Små och stora krogimperier - Nöjesguiden kartlägger kroglivets viktigaste kejsardömen

Redaktion 10:07 1 Oct 2003

Familjen Ahlbom

Vem hade trott att man skulle hitta en ex-typograf från Bajenland mitt i Madde-kvarteren kring mellersta Grev Turegatan? Inte Sören Ahlbom, i alla fall. Ändå är det på Linnégatan 18 som Sören med söner landade sist, efter en resa som gått från 80-talets Lilla Paris och Kvarnen till Folkhemmet, Storstad, Olssons skor och nu - Hotellet. Ahlboms-krogen som stulit showen från grannen, Brasserie Godot, med en gräsmatteservering som får fantasin att flytta till Brighton, trots att det faktiskt bara är ett gäng hammockar utplacerade på en vanlig, kvadratisk innergård. Historien om Ahlbom-familjen började alltså på Knivsöders tid, innan Hannas ens var påtänkt och Nytorget fortfarande befolkades av råttor och fyllkajor. Men den särskilda Ahlbom-magin infann sig inte förrän äldste sonen drev fram idén att göra det försoffade Lilla Paris till en modern nysvensk kvarterskrog, med det öppna köket som då var en sensation, och döpte det till Folkhemmet - en sällsynt lyckad mix av Jespers idéer, Sörens erfarenhet som kvarterskrögare och arkitektkompisen Janne Lundkvists design. Nu har de inte varit söderkrögare sedan Folkhemmet såldes för fyra år sedan, och genom Norrmalmsfalangen Storstad har de troligen gjort ett större it-klipp än Jonas Birgersson genom att kränga börsfinansierade helkvällar till citys alla telecom-yuppies när det fortfarande begav sig. Pengarna räckte både till att göra om den antika skoaffären bredvid Storstad till en bar med rock'n'roll-faktor, och till Hotellet - leisurekrogen med harmonisk interiör i sammet och teak, minst lika kompetent service som förr och en do it yourself-meny där gästen själv väljer proteiner och kolhydrater och fett. Frågan kvarstår. Hur får de till det hela tiden? - Tjaa, säger Sören. Alla våra krogar bygger egentligen på personalen, att den är homogen och kunnig. Och vi har alltid sökt lokaler, inte läge. När man kliver in i en lokal och på en gång får en massa idéer om hur man vill göra - då ska man slå till. Sen är det bara jävligt kul att vi jobbar så bra ihop, jag och grabbarna. Magnus Wennerberg, delägare till Hotellet, var förut restaurangchef på Café Opera. Niklas, yngste Ahlbom-sonen, är kökschef på Hotellet.


Nobis

"Pizzabagare köper Operakällaren", stod det på löpsedlarna den där gången för 16 år sedan. Med facit i hand är det svårt att tänka sig att den då 28-årige Alessandro Catenaccis köp av Nobis, koncernen med Operahusets fyra krogar, Stallmästaregården och Riche, en gång betraktades som ett helgerån. Men sedan dess har Catenacci stannat där, innanför Operahusets väggar, medan stans krogliv exploderat och krögarstjärnor har stigit och fallit. Och medan nattlivet utanför blev nischat in absurdum, med snart en klubb för varje obskyr liten musikgenre, framstod det nyrenoverade Café Opera som ett alternativ igen. Ett uppdaterat riksbrasseri i loungeig Thomas Sandell-design och isblå bar - den gamla sågades upp och såldes som limited edition-konst i 500 exemplar. Den enda nattklubben, säger Alessandro Catenacci, där "Mick Jagger kan beställa rysk kaviar och champagne klockan tre på natten": - 1996 var ett lågvattenmärke. Därifrån tog det oss nio år att genomföra vår vitaliseringsprocess, säger han. Annars är Tore Wretmans livsverk nästan intakt, sånär som på Riche som är länge sedan sålt. Till och med köttbullarna med pressgurka finns kvar på Bakfickan. Och Nobis har varit en tystlåten spelare på scenen. Det är inte bara för att Alessandro Catenacci fått avsmak för äventyr sedan Matpalatset, ett fast food-projekt som slukade omkring 50 miljoner kronor och sedan gick omkull. Utan för att det tar tid att vårda en nationalklenod. - Det är lätt att bli upphetsad över nya projekt. Och så mycket svårare att förvalta och förädla det man redan har, säger Alessandro. När namnet Catenacci figurerar i spalterna är det oftast för att lillebrodern Stefano, som blev Operakällarens kökschef 1996, fått ännu en gastronomisk guldmedalj. Om Alessandros affärsgenius tagit Nobis till plats 31 på krog-Sveriges topplista över de hundra högsta årsomsättningarna så har Stefanos kokkonst satt Operakällaren bland de fem främsta krogarna i landet. Det är fransk haute cuisine, förstås. Noblesse oblige: utan anklever, ingen Guide Rouge-stjärna. Med rivaler som F12 och Bon Lloc är det hårt på gourmettoppen, och Stefano kontrar med den filosofi som pappa Vincenzo lärde honom på familjekrogen Caina, den troligen första italienska krogen i Sverige med lammhjärna på menyn: det ska se enkelt ut. Även om det så innebär dygn av kulinariskt hokuspokus till förberedelser. Och så reser han. Sist flög Stefano till japanska Kobe och pluggade fisk med gamla hovkocken Werner Vögeli som sällskap. - Man får aldrig bli för fäst vid traditionerna, säger Stefano. - Den generation som är så fäst vid den här kulturen kanske inte lever om tio år. Men när man rör sig framåt, så måste man göra det med smakfullhet. Föräldrarna Vincenzo och Matilde drev italienska krogen Caina på Folkungagatan i Stockholm, sent 70-tal och tidigt 80-tal. Alessandro Catenacci köpte Nobis med hjälp av Stickan Anderssons finansbolag Infina 1987 av Werner Vögeli, Per Olof Månsson, Jan Ling och Sven Åkerström, som i sin tur köpt koncernen av Tore Wretman. Tidigare hade Alessandro startat Capri (1982) och Birger Bar (1984).

Jocke Heineman

De säger att Jocke Heineman har gjort en klassresa. Från 90-talets vildaste grungeklubb Trash Bar till Snaps på råbarkade Medborgarplatsen, drama queen-haket Metró vid snålblåsiga Skanstull och - Isolé på Biblioteksgatan. Med en lyxitalienare (Il Tempo, Högbergsgatan) däremellan. Från en stor stark till halstrade pilgrimsmusslor med mangocitrusglace och rödlöksmarmelad. Men egentligen handlar det bara om smartness. När Jocke Heineman slog ner bopålarna på Medborgarplatsen för tio år sedan, fanns en törstig poppublik som ville fortsätta barrundan efter att Skånegatan släckts ned klockan ett på natten. När Medis sedan blev Söders svar på Stureplan, med allt vad det innebär av ölhävarsjapp och dörrbråk, hade Jocke Heineman tittat i spåkulan och sett: Skanstull. Clarion Hotell skulle öppnas, visste han. Och Foppas gamla hockeybar stod där och väntade på att förvandlas till en Moulin Rouge-teater med romerska kapitäler, en bar som ett flygande tefat och en brasserimeny signerad Aquavit-kocken Kim Bjälvenäs. När så Sophie's på Biblioteksgatan slog igen, var Jocke Heineman där och över en sommar förvandlades den gamla bratpackbaren till svala loungekrogen Isolé, en modern hållplats med vackra arabeskväggar, innan fortsatt resa mot Stureplan. - Det blev min dyraste historia hittills, för vi blev tvungna att riva allt, säger Jocke Heineman. - Jag ville göra en krog som man lika gärna kunde hitta i Paris, London eller Madrid. Steget från Söder till Stureplan, då? Det är som uptown och downtown i New York, tycker Jocke. Mer uppklätt och dyrt, mindre street och vardag, bara. Och Kim Bjälvenäs har flyttat med. För om maten är bra, så följer det andra med. Tror Jocke Heineman. - Man kan inte lura folk längre. Maten är krogens hjärta, och färska råvaror är den viktigaste detaljen för att lyckas som bar idag. Betalar du 88 spänn för en drink vill du inte ha joskoncentrat utan riktig lime, och färska jordgubbar. Jocke Heineman drev Trash Bar med Micke Becker 1992-94, Jonas Wiklund har varit en stadig kompanjon sedan Snaps (sålt 2000) öppnade 1993. Kocken Kim Bjälvenäs, som jobbat på New York-krogen Aquavit, var med på Il Tempo (sålt 1996), Metró och nu Isolé.

Grand Hotel Holdings

Tänk McDonald's svenska årsomsättning, multiplicera med 50 och du är någonstans i närheten av Investors tillgångar. Wallenbergarna tillhör knappast en av Europas rikaste finansfamiljer för att de har satsat på krogar. I kassaskåpet finns bara industrier, telekom- och finansföretag för hundratals miljarder - och två små uråldriga nöjespalazzo i city. - Det var min farfar som köpte Grand Hotel när det höll på att hamna i utländska händer. Han var ingen hotellmänniska men däremot en hängiven svensk. Nu är det en väldigt liten del av Investors verksamhet, men i och med att vi är lönsamma behöver de inte lägga sig i så mycket, säger Peter "Poker" Jr Wallenberg, koncernchef för Grand Hotel Holdings sedan krisåret 1992. Peter Jr står alltså för det enda nöjeskortet i Investors portfolio med Grand Hotel, Berns, Calle P och Chinateatern. Ändå förnekar han inte sina finansgener. Peter Jr Wallenberg kan låta som en hel handelshögskola, men därbakom finns en nytänkare. Om han hade fått som han velat, hade till exempel omvandlingen av Berns 1999 slutat med att Stockholm fått ett eget Bluebird, som Terence Conrans i London. Stockholms stad sa stopp, och därför fick Peter Jr nöja sig med ett dramatiskt ommöblerat Berns i Terence Conrans design. Nyligen stod också de nya takrummen på Berns Hotell klara, med penthouse-design av Anders Björken. Men konkurrensen blir bara hårdare, särskilt bland designhotellen. Bara i augusti öppnade Rival och Clarion på Söder. - Konkurrens är bra, men i mitt tycke behövs egentligen inte fler fyr- och femstjärniga hotell. Stockholm är en billig affärsstad, men en dyr turiststad. Det lilla hotellet vid järnvägsstationen, som finns i så många andra huvudstäder, finns inte här. Den berömda franska matsalen på Grand drivs självständigt av Jürgen Schaubach och kökschef Roland Persson sedan Peter Jr tog över 1992. Åtta år senare lämnade han över vd-posten på hotellet till Katalin Paldeak. Numera ägnar han sig bara åt att utveckla verksamheten. - Vi kallar Grand Hotel för den gamla damen, och hon ska få behålla sin själ. På Grands veranda ska det alltid finnas ett smörgåsbord, men det ska finnas en modern touch. Berns ska i sin tur behålla sin ambience, och som krog har det husmanskosten som ett ben att stå på, men det måste samtidigt utvecklas med lokalmarknaden. Peter Jr Wallenbergs farfar Marcus Wallenberg köpte Grand Hotel 1968.

Melker Andersson

Fogia-möbler, samtida konst på väggarna och en svindlande funkislokal vid Drottninggatans krön? Det räcker inte för att göra en Melker Andersson-krog. Det måste till en smärre matrevolution också. Grill, Melkers senaste och hittills mest folkliga projekt, är en sådan. När Melker Andersson, mästerkocken som gav oss enstjärniga F12 och Restaurangen, mat på höjden och komponera själv-menyer, gör grillkrog så gör han verkligen grillkrog. Inför öppningen av Grill har han pluggat grillmetoder i USA och tagit med sig sex typer hem: vedugn, rökgrillning, träkol, rotisserie, kebab och ishiyaki (bordsgrillning). - Jag vill visa att grillat inte bara betyder träkol och kött med guacamole, att det kan vara mer än så. Grillning är en fantastisk tillagningsmetod som ger karaktär och fräschör. Du slipper smör och kladdiga såser, det räcker med en god sallad, förklarar Melker. - Rökgrillning är något som inte funnits i Sverige tidigare. Det innebär sju till tolv timmars grillning med underbart resultat, köttet liksom ramlar isär och smälter. Melkers tanke är att locka en bred publik som ska känna sig hemma och skicka maten på familjära fat mellan sig i Fogias vardagsrumsinstallationer. Man tvekar mellan vedugnsgrillad havsabborre och rökgrillad renkalvsbiff med tranbärschutney. Eller kanske citrus- och ingefärsspäckad pigghamkarré? Lite tvekar man också inför Fogias lite väl folkhemska möbler. Men, det är ju Melker som har skapat menyn. Daniel Coyet, kocken från Fredsgatan 12, och Jonas Åhlund är med och deläger Grill. Fredsgatan 12 startades 1994 av Melker Andersson och Mathias Dahlgren, som senare drog igång spanska gourmetkrogen Bon Lloc, och franske konditorn Laurent Tasselle.

Baldakinen och Arnoldshuset

Det var i våras som elefanterna på Stureplan gick ihop. Baldakinen och Arnoldshuset bytte aktier med varandra, och de fyra klubbkolosserna i stans nöjeshjärta (läs: Sturecompagniet, Spy Bar, Laroy, The Lab) lydde plötsligt under samma hussar. Länge var läget förvånansvärt lugnt. Inget särskilt hände. Tills en av krog-Sveriges mest osynliga makthavare talade ut i stora morgontidningen: Lennart Karlsson, Baldakinens ägare. Vi fick veta att Lennart Karlsson, mannen som ägt flera generationer av folklighetens dansgolv - från Aladdin och King Creole till Sturecompagniet - gillar hundar och flyger en gammal DC3:a och varit grönavågare. Vi fick också veta att tanken med affären var "att dela upp Stureplan och hårdare nischa in nattklubbarna". Med andra ord, det är Baldakinen-Lennart och Arnoldshuset-Vimal som regerar på Stureplan. Först ut i nischa-klubbarna-projektet är Sturecompagniet, som kickstartade med att hyra in Christos Neo (från krogen Zesty och klubben Sinners) - och med att skrota en högt älskad gaybudoir, Regnbågsrummet. - Det hade ändå förlorat sin lyster, säger Christos om Regnbågsrummet, som nu blir "Sveriges häftigaste tjejtoaletter", närmare bestämt 13 stycken inklusive sminkreception. Det ska över huvud taget bli mer intimt. Med diskret belysning från glasbrunnarna i mosaikgolvet på stora dansgolvet, som nu heter Terrassen. En ljusorgel som sätter igång från midnatt, vattenfall i baren. Sammetsgardiner och mattor för en ombonad vänstra sida, ett spontandansgolv under kristallhimmel en trappa upp. Till exempel. De andra klubbarna, då? Laroys starke man Kristoffer Ahlbom berättar inte mer om framtiden än att det är "spännande ombyggnader på gång". Och Spy Bar bara tuffar på. En grand old lady till nattklubb som faktiskt lyckats hålla stilen sedan 1996 i en så galen bransch kanske man inte ska karva för mycket i, heller. - Jag kommer ihåg tongångarna från de första två åren: "det kommer aldrig att hålla, inte mer än sex månader". Vid det här laget har olyckskorparna slutat kraxa. Vi har blivit som ett trevligt resmål där man troligtvis har varit tidigare, säger Micke Becker, som skött Spy Bar som sin egen baby sedan starten. - Det kan funka i många år till. Micke Becker drev Marschmellows med Marcus Starberger 1991-92, Trash Bar med Jocke Heineman 1992-94, Mushroom med Jonas Lingman 1994-96. Christos Neo har jobbat med bröderna Catenacci (Stallmästaregården 1992) och Alexandra Charles (Alexandra, 1984-1988) samt Sergio Montanari (Riche, 1993).

Bröderna Malmberg

De valsar inte i medierna, bröderna Malmberg. De bara öppnar krogar i all ödmjukhet sådär vart sjunde år, med en sällsynt känsla för timing och för klassiskt krogmakeri. Bistro Ruby öppnade de 1980, en braskande nyhet när Gamla Stans krogliv mest bestod av lastgamlingar som Gyldene Freden och Kolingen. Bara en sådan sak som att de var först med crème brûlée. Långt innan krogkritikerna började skriva om köttsafter och barbecue, utropade de sina tvillingkrogar Bistro och Grill Ruby till Paris och Texas på Österlånggatan. Och långt innan finöl-boomen bryggde de sin egen husbira med sådan finess att inte helt okända stammisen Jan Stenbeck tände på alla cylindrar - och fick mediemogulen att bli krögare själv, med Gamla Stans Bryggeri nere på Skeppsbron. Efter en rundresa i USA väcktes tanken på grillat, och på att överlåta rättkompositionerna till gästen. Stenbeck ville inte tala om saken. Vilket inte hindrade bröderna från att förverkliga sitt Paris-Texas-koncept med Grill Ruby 1998, granne med Bistro. För ett år sedan lyckades de dessutom få kungsholmsborna att äta kolgrillade t-ben och tonfiskkotletter på nyinköpta Mäster Anders, som de putsat om till brasseri. - Men idén har funnits tidigare i Sverige, på Lilla Falstaff som drevs av Pege Nilssons pappa i Frihamnen, minns Mikael Malmberg. - Man kunde komponera sin maträtt själv, och fick små lappar av servitrisen där man fick fylla i vilken sås och potatis man ville ha. Bröderna Malmberg drev Gamla Stans Bryggeri, finansierat av Jan Stenbeck, 1995-97. Bistro Rubys köksmästare Dan Carlson var tidigare på Wedholms Fisk.

Sturehofgruppen

2000-talets första år var hårda för Pege Nilsson. Nya krogsatsningen Spring på Karlavägen såldes nästan lika snabbt som den öppnade, och den radikala moderniseringen av nyinköpta Riche kostade mycket mer än planerat - 23 miljoner. Den mest hängivna krogentrepenör hade tappat andan, och det var också vad som hände Pege. - Riche var ett oerhört omfattande, tungt projekt som tog hårt på krafterna, säger han. I januari retirerade Pege Nilsson, krögarsonen som startade ett av 90-talets mest stilbildande krogimperium med en kvarterssylta plus en cykelkällare (Tranan, alltså), in i styrelserummet. Anders Timell, den mångårige hovmästaren från Tranan som hoppade över till Teatergrillen för ett år sedan, blev det nya ansiktet utåt. - En bra krog måste ha sina personligheter, och det har Peges krogar alltid varit bra på. Ljungan (Mikael Ljunggren, som driver asiatiska Umami på Birger Jarlsgatan i Herr Nilssons gamla lokaler) vill inte synas, men när jag går på Umami vill jag att han ska vara där. Jag tycker om att gå på en Videgård-krog och se Erik stå där i sina röda dojor, och att det är han själv som svarar på telefon, säger Anders Timell. Men Pege är som sagt inte med på golvet längre. Det betyder inte att det alldeles speciella kapitel om 90-talets krogkultur, den typ av på en gång avspända och formgivna nya svenska köket-krogar som Pege Nilsson och hans inredningspartner Jonas Bohlin står för, är slut. För Tranan är ju som förr. Folkposhiga Sturehof trampar på, liksom PA & Co med sitt envisa klientel av a- och b-kända stammisar. Och så nygamla Riche och Teatergrillen, där Anders Timell har skrämt åtmintone en bråkdel av de ostronsörplande aristokraterna på flykten. Det är som vanligt. Nästan. - Jag har inte slutat, fan heller. Som styrelsemedlem är jag fortfarande aktiv, och jag ägnar mig åt ett par konsultuppdrag - åt SJ, till exempel. Nästa vecka åker jag till Japan med Jonas Bohlin för att rita ett hotell, säger Pege Nilsson. - Var sak har sin tid. Jag är 42 år och jag orkar inte stå och hiva upp öl på krogen två på natten längre. Rolf Nilsson är bror till Per-Erik "Pege" Nilsson och drev Rolfs kök fram till i somras, som startade 1988 och inte längre ingår i Sturehofgruppen. Herr Nilsson, den rökfria krogen som låg på Birger Jarlsgatan och gick i konkurs 2002 var också Rolf Nilssons projekt. Inredaren Jonas Bohlin har varit med och designat samtliga Sturehof-krogar sedan Rolfs kök 1988. Bicky Chakraborty, delägare sedan 2000, har också delägt nattklubben Kharma och inhyser flera högklassiga krogar i sina hotell, bland annat Vassa Eggen i Stockholm och Hotell Savoy i Malmö. Kharma ägs nu av Robert Hållstrand.

Ingrosso 1

Bröderna Ingrosso var 80-talets Piff och Puff, fast latino chic i dansbranschen. På 90-talet flyttade de varumärket vidare. Vito blev festfixare och startade Loop Records. Emilio grundade ett mindre krogvälde med Il Conte på Grevgatan som början, följt av libanesiska Pascha med kompanjonen Paul Mardirossian och italienska pärlorna Pane e Vino och Il Piccolo Conte. Sedan kom motgångarna, och krogarna klappade igen. Med en brand, en skilsmässa och ett försäkringsbråk i bagaget samt en skattmas flåsande i nacken sitter Emilio på sitt nya ställe Goccia, en Wallpaper-italienare i 50-talsorange och mahogny med tecknade motiv på skiljeväggar av glas - och har lagt ner krögarlivet för gott, och kanske Stockholm också. - Stockholm har blivit så nördigt. Alla följer John, ingen tänker själv utom möjligtvis Melker Andersson, säger Emilio, som nuförtiden titulerar sig konsult.

Ingrosso 2

Tio minuters promenad norr om Goccia finns lillebror Nicola Ingrossos gräddvita matsal Divino, mitt i ett rasande familjebråk som ingen kan ha undgått efter sommarens löpsedlar. "En klädsam krona på familjen Ingrossos stadigt växande krogimperium", skrev Nöjesguiden och gav honom Stockholmspriset år 2000 för Divinos italienska gastronomi, som kanadensiska kökschefen Jodi Cohen hettat till med haute cuisine-råvaror som vit tryffel. Så är också Nicola den av bröderna som har längst erfarenhet - 20 år i branschen, varav fem som restaurangchef på just Il Conte. - Det finns inte många renodlade, seriösa italienska krogar, menar han. - Vi äkta italienare bygger upp, de andra förstör. Till de äkta italienarna i stan hör också den lite mindre pretentiösa Tarantino på Roslagsgatan, i regi av Emilio och Nino, Ingrosso-kusiner som ligger i fejd med Il Conte-Emilio och Nicola. Hänger ni med? Inte vi heller. Ingrosso-imperiet har i alla fall stannat i växten, och bröderna är inte Piff och Puff längre. De är tre krögare i varsitt hörn av citykartan. Ändå har de blåst liv i en kroggenre som verkade förlorad. Innan Ingrosso gick från Chinateatern till krogen, fanns inget latino chic i krogsvängen - bara gourmetpasta på old school-hak som La Famiglia och Al Capriccio. Det kan varken Expressen eller Skattemyndigheten ta ifrån dem. Vito driver Loop Records, som gett ut skivor åt Beirut Café. Eddy Bellia på Goccia var tidigare kökschef på Il Conte. Henrik Björck, delägare till Divino, är restaurangchef på Eriks. Tarantino-krögarna Emilio Collocolo och Nino Perrelli är kusiner till bröderna Ingrosso. Emilio Ingrossos krogar Pane e Vino, Il Conte och Il Piccolo Conte är numera nedlagda. Goccias officiella ägare är Rodolfo Castellucci.

Stortorget

Är du törstig väljer du baren. Är du hungrig väljer du restaurangen. Vill du inte gå hem väljer du klubben. Så lät Stortorget-konceptet redan 1992 när Kenneth Ovesson, Tomas Persson och Anders Stark startade student-staden Lunds enda alltiett-krog med värdighet, direkt inspirerad av danskjävlarna på andra sidan sundet, och på den plats där vanligtvis ett rådhus brukar stå - i stans hjärta. - Stortorget var från början kopierat från ställen vi gillade i Köpenhamn och i Paris. Vi ville göra den ultimata mötesplatsen, en miljö som kunde skifta karaktär med klockan, säger Tomas Persson. Så har det också varit de senaste tolv åren: samma gamla Stortorget, där det ändå händer saker hela tiden. Det var ju på Stortorget som r'n'b-klubben Hemlig spred sitt kärleksbudskap med geléhjärtan och rosor på borden - och fortfarande gör det. Det var på Stortorget som stockholmsklubben Fusion gästade i tre år. Det är också Stortorget som ynglat av sig med en tapaslounge, Herkules som enligt Tomas Persson gjort hela stället mer "city". Det finns förstås alltid fler som vill åt de tusentals törstiga studentkidsen med de tusentals csn-pengarna, särskilt när de cirkulerar på en så pytteliten träffyta som Lund. Just nu är det &bar på Mårtenstorget som försöker, Basilika på gamla Palladium och helvita Katalpa på Lilla Fiskaregatan. Men Stortorget regerar. Kenneth Ovesson äger även Skånes största skivaffär Folk å Rock samt sitter med i Grammisjuryn.

Familjen Pieplow

Marie och Wilhelm Pieplow, hedersmedlemmar i Skåneländska Gastronomiska Akademien, driver Årstiderna i Kockska Huset sedan 1997. Betyder: södra Sveriges mest kärleksfullt tillagade sjötunga. Samt vita dukar och medeltida gobelänger, barockstolar och ostvagn, till och med små gubbansikten med Gustav Vasa-look i glasmontrar. Sonen Andreas har inte trillat långt från päronträdet, som tung rival om gourmetfolket med Skeppsbron 2, det fransk-skånska brasseriet med pingvinklädda servitörer och glasverandan vid kajen - på spottavstånd från pågatågen. Av ungefär 300 krogar i stan står alltså familjen Pieplow för två av de bästa. - Skeppsbron är en internationell gourmetmatsal, men har också en modern vinkel och en lättsamhet. Sen måste man lära känna sin publik. Jag tror på fysisk och mental närvaro, säger Andreas. I Andreas eget lilla Pieplow-imperium ingår också Glasklart som han driver med Bengt Hansson från Mello Yello. Krogen heter så för att huset är gjort av glas, en skrytig kvarleva till skrapa från it-tiden med hamnutsikt samt eu-ministrar, telekomyuppies och andra viktigpettrar till gäster. Ryktas det, för utanför lunchtid är krogen bara öppen för abonnenter. Sista fredagen varje månad, däremot, skiftar man skepnad och blir Vip Room, klubben som är softare invärtes än i dörren. Andreas Pieplow är son till Marie och Wilhelm Pieplow, som driver Årstiderna i Kockska Huset. Glasklart äger han tillsammans med Bengt Hansson från Mello Yello.

Dan Walterström

En finlandsfärja mitt i stan? Nej, det är Dan Walterströms loveboat für alle. För dig som är ung och kåt (nattklubben Privé), gammal och kåt (Stadt), fyllehungrig (Orvars korvar), sugen på kokt ost (Elysée), scampi uti sommarsolen (Gränden) eller parmiddag-med-levande-ljus (St Markus vinkällare). Dan Walterström kanske aldrig kommer att få något gourmetpris. Men någon måste ratta den gigantiska pengamaskinen till kärleksbåt vidare i Malmö-natten. Och det råkar vara han.

Cafer Ok

Göteborgs krogscen är inte bara Avenyn. Inte bara Tomas Ledin-refränger och råkurr och fotbollsvrål. Bara nästan. Och Avenyn har en egen krogkaiser, Cafer Ok. Som tjänat så mycket kosing på Avenyns pubrundekultur att han kunnat köpa ett helt flygbolag. Eller nåja, tio procent. De försvann visserligen när flygbolaget i fråga, Goodjet, gick i konkurs. Men det är en annan historia. I Cafer Oks kassaskåp finns fortfarande ett knippe Avenyn-krogar som tjänar det öldrickande folket. Som Bryggeriet, för din gamla vanliga köttbit med bearnaise i den gamla vanliga irländska pub-miljön - inget långskott från sportbaren Babar och Jamison's. Lite mer udda i samlingen är Spy Bar-försöket Deep. Ännu mer udda var Saray Bar, orientaliskt in absurdum. I skrivande stund är nästa inredning in absurdum-projekt i faggorna på det som nyss var Saray Bar: Diamond Dog, i samarbete med en Motörhead-trummis. Det ska bli en rock'n'roll-bar, säger Cafer. Tanken svindlar. Cafer Ok deläger Babar med Bengt Linde, som också var med i Goodjets styrelse.

Bliss och bröderna Johansson

Göteborgs krogscen är inte bara Avenyn. Utan också moderna ställen som Lounge, Magnus Magnus och Bliss. Och mellan den gamla världen och den nya finns en felande länk: Ulf Johansson, som driver nattklubbsinstitutionen Madison (före detta Park Lane) och badortsklassikern Marstrands Värdshus med sin bror Christer. Tillsammans har de tillryggalagt 80 års kroghistoria i Göteborg, och slutat räkna antalet krogar som de startat. Det började i alla fall med High School Club 1963. Det fortsatte med Vita Duvan, Gröna Svanen, Cabaret Skrotten, stjärnkrogen 28+ och musik- och barkombon Déjà Vu. Därifrån till Madison och Marstrand är vägen ganska logisk. Men vad fick dem att satsa på Bliss, som öppnade för tre år sen i ett då stendött område, Magasinsgatan? - Det var ett intressant läge, säger han. - Och killarna som startade det hela är väldigt duktiga. De duktiga killarna bakom Bliss är Jens Odén, Stefan Strömberg och Per Oddhammar, som ville göra en konceptkrog där tidigare bara Magnus Magnus fanns - en motsvarighet till Kharma i Stockholm. - Bliss står för känslor, för mjuka värden istället för fasta. Först en matupplevelse, sedan en levande cocktailbar och till sist, massor av lycklig house. Du ska kunna gå hit vid sex och gå härifrån två på natten utan att bli rastlös, säger Jens Odén. De gamla krogbröderna fick rätt. Idag har kvarteret kring Bliss vuxit till sig, med nya grannar som hotellet Elite Plaza och ROOM, där Bliss också driver cafét Combo. Och man jobbar på att göra ett restaurangtorg till nästa sommar, med uteserveringar och aktiviteter. - Det har skett en generationsväxling på krogscenen här i stan, säger Jens Odén. - Men det saknas fortfarande en riktigt bra nattklubb. Jens Odén fick sitt första servitörjobb av Ulf Johansson på Marstrands Värdshus. Ulf Johansson har bland annat drivit stjärnkrogen 28+ med gourmetkocken Ingemar Lyxell.

Stad: 
Lokal: 
Kategori: 
4 Visa kommentarer (4)

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Krogrecensioner

Bistro de Paris 



Det slår det mig ibland att jag besöker det franska köket för sällan. Köket som brukar vara ett säkert kort med sin bœuf bourguignon som värmer i vinterkylan.

Mestiza

På Skanstorget ligger restaurang Mestiza som, med sina sydamerikanska och spanska smaker, är en medelsvenssons våta dröm.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste krogrecensionerna i Stockholm

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!