När julens romantiska musikalkomedi En del av mitt hjärta har biopremiär på juldagen, är det med ett bekant ansikte i en av huvudrollerna. Men även om man kan tro det är Shima Niavarani egentligen ingen musikalperson.
Shima Niavarani slog igenom 19 år gammal med föreställningen Autodidakt i enmansakt för vilken hon stod för alltifrån manus och regi till kostym och ljussättning. Sedan dess har hon medverkat i över 50 produktioner inom teater, tv och film och bland annat nominerats till Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. Även om hon även har medverkat i ett flertal julkalendrar lär hon bli mer folklig än någonsin i vinter då hon spelar en av huvudrollerna i julens stora folkhemskomedi En del av mitt hjärta.
Efter att ha avverkat en omslagsplåtning där Shima på karaktäristiskt manér har tagit kommandot över händelserna, på ett högst sympatiskt sätt ska sägas, beger vi oss till ett lokalt fik för att kunna samtala enskilt.
Vi har träffats massor av gånger i privata sammanhang, men det här känns som att jag lär känna dig en gång till. Hur känner du?
– Det är lite nervöst!
Är du bra på att separera jobbet från det privata?
– Gränsdragningen består inte av någon uppdelning i stil med Dr Jekyll och Mr Hyde. Men jag värnar väldigt mycket om mitt privatliv, det gör jag. Jag är lagd åt det där hållet att jag har ganska lätt för att bjuda in och då blir det ännu viktigare att göra skillnad på vad som är vad. Det går heller inte riktigt ihop med min större mening om jag hela tiden ska berätta för mycket om mig själv och mitt privatliv.
Vad är din större mening?
– Mitt så kallade konstnärsskap. Om något inte riktigt kan landa under det taket känner jag inte att det är värt att göra. Sen är jag skådespelare och ska kunna kliva in i roller utan att folk vet för mycket om min bakgrundshistoria. Jag har berättat om min ganska dramatiska uppväxt vid några tillfällen, men det är också för att jag tycker att även det tjänar ett högre syfte. I början var jag verkligen i krig med mig själv kring vad jag skulle berätta och inte. Om min personliga historia skulle överskugga det jag gör på vita duken. Sen föddes och växte jag upp precis för tidigt för att vara en millennial, vilket gör att jag också kanske har en annan måttstock när det kommer till artisteri.
"Jag fanns innan internet fanns."
Nu är jag i och för sig ganska säker på att både du och jag räknas som millennials.
– Ok, men jag fanns innan internet fanns. Om man säger så! Saker och ting måste få ta sin tid också, kvalitet kräver eftertänksamhet Om jag sladdrar runt för mycket och visar upp allt som är inuti mig, då hinner det inte växa något därinne.
När jag tränade karate för 100 år sedan lärde jag mig bland annat att du aldrig ska ta med dig ett vapen till en fight, då risken är stor att detta används mot dig själv. Jag har både läst och sett rätt många intervjuer med dig, och känner lite samma sak inför den här mikrofonen nu när jag riktar den mot dig.
– Är det sant?
Du gör det movet ganska ofta.
– Jag speglar tillbaka? Kanske lite, men jag svarar på frågan också. Det beror nog på att frågan oftast bara är toppen på isberget. Jag vill veta vad den som ställer frågan menar med den innan jag svarar på den, så jag vet vilken nivå jag ska lägga svaret på om du förstår.
Jag tror det.
– Typ som att du frågade mig efter ett ganska långt tag nu när vi sågs hur jag mådde. Då vände jag tillbaka samma fråga till dig för att veta hur personligt vi skulle lägga oss. Det handlar inte om att styra intervjusituationen, utan mer som ett sätt att skapa sympati och förståelse.
Det här draget vi pratar om, hur påverkar det hur du är på att ta regi?
– Haha, jag älskar att slänga mig med divafraser typ "That's what every director I've ever worked with has said". Men jag är bra på att ta regi, alltså jag respekterar en visionär som tar rodret. Jag tar väldigt stort ansvar för mitt karaktärsarbete och litar väldigt starkt på när någon tar på sig kaptenshatten och har en tydlig vision om var vi ska.
Är det skönt att sätta sig i baksätet ibland?
– Ja det tycker jag. Jag försöker lära mig att inte lägga mig i så mycket, även om jag är lagd åt det hållet och har lite för mycket tentakler utåt.
"Jag ville bli en karaktärsskådespelare och kunna spela vad som helst."
Genombrottsföreställningen Autodidakt i enmansakt hyllades av en unison kritikerkår och gick efter premiären 2005 på turné i över ett år. Några år senare satte Shima upp solomusikalen Shima Niavarani är en Übermensch på Södra Teatern och även denna såväl skrev som regisserade hon själv, och gjorde även scenografi till. Följande år sattes föreställningen upp på Dramaten, och visades på SVT.
Sätter du en stolthet i att vara självlärd?
– Stolt är nog fel ord, jag hade liksom inget val. Det är bara så det är, jag har inte värderat det på något sätt. Jag tror inte att en scenskoleutbildning hade passat mig, men samtidigt längtade jag efter att bli omfamnad av etablissemanget även om jag samtidigt rebellerade. För femton år sedan fanns det typ inte en enda utomeuropeiskt född skådespelare som spelade teaterroller. Självklart fanns det några undantag men oftast var de castade just för sitt ursprung. Jag ville bli en karaktärsskådespelare och kunna spela vad som helst.
Du ville inte bli typecastad.
– Det blir man hela tiden såklart. Men när jag gjorde min första huvudroll 2006 hade jag verkligen inte sett någon som mig på teaterscenen, och där kommer vi tillbaka lite till det där med scenskolan också. Hade jag gått den hade jag hela tiden fått mäta mig med andra. Finns det en klassisk figur i samma rum, då får den också naturligt bli den som får breda ut vingarna och jag blir automatiskt marginaliserad. För att det inte skulle ske var jag tvungen att normalisera det faktum att jag fanns där. Då kan jag inte mäta mig med andra, utan måste snarare söka inåt och ställa mig frågan vad det är jag vill förmedla och hur.
Shima landar slutligen i att hon är glad att hon är självlärd, även om det inte alltid har varit lätt. Att klampa in på en jättestor institution där alla andra vet hur allt går till. Alla vet vad som händer första dagen, vad man gör på en kollationering, hur man arbetar och hur man pratar.
– Jag inser nu att det finns ett sätt att få sin vilja igenom genom en viss manipulation.
Såsom det är på alla arbetsplatser.
– Ja absolut, men jag hade noll förståelse för folks långa processer eftersom jag själv hade så korta. Hade jag något att säga sa jag det också rakt ut, typ "kan vi inte göra såhär?" inför hela rummet. Inte som en konfrontation utan bara att jag var väldigt öppen. Nu har det gått varvet runt vilket innebär att jag själv verkligen uppskattar den typen av rättframhet. Jag tycker det ska vara högt i tak. Idéerna kommer till mig snabbt och då är frågan om jag ska säga dem eller bli stum? Dessutom, jag själv försöker ju läsa av hela rummet, skrattar ljudteknikern åt det här roliga jag gjorde på repetitionen isåfall kanske det landade rätt? Jag har ingen respekt för hierarkier, jag tycker bästa förslaget vinner.
Vi glider tillbaka in på ämnet typecasting då just stereotypisering är något som har följt Shima genom hennes karriär. Hon berättar att hon blev fascinerad av fenomenet och grottade ner sig i det med hjälp av litteratur. Slutsatsen var att typecasting ibland faktiskt kan vara nödvändigt.
– Säg att du har en minut på dig att etablera att ett område är farligt för huvudpersonen som går där. Då måste det passera personer omkring henne, som betraktaren automatiskt uppfattar som farliga. Vilka låter du då passera och vid vilka tidpunkter? Man kan sätta sådana filmscener från olika årtionden bredvid varandra och se hur det speglar samhället. Jag fattar inte varför inte någon har gjort det. Det säger ju mycket om samtidens irrationella rädslor, vem det är som spelar vad och vad det representerar. Så att spela en typ är inte dåligt, men vilken typ och varför? Där tycker jag att britternas Hollywood är så otroligt progressivt just nu, med Phoebe Waller Bridge som skriver James Bond och serien Unbelievable där utredaren som beskrivs som envis och bestämd spelas på ett mjukt och rätt släpigt sätt av en kvinna i 30-årsåldern.
Shima berättar också att typecasting kan vara väldigt godtyckligt. De första åren castades hon nästan bara som undergångskvinnor, som tog livet av sig i slutet av den tre timmar långa föreställningen.
– Jag hade mörkt hår, mörka ögon och använde min scenröst som är mycket mörkare. Sen hamnade jag i tv, det var närbild och jag kunde använda min ljusare röst. Då blev jag plötsligt rolig. Det är så himla intressant hur man kan ändra en föreställning om en person så fort, så jag har börjat göra det jättemycket med mitt utseende. Det ska inte vara "what you see is what you get", det ska vara "you get what you have not seen yet". Stryker du frågor nu?
Ja, som du redan har svarat på. Utan att jag har hunnit ställa dem.
– Jag föregår dig, förlåt!
Tvärtom, det känns snarare som att vi har en röd tråd. Det är inte som att jag slänger in en fråga om ditt favoritdjur.
– Fast just den frågan hade i och för sig varit rolig att få. Har du sett Zach Galifianakis fejkintervjuer, när han frågar typ "hur känns det att göra så många floppar efter varandra"? Det är det roligaste man kan titta på just nu.
Du har spelat både seriösa teaterroller och allvarsamma filmroller, samtidigt som det verkar vara humorn du återkommer till. Utöver skådespelande har du även släppt musik och nu kombinerar du detta i en musikal. Finns det någon karriärsmässig masterplan?
– Jag har ingen uttänkt plan, jag har aldrig haft det. Min masterplan är snarare att berätta saker, sen finns det olika medel till det. Och jag tycker just humor och smärta går hand i hand, det är ingen skillnad för mig, men humor måste du orkestrera på ett annat sätt med tajming och leverans. Min konstnärliga parhäst Emma Kjellander var konstnärlig ledare på Riksteatern för jag gjorde min första soloföreställning beskrev mig som en renässansmänniska för att övertyga andra om mig, så dom skulle fatta mig. Nu tänker jag att det kan bero på att hon gick bort och att hon var viktig för mig att jag tänker att hennes första blick på mig, den stämde. Det är många män som har byggt sin karriär på samma sätt som jag har, men kanske inte lika många kvinnor. Vilket säkert också är anledningen till att jag får frågor kring just det. Sanningen är att jag tycker det är väldigt roligt att blanda roller som She's Wild Again Tonight med den jag gör nu. Jag har liksom stått på Dramaten och gjort tysk teater, samtidigt har jag gjort grejer med medlemmarna från det gamla Killinggänget.
En del av mitt hjärta är en musikalfilm baserad på Tomas Ledins musik och texter. Den handlar om Isabella (Malin Åkerman) vars självförtroende går i botten när hon inser att hennes stora tonårsförälskelse Simon (Christian Hillborg) ska gifta sig med hennes barndomskompis Molly, spelad av Shima Niavarani.
– Även om man skulle kunna tro det är jag egentligen ingen musikalperson. Det känns som folk tror jag har gjort massa musikaler för jag sjunger och så, men jag har bara gjort en och det var Woody Allens Bullets over Broadway. Men det var såklart otroligt att få komma till jobbet och det bestod av att framföra ett nummer där Roine Söderlundh har koreograferat 120 dansare på en äng och Peter Kvint har producerat musiken. En kuriosa är att jag kvällen innan inspelning fick nackspärr på repetitionen och var egentligen till stort sett orörlig under hela inspelningen av det numret, jag körde på ändå, det var ganska sjukt att le genom smärtan när jag slängde med håret.
Hur var din relation till Tomas Ledin innan du fick den här rollen?
– Väldigt speciell faktiskt. Vi var med i Allsång på Skansen samtidigt, och när jag fick frågan inför detta om vad jag såg mest fram emot med det svarade jag att det var att fika med Tomas Ledin och typ "Det är väl rimligt?". Då messade han mig och svarade "Ja Shima, det är rimligt".
Hur fick han ditt nummer?
– Det var faktiskt genom Edward af Sillén, som nu regisserar den här filmen. Men det var egentligen inte så jag fick rollen, utan de behövde någon med komisk timing som även kunde sjunga och dansa.
Låten som Shima framför med de 120 dansarna på ängen är Helt galen i dig, en av den svenska musikhistoriens största samtida klassiker.
– Tomas var faktiskt där på just den inspelningsdagen, han sa ”du får den här låten, den är din nu” så det kändes som att jag hade hans blessing.
Även om dansnumret var storslaget blev jag nog mer imponerad av hur du kunde framföra replikerna:
– Vad gör du nuförtiden?
– Varför hör du aldrig av dig?
– Det var alldeles för längesen vi sågs.
...och samtidigt behålla en viss trovärdighet. Hur många gånger fick ni ta om det?
– Replikerna i sig var inte så jobbigt, men just i den här scenen hade vi en eftersläntrande improvisation i första tagningen som hände av en slump och alla började garva så resten av tagningarna kämpade jag och Malin (Åkerman, red anm) med att inte spricka. Den där grejen med att titta på varandra och absolut inte få skratta och man tänker vem kommer att fucka upp tagningen.
Är du personen som gärna drar fram gitarren på en efterfest och river av Släpp hästarna fria?
– Nej, jag går aldrig på efterfester. Jag måste gå upp och repa klockan åtta på morgnarna. Men jag älskar karaoke, jag är helt besatt av det. Tomas Ledin har snarare varit som ett soundtrack till min uppväxt i Örnsköldsvik, svensk natur och Tomas Ledin. Eller ok, jag går väl kanske på efterfester ibland men jag har sällan tid med det.
Du var inne på det ämnet i programmet med Arga snickaren också, att du känner att du har missat en del av din uppväxt?
– Du har verkligen hakat upp dig på den intervjun.
Ett par gånger under dagen har vi (jag) kommit tillbaka till programmet där Anders Öfvergård hälsar på hemma hos Shima för att göra om hennes lägenhet. Nu blev det tydligen en gång för mycket.
– Men alltså kommer hela den här intervjun att handla om det? Man gör en enda grej som känns obekväm, sen ska man behöva dras med det resten av livet?
Var det så jobbigt?
– Ögonblicket de kom in i min lägenhet ville jag bara kräkas upp i mitt avlopp och att det skulle rinna ut på något förorenat ställe. Sen när det började visas trailers för programmet fick jag en del negativa kommentarer för det på nätet. Du vet den där grejen när 90% är pepp och någon skriver nåt syrligt, som jag bestämde mig för att svara på efter något glas vin. Sedan sändes själva programmet så vände det och då var det så många som hurrade och det är en sån märklig grej att bli hyllad för sin personlighet, det är en märklig tid vi lever i. Jag gjorde verkligen ingenting särskilt.
Jag tror snarare att grejen kan vara att du har en tendens att inte spela efter reglerna.
– Haha, nej jag gör ju aldrig det. Jag spelar inte efter reglerna.
Jag ska sluta prata om din lägenhet, men jag tyckte det var väldigt gulligt att du hade en prishylla. Vad i din karriär hittills är du mest stolt över?
– Allt egentligen, men jag tyckte det var väldigt roligt att göra en show med Eddie Izzard i Globen. På dagarna spelade jag in She's Wild Again Tonight, och på kvällarna skrev jag manus till sjuka regilösningar. Jag messade Micke Tillman på Blixten mina idéer mitt i natten, typ "här kommer det in någon och brottar ner mig precis när jag peakar i Céline Dions The Power of Love, funkar det?" och han svarade varje gång "Jag förstår inte exakt vad du menar, men jag litar på dig". Den showen är jag väldigt stolt över.
Och du körde den live för publik första gången?
– Ja, men jag är ju egentligen inte komiker utan teaterskådespelare. Komiker testar ju sitt material inför publik massa gånger, men jag är ju i grunden en teaterskådespelerska som repeterar och filar på det, sen kör jag. Men på tal om stolthet är jag också väldigt stolt över mina mer djärva val, som att jag tackade nej till en folkhemskomedi för att istället göra indiefilm.
Finns det något val du ångrar?
– Inte direkt, inte heller saker jag har tackat nej till. Det enda jag kan ångra är om jag känner att jag har kompromissat för mycket, det ska man göra i relationer men inte sin integritet eller i sina konstnärliga val.
Du berättade att du satt och svarade på kommentarer i sociala medier. Läser du mycket av vad som skrivs om dig?
– Nej jag läser helst inte recensioner och sådant, iallafall inte direkt utan jag vill gärna vänta lite. När jag är lite mer trygg i föreställningen kan jag unna mig själv att läsa dem. Man märker ju ändå om det gått bra eller inte genom att folk sms:ar. Det är samma sak som att jag inte vill titta på mig själv när jag varit med i någon film.
Går du in på Flashback?
– Nej det gör jag aldrig. Bara när jag ska kolla vad olika mediciner har för verkningstider.
Skulle inte typ 1177 kunna vara ett bättre val då?
– Kanske, men man ska inte underskatta folk som har för mycket tid.
FAKTA SHIMA NIAVARANI
Född: 1985.
Yrke: Skådespelare, dramatiker, regissör, sångerska och låtskrivare.
Aktuell med: Spelar Molly i En del av mitt hjärta.
FILMOGRAFI I URVAL
2010 – Shima Niavarani är en Übermensch (TV-sändning)
2013 - Allt faller (tv-serie)
2014 – Nånting måste gå sönder
2015 – She’s wild again tonight
2016 - Boymachine (tv-serie)
2016 – Hundraettåringen som smet från notan och försvann
2017 - Sjölyckan (tv-serie)
2019 - Enkelstöten (tv-serie)
En del av mitt hjärta har biopremiär på juldagen.
