Släpp Göteborgsmyten, film-Sverige!

15:49 28 Jan 2015

gbgfilm.jpg
Känn ingen sorg.

Vissa städer är
mer filmstäder än andra. New York är det. Paris likaså. Städer som lockar regissörer och manusförfattare att låta staden spela en lika viktig roll i filmen som skådespelarna. Ta vilken Woody Allen-film som helst så förstår ni vad jag menar.

För en svensk publik har Göteborg på senare år närmat sig samma status. Verkligen inte i mängden som för en bred publik är pinsamt begränsad till någon futtig film och SVT-produktion om året. Men hur staden skildras. Storsatsningar som Upp till kamp, Känn ingen sorg, Viva Hate och Ettor och nollor är alla dramer som inte bara utspelar sig i Göteborg, utan även handlar om Göteborg. Eller snarare, myten om Göteborg.

Filmer och serier som utspelar sig i Stockholm handlar aldrig om Stockholm. Handlingen är i centrum medan staden halkar förbi som den anonyma Staden med stort S. 

Annat är det med Göteborg. Tänk själva. Vad vore Peter Birros fortfarande SVT Play-fräscha serie Viva Hate om alla överdrivna Göteborgsreferenser skalats bort? Gyllene Prag, spårvagnar och Älvsborgsbron trängs med indieband, hummerfiske (!) och den obligatoriska, psykopatrolige Göteborgsgangstern med hjärtat på rätt sida. Huvudpersonen bor förstås i ett skjul. Samma sak i Känn ingen sorg, där Göteborg är som en hopdrömd sagostad som mer liknar Liseberg.  Eller för den delen Ettor och nollor, där staden plötsligt blivit farligare än Baltimore i The Wire. En sorts antites på exakt samma grunder – en projiceringsyta för drömmar. Myten om Göteborg som en sagostad där vad som helst kan hända, där alla lever livet för dagen och där kärleken vinner i slutändan, bara man aktar sig för gangsters med överdriven dialekt. 

Vi borde vara kränkta, det enda i Göteborg som är intressant att skildra är inte bara fantasier. Istället verkar de flesta tycka att det är något att vara stolt över. Svältfödda på riksuppmärksamhet gottar göteborgarna i sig låtsasbilden av sig själva och sin stad, på samma sätt som vi känner oss barnsligt malliga när vi för en gångs skull känner igen alla inspelningsplatser likt ingen annan expert.

Men med detta underdåniga godkännande ger vi ett frikort till lata filmskapare som verkar föredra att bygga berättelser på färdiga troper istället för att skildra andra verkligheter än Peter Birros nostalgiska fantasier och Håkan Hellströms tonårsångest. Och vi går med på bilden av Göteborg som ett tokroligt tivoli med indieband och svartklubbar, snarare än en verklig stad med ett myller av människoöden.

New York och Paris skildras så ofta att de har råd att mytologiseras, det blir ändå en mångfald av historier. En stad som ska vara glad om den får en SVT-produktion om året har det inte. 

Fortsätt gärna porträttera Göteborg som stad, men gärna på verkliga grunder. Berätta hur det är att leva i en av Sveriges mest segregerade städer. Hur det är att vara rik i Askim, utanför i Bergsjön och småkriminell på Hisingen. Eller ännu hellre – se bortom det. Kanske något helt nytt? Det är dags att sluta drömma.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2015.

1 Visa kommentarer (1)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!