konststycket att både vara trogen förlagan OCH samtidigt stundtals genuint läskig.

Resident Evil (2002)
Milla Jovovichs resa med Resident Evil-filmserien snuddar bara lätt vid spelmotsvarigheterna, men som actionspäckade zombieslaktarrullar är de faktiskt helt okej.

Street Fighter (1994)
Skämskudden får aldrig vara långt bort när du ser Street Fighter-filmen, men visst finns här en gnutta (nostalgidränkt) nöje?

Prince of Persia: The Sands of Time (2010)
Om vi frånser det faktum att Jake Gyllenhaal spelar en persisk prins trots hans härkomst är det här en förvånansvärt underhållande upplevelse.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 05, 2019.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!