Från Vänersborg till Los Angeles och tillbaka till en studio i Stockholm med en pigg hiphopproducent. Agnes Carlsson har gjort sin alldeles egna resa, och den är långtifrån slut. För Nicholas Ringskog Ferrada-Noli berättar hon om tonårsångest, sin nyfunna gaypublik och ordens musik.
Spelet har sina tydliga regler. Medverkar man i Idol och vinner, får man sina 15 minuter, sedan är det slut, det är meningen att man ska glömmas bort, nöja sig med spelningar på Finlandsfärjor och ge plats åt nya Idol-vinnare som blir popstjärnor för en dag. När Agnes Carlsson vann 2005 och albumdebuterade kort därefter var hon i och för sig omtyckt, men få orkade lyssna på hennes andra album och ännu färre var förvånade att skivan skulle gå detta öde till möte. Hon skulle få status som mumifierad svensk r’n’b-sångerska som dansade en sommar.
Men likt Joe Strombel i Woody Allens Scoop, som vägrar göra entré i dödsriket och hoppar av Karons båt för att simma tillbaka till jordelivet, trotsade Agnes sitt öde. Hon bytte skivbolag, upptäckte disco och släppte Release Me, som blev en internationell hitsingel och katapulterade hennes karriär till höjder som hon tidigare bara hade kunnat drömma om. Hennes tredje album, med den lika pedagogiska som briljanta titeln Dance Love Pop, blev en artistisk triumf och när hon senare medverkade i Melodifestivalen, och som sjungande gäst på kronprinsessan Victorias bröllop, var det som stjärna och inte som tacksam nykomling.
Nu är Agnes snart tillbaka med sitt fjärde album. Att döma av singeln Don’t Go Breaking My Heart, ett samarbete med låtskrivaren och producenten Magnus Lidehäll (känd för sitt arbete med Afasi & Filthy, Lena Ph med flera), är discon och popen i allra högsta grad levande i hennes musik. Men det finns också en ny kaxig desperation i musiken, tydligt inspirerad av Robyns och Tove Styrkes framgångsrecept. Så har också Patrik ”Dancing On My Own” Berger varit låtskrivare och producent på den nya skivan.
– Jag har lyssnat en del på Robyns senaste skivor, och jag tycker att hon är jättegrym och gör sin grej skitbra, säger Agnes när vi träffas. Men det är faktiskt bara en låt som jag gjort med Patrik Berger, den är inte representativ för hela skivan. Jag har gjort andra låtar också som drar sig ganska långt från Robynkänslan. Som artist har dock Robyn betytt mycket – jag har lyssnat på henne ända sedan jag var liten, hon har varit en förebild. Jag har sett upp till henne, både stilmässigt och på sättet hon har skött sin karriär.
Den första idolen var dock Whitney Houston. Genom henne upptäckte Agnes sin kärlek till sången.
– Jag är yngst av fyra syskon, så när jag kom hem efter skolan hade jag alltid en timme för mig själv eftersom de andra hade längre dagar. Då brukade jag sätta på Whitney Houston på högsta volym och sjunga med.
Som tonåring började Agnes sjunga i kör, men det passade henne inte.
– Jag tyckte att det var skittråkigt. Dels för att jag kände mig dålig, eftersom det krävs en ganska speciell röst om man ska sjunga i kör, och jag hade inte en sådan röst. För att sjunga höga toner var jag tvungen att ta i jättemycket, och det funkar liksom inte när man sjunger i kör, att någon tar i och bara kör sin grej, liksom ”rrrah!” Haha. Efter det tog jag lite privatlektioner, men det var först med Idol och med allt turnerande efter det som musiken blev på allvar.
Agnes tycks ha delade känslor inför Idol. Å ena sidan har hon sin medverkan i programmet att tacka för sin karriär, men hon skulle aldrig vilja göra om det.
– Det var jättekul att göra men samtidigt är det så speciellt, man lever verkligen i en liten bubbla när man är med. Det är inget jag rekommenderar. Och jag känner nu, efter att ha varit med i Melodifestivalen också, att jag inte vill tävla i musik mer. Det här med att få det svart på vitt att du åker ut, du är inte tillräckligt bra, det är väldigt hemskt.
Hon är en energisk och sprudlande person, Agnes, men hon är också en känslig själ. Som tonåring fick hon lära sig hur bräckliga relationer kan vara och hur sviken man kan bli av de man trodde var ens vänner. Hon berättar om en sårig konflikt i kompisgänget, då hon efter att ha opponerat sig mot ledarens översittarstil och hårda jargong plötsligt fann sig ensam och utfryst.
– Det är något som har påverkat mig ganska mycket. Jag sa ifrån en gång, och sedan bröt helvetet lös. Konflikten började när jag gick i sexan och höll på tills… ja, det var fortfarande inte lugnt när jag var 17. Efter det har jag blivit noga med att de jag träffar är personer som jag vill vara med och litar på, jag har blivit mer försiktig med de jag tar in och har nära mig. Inte så att jag har svårt att lita på folk, men det tar nog tid innan man kommer mig nära, och om jag känner att någon inte är riktigt 100 låter jag inte den personen komma mig nära.
Samtidigt är Agnes inte bitter. När hon ser tillbaka på sina tonår är det inte en entydigt negativ bild.
– Det var jättemycket upp och ner. När jag helt plötsligt fick byta kompiskrets, blev tvungen att hitta nya kompisar och vara orolig över det, det var inte kul. Men annat var helt fantastiskt, så som den första kärleken. När det hände gick jag i sjuan-åttan.
Du blev ju vuxen väldigt tidigt, i och med att du vann Idol när du var 17 och inledde en professionell karriär efter det. Och nu har plötsligt sex år passerat. Vad har du för förhållande till din egen ungdom?
– Det var en stor grej att börja jobba som 17-åring, jag bytte miljö från att gå i skolan i Vänersborg till att flytta till Stockholm och arbeta inom musikbranschen. Jag stötte på saker och konfronterades med frågor som jag inte alls kunde prata med mina kompisar om, och det tyckte jag var svårt. Det är en bra grej med att bli äldre, ens kompisar lever också vuxna liv nu, så det känns som man kan snacka mycket mer, det är lättare att dela saker.
Känner du att du har gått miste om någonting när du lämnade ungdomen så tidigt?
– Alltså, jag hann ju få lite av de första fyllorna och de grejerna, och det är jag faktiskt glad för. För efter Idol var det som att man hade allas ögon på sig, folk höll koll. Så det var skönt att jag i alla fall var 17 när det hände – jag hade ändå hunnit vara med om saker, jag hade hunnit göra andra grejer, utan att behöva tänka på vad andra tyckte.
I arbetet med sitt nya album har Agnes rest fram och tillbaka mellan Sverige och USA.
– Processen med att skriva nya låtar började i USA, men jag kände att det blev så många inblandade – jag har skivbolag i Sverige och svenskt management, men jag har också skivbolag i USA och amerikanskt management – att det kändes som att det kunde hamna var som helst. Så jag bestämde efter ett tag att jag skulle åka hem och skriva, dels för att det finns så bra låtskrivare här, dels för att det är så ömtåligt i början av ett albumprojekt. Då vill man hitta sin grej och vara säker i den, och ha de närmsta runt omkring sig. Nu ska jag till USA igen och skriva men nu känns det annorlunda – nu känns det som att jag vet vilken riktning skivan ska ta. Och personerna som jag ska jobba med i USA är riktigt grymma. Bland annat Rick Nowels (som skrev Belinda Carlisles Heaven is a Place on Earth och var inblandad i de bästa låtarna på Lykke Lis Wounded Rhymes, reds. anm.).
Sedan soundbytet på Agnes tredje album – från pop med inslag av r’n’b till ren discopop – har musikbranschen förändrats. Efter Kelly Rowlands och David Guettas When Love Takes Over har det plötsligt blivit legitimt och till och med populärt för r’n’b-artister som Kelis, Chris Brown och Rihanna att göra dansmusik.
– Det är kul, den här trenden har verkligen känts av i processen med att göra min nya skiva. Det är en skillnad i branschen, alla vill göra dansmusik. Till och med Rihanna – det hörde man inte henne göra förr, inte på det sättet. Men det sporrar mig bara ännu mer att hitta min egen grej. I Skandinavien har dansmusik dessutom varit en del av popmusiken så himla länge, så det känns inte sensationellt i sig.
Vad har du inspirerats av istället?
– Den nya skivan är väldigt åttio- och nittiotalsinspirerat, vilket känns kul. Jag har lyssnat mycket på Roxette, haha. De skrev de här otroliga stora låtarna, riktiga ”låt-låtar”, och det har jag försökt tänka på – att skriva bra låtar, och sedan kan man producera runt det. Men i dansmusik är det beatet som ska vara jävligt coolt och så bygger man en låt runt det, och jag har märkt att jag inte passar så bra i den typen av låtskapande.
Agnes musik är knappast politisk, men som artist är hon ändå lite politisk av sig. Hon uppträdde på Stockholm Pride och det var inte vilken spelning som helst – hon premiärspelade sin nya singel där.
Vad har du för förhållande till gaykulturen och HBTQ-rörelsen?
– Den publiken står mig verkligen varmt om hjärtat. Efter förra skivan fick jag plötsligt en publik jag inte hade haft tidigare. Jag har gjort mycket spelningar för olika gay-events, och jag är så jäkla glad för det, det är en sådan underbar publik, det är så himla mycket kärlek. Jag är så himla glad för att den publiken har varit så stöttande som den har varit.
Release Me kan man också tolka som en komma ut-låt.
– Ja, den handlar om att lämna någonting som är dåligt, det kan ju vara att man kommer ut.
Det finns även andra bojor att frigöra sig ifrån. När Agnes nyligen intervjuades i SVT:s Fredagskväll med Malin fick hon nästan uteslutande frågor om sina kläder och sitt utseende. Man kan ju fråga sig om en manlig artist hade fått samma bemötande.
– Visst kan det vara störigt med sådana frågor. Men när jag gjorde det programmet kände jag också att åldersgruppen var barn och man kan kanske inte gå för djupt på låtskrivande då, för då tappar de tittare. Och jag minns själv hur det var att vara barn, man är ju intresserad av artisternas kläder och sånt. Men jag vet inte om det handlar om manliga och kvinnliga artister. Det är nog mer vilken typ av artist du är. Det finns många artister som det inte finns någon mening att prata om scenkläder med, haha. Men för mig är det visuella ett stort intresse. När jag var liten och såg Madonna eller Destiny’s Child, tyckte jag att deras utseenden och stilar var häftiga. Så för mig är det inte ”åh, fan vad det är jobbigt” utan det visuella gör mycket. Jag tänker ungefär ”det här vill jag förmedla med den här låten – hur kan jag visuellt göra det ännu starkare?”. Det är en del av det kreativa.
Om Stevie Wonder och Whitney är dina förebilder musikaliskt, vilka ser du upp till visuellt?
– En som jag tycker är jävligt cool är Beth Ditto i Gossip. Hon ser ut som ingen annan, och hon uttrycker verkligen saker med kläder och smink. Det är någon som jag ser upp till.
Något annat som är viktigt för Agnes är låtarnas texter. Även om hon inte skriver låtarna själv är hon delaktig i processen.
– De flesta av mina låtar har ett uns melankoli i sig, jag tycker att det är schysst. Även om det ofta är glada texter tror jag att det är mötet mellan det glada och det sorgsna som gör det spännande.
Både Don’t Go Breaking My Heart och Got Me Good från den nya skivan har orosmoln över sig, de handlar om att bli kär och tappa kontrollen över sig själv och hamna i någon annans våld – de handlar om förälskelse, men är ändå inte odelat positiva.
– Jag tycker att det är lättare att få fram känslor när det inte helt självklart är åt ett håll. När den här spänningen finns.
Men ord är inte bara text utan också ljud, och den musikaliska laddningen i orden har Agnes blivit alltmer nyfiken på att utforska.
– När det gäller texter är det dels viktigt vad det är man säger, dels att orden ska passa musiken. När man spelar in en låt sjunger man ofta en ”slasktext” där man bara sjunger en massa ord, som egentligen kanske inte betyder någonting. Men när man sedan skriver texten kan man behålla vissa av de där orden och fraserna, för att det låter bra med ett ”ooh” eller ett ”ah” just där, rent ljudmässigt. Men det är viktigt att texten blir bra. Man vill att låtarna ska betyda någonting som man tycker är vackert.
Hur ser din involvering i textförfattandet ut?
– Jag är inte medförfattare till låtarna, men jag är med och bestämmer vad texterna ska handla om. Sharon Vaughn, som skrev Release Me, har jag jobbat mycket med, hon är så duktig, hon jobbar väldigt snabbt. När hon skriver en låt som jag ska sjunga blir det ofta att vi sitter och bollar med texten. Det här var så roligt: nyligen satt vi över telefon och bollade och det slutade med att vi båda blev tårögda, det blev så känslomässigt. Texten och låten blev så himla stark och bra. Who Needs a Heart heter den.
Det finns alldeles för få artister som rörs till tårar av den musik som han eller hon skapar. Agnes är en av dem. Hennes fjärde album har förutsättningar att bli hennes bästa hittills, och den här gången sitter hela världen på första parkett.
