Seinabo Sey: ”Allt kan inte alltid gå skitbra”

Seinabo Seys integritet har alltid varit gedigen. Inför sitt andra album har hon kämpat hårt också för sin självständighet. 

Under senvåren och sommaren har det dykt upp livstecken från Seinabo Sey igen. Efter en alldeles för lång bortavaro har hon meddelat sig via mäktiga singlar och videos inspelade i Gambia, och nu börjar nedräkningen till hennes andra album. 

Det har gått fem år sedan du debuterade med Younger. Tycker du att åren har gått snabbt?
– Jag fick förlagskontrakt när jag var 19, 20, 21 någonting, så jag har ju hållit på med musik väldigt länge professionellt. Det har snart gått tio år. Det känns som hälften i mitt huvud – det går två musikår på varje år. Samtidigt finns det så mycket som jag har lärt mig som tar mycket tid. 

Vadå, till exempel?
– Jamen allt! Jag kunde ingenting när jag började, verkligen ingenting. Förutom att kanske typ sjunga, lite. I övrigt har jag lärt mig allt, och det finns ändå oändligt mycket kvar. En av de roligare grejorna med att hålla på med det här är ju att jag aldrig riktigt fattar allt, och det är väldigt spännande och kul att förstå mer och mer om vad man själv kan ha kontroll över. 

I antologin Saker jag hade velat veta när jag var 15 skrev du en text till dig själv som ung tonåring. Finns det råd du skulle ge dig när du skivdebuterade, med den kunskap du har idag?
– Att kreativt lita på magkänslan. Jag gick emot min egen magkänsla på många sätt. Och om jag skulle vara hård mot mig själv skulle jag säga ”Skärp dig”. Lär dig att träna varenda dag, ta hand om din hälsa, både fysiskt och psykiskt. Jag kan se tillbaka och förstå varför det inte gick att göra, så det är ett råd som kanske inte hade gått att följa för att jag var så less, så trött. Jag gjorde så gott jag kunde, men i en ultimat värld hade jag behövt ta hand om mig själv bättre. 

Vad sa din magkänsla, som du gick emot?
– Jag hade idéer om låtar, hur de skulle låta, eller om musikvideos. Kreativa grejor som jag inte ens vågade uttrycka. Det var ingen som motsade sig något, det var mer att jag inte ens vågade säga det. Jag tänkte att jag skulle växa in i det. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag iallafall sagt något, och prövat hur mycket av min idé som hade funkat. Jag hade nog försökt ta mer plats i samarbeten med folk som jag verkligen uppskattar att jobba med, om jag vetat mer då.  

På singeln I Owe You Nothing konstaterar du att “I don’t have to smile for you, I don’t have to move for you, I don’t have to dance monkey dance for you.” Vem riktar du det till?
– Alla, tror jag, hihi. Skamhället. Det är rätt generellt problem med all kreativitet. Folk tycker alltid att man behöver göra mer än vad man gör. På Grammisgalan för två år sedan höll de på hela tiden, ”Ska ni inte göra så här också, ska ni inte röra lite på er?” Jag fick säga nej 17 gånger, till och med någon manager var rädd att det inte skulle hända tillräckligt på scenen. ”Nej, jag vill stå här och titta. Ni fattar inte hur mycket kraft det finns i att stå stilla och glo på folk”. Det var nog första gången som jag var tvungen att bli en annan person för att få igenom det jag visste att jag ville. Jag mådde skitdåligt, men det gjorde att jag började förstå att om jag vill göra exakt som jag vill så måste jag sluta vara så rädd för att folk ska tycka att jag är otrevlig eller inte tycka om mig. Jag kan bli så jäkla obekväm när jag känner att jag bestämmer över någon men jag måste börja tycka om mig själv tillräcklig mycket för att palla det trycket.

I tidiga intervjuer talade Seinabo Sey ofta om sin rädsla att misslyckas, och i en Nöjesguiden–intervju från 2015 pratar hon länge om en enda recension – en Svenska Dagbladet–sågning av den Dramatenkonsert hon hade gjort samma år. Trots att hon i övrigt var unisont hyllad som den största artist som kommit fram i Sverige på år och dar. 

Nöjesguiden #8 finns ute nu.

Du hade inte riktigt landat i ett självförtroende som matchade din succé?
– Det är fortfarande på samma sätt. Jag tror att det är vanligt att man hänger upp sig på det som inte funkar. Saker som är lösta, beröm, det tänker jag inte så mycket på. Min hjärna vill lösa problem. Och på ett sätt tycker jag att det var skönt att någon såg möjligheter till förbättring och skrev om det. Jag är väldigt hård mot mig själv, och folk runtomkring vill nog ofta bagatellisera min kritik mot mig själv. Men det blir man ju inte bättre av. Samtidigt som jag fortfarande kan se den där recensionen framför mig, om att låtmaterialet inte riktigt räckte, och något liknande som någon skrev om min spelning på Way Out West 2016…

Det var jag som skrev det, får jag väl erkänna.
– Var det du? Ok. Det var ju också sant – jag hade gjort en enda skiva i mitt liv. Att spela en gedigen konsert i en och en halv timme framför så där mycket folk med en produktion som ska låtsas vara någon slags Beyoncé–konsert – det är klart att jag inte hade material till det. När man vet det kan man antingen göra något åt det, slänga in en cover, eller softa och veta om det, iallafall. Jag felsöker väldigt mycket, och försöker analysera vad jag kan göra något åt och vad jag inte kan göra något åt. Jag vet vad jag vill bli, och vad jag saknar för att bli det. Sedan om jag kommer att ta mig tiden att prioritera det i min utveckling och isåfall när, det kan jag inte svara på alltid.

– Så finns det ju folk som kritiserar på ett sätt som… Jag läser alla recensioner, och det ibland blir det ju smutsigt, och personligt, och konstigt. Då finns det ju inget att hämta i kritiken. 

Din debut tog ju enkelt förstaplatsen på Nöjesguidens årsbästalista 2015, och på rätt många andra liknande årssammanfattningar. P3–Guld–utmärkelser, Grammisar – fanns det en gräns när du blev blasé, när hyllningar och reaktioner inte längre kändes?
– Nej. Det är som att jag inte en ens kommer ihåg det där. Någon sorts posttraumatisk stress, typ. Nej, herregud. Jag jobbar 24 timmar om dygnet för att åstadkomma det jag vill. Men såhär, ju fler priser och utmärkelser man får, desto mer börjar jag förstå att livet måste handla om andra saker. Sådant gör inte att man blir lycklig. Skulle jag bli blasé får jag sluta med det här.

Så du kommer att läsa recensioner av det nya albumet med samma ögon som tidigare?
– Vet du, jag har tänkt på det här jättemycket. Jag vill ju vara som min kompis Oskar Linnros, som inte läser några recensioner alls. Jag önskar att mina internetfingrar skulle klara av det. Livet är en balansgång, och det känns omöjligt att det skulle recenseras lika positivt som senast. Allt kan inte alltid gå skitbra. Nu ska jag inte sitta här och jinxa mig själv, men… Jag vet inte, men sannolikheten att jag skulle få samma reaktion igen är väl inte så stor. 

Känner du press nu, efter succén med din debut? Från folk runtomkring dig, från personer som får sin lön betalad av dig, från fans? Från dig själv?
– Det är klart att jag känner en press, jag vill inte att folk ska behöva lida på jobbet. Att någon ska behöva sitta på möten och få utskällningar för att jag inte har gjort en hit. Det finns ju andra människor som jobbar med min musik som jag vill ska vara stolta och känna att det går bra, och det är ju fett att det finns folk som har höga ambitioner för min karriär. Det beror väl på att de har sett en potential, och jag skulle  vara ledsen om människor inte trodde att det gick. 

– Men klarar man inte av att jobba med det här om det går sämre kanske man är på fel plats. Om jag ska vara ärlig med mig själv och jobba långsiktigt och tro på mig själv lite, och tänka att jag vill fortsätta vara artist när jag är gammal, då måste det finnas utrymme för att allt inte är toppen hela tiden. Jag har varit runt de största artisterna i Sverige och världsstjärnor nu och förstår att man alltid kan kalla något för ett misslyckande, jämfört med tidigare… Jag tycker fortfarande att det är ett mirakel att få leva på musik, det är något jag påminner mig om ibland när jag sitter hemma och är gnällig. Att min enda arbetsuppgift är att ta ifrån min fantasi för att uttrycka och inspirera andra. Det finns värre öden. 

Musikaliskt och ljudmässigt finns en klar linje mellan Seinabo Seys debutalbum och hennes kommande, med starka melodier i ett fylligt och sparsmakat sound med tunga beats. Men samtidigt finns tydlig utveckling i flera riktningar. I Love You har en djup groove som ger nästan dubkänsla, och den markerade discorytmen i Never Get Used To är upptempo på ett sätt som vi inte är vana vid från Seinabo Sey. 
– Jag blir så glad att jag nästan börjar gråta när du beskriver det så. Det är typ det enda jag tänker på – hur gör man för att utvecklas utan att bryta allt jag är. Annars skulle jag ha gått på myten om mig själv, om jag försökte göra exakt samma som förut, då skulle jag kräkas på mig själv. Att hitta mellantinget mellan att göra samma som förut och att helt bryta med mig själv, vilket jag skulle kunna göra när jag ibland är så jävla uttråkad av mig, och typ färga håret blått. Att hitta dit där jag är precis lagom otrygg, det är vad jag hela tiden försöker, och det är så jävla svårt. 

Du har sagt att arbetet i studion under tre fjärdedelar av tiden är som att stånga huvudet i väggen, och att du bara gillar det jobbet under 25 procent av tiden. Får det dig att vilja skynda på arbetet och vara spontan i studion, eller står du ändå ut med ett långsamt och petigt arbetssätt?
– Det är fortfarande på samma sätt. Eller kanske värre. Det ska absolut vara kul, men det finns ju också perioder som är precis motsatsen. Att göra den här skivan har förändrat mitt liv. Jag har aldrig varit så här orolig för någonting, någonsin. Men jag tycker ändå nu, att det är så jävla värt det. Jag att det kommer att göra mig till en väldigt mycket bättre människa. 

Du har tagit dig igenom prövningen. 
– Typ. Det var en av de större prövningarna. Jag kan inte gå in på allt, eftersom det är andra människor inblandade. Men jag har behövt lära mig att inspirera människor, och jag har misslyckats med det, något otroligt ibland. Nu har jag samtidigt försökt vara både lite hårdare och lite snällare mot mig själv. Jag har stått på mig mer, både privat och i mitt jobb. Det har varit jobbigt att se vilka som har pallat med det, och vilka som inte gjort det. Det är kanske växtvärk?

Det låter som att du inte är helt igenom prövningen ännu. 
– Nej. Det känns som att det inte är slut, eller så är jag fortfarande så nära det. Jag är lite chockskadad, om jag ska vara ärlig. Jag trodde aldrig att det skulle gå två år utan att jag stod på en scen. Det är där jag får verklighetskänsla och väldigt mycket glädje, det är där musiken blir på riktigt och levande. Första gången jag ska stå på scenen blir i Globen i oktober. 

En spelning som varit utannonserad sedan ett helt år. 
– Och vi har pratat om det i två år, eftersom spelningen egentligen skulle varit förra året, men så flyttade vi på det. Jag känner mig väldigt isolerad. 

Även skivan var tänkt att komma tidigare. 
– Åtminstone singlarna. Jag hade en tanke om att jag skulle göra skivan på ett år, eller nästan mindre. Men jag var så uppe i tempo, jag hade varit igång ett helt år. Och visst, man kan göra en skiva på kort tid, om man har jättemånga låtskrivare och så bara kör man. Men jag skriver ju allt själv, och eftersom jag inte riktigt har fått till hur man skriver med andra så att det kommer lika nära tar det längre tid. 

När du tycker att det är trögt i studion, får det dig att skynda på och slarva? ”Äh, vi låter det vara så här, det duger.”
– Om mina öron kunde lura mig! Jag hade älskat det! Men nej, tvärtom. Nu önskar jag att jag hade haft ett halvår till på mig. Det finns en hel massa bra låtar som inte är med, men som jag fortfarande känner att jag borde gjort klart, och mixat och mastrat. Jag vill höra dem! Men nu har jag landat i att det får jag göra senare, nu måste en skiva komma ut. Förr var det ju så att jag skrev texten, någon annan skrev melodin, och jag brydde mig typ inte om produktionen. Men nu bryr jag mig om allt, och vill lära mig allt, fatta mer. 

På sitt nya album har Seinabo Sey till stora delar arbetat tillsammans med samma personer som förra gången – Magnus Lidehäll, Salem Al Fakir, Vincent Pontare. Oskar Linnros och Isak Alverus –  och när hon talar om att det gnisslat ibland under arbetet är hon påfallande obekväm. 
– De är ju min trygghet. De har varit mina storebröder. Vincent Pontare har gett mig pengar till att fika när jag inte hade pengar. Under flera år trodde de på mig och tog hand om mig när jag inte kunde ta hand om mig själv. Jag har lärt mig så oändligt mycket av att vara runt de människorna. Det är kanske det jag menar efter fem sex år att jag känner att jag vill utforska andra saker musikaliskt. Men för mig är det en väldigt stor förändring eftersom de funnits i mitt liv hela tiden. De är ju mer vana att jobba med olika människor, men för mig har de inneburit en trygghet, samtidigt som de är otroooliga låtskrivare. Vincent och Salem är ju de största av alla. Men jag inser att om jag inte rycker bort mina plåster blir det svårt för mig att bli något bättre. Samtidigt ringer jag dem allihopa stup i kvarten och frågar om tips, de kan så otroligt mycket mer än jag. 

En ny samarbetspartner är Chords, som har producerat avslutande Hold Me As I Land. Den sticker ut på flera sätt. 
– Jag sjunger högt!

Men i din förra Nöjesguiden–intervju pratade du mycket om ambitionen att utveckla hur du sjunger lågt, ända ned till Lala Hathaways nivå.
– Jag vet, hahaha! Det blir bara tvärtom. Ju mer jag säger det desto högre börjar jag sjunga. Det kanske får bli nästa skiva, bara bas.

Hur tycker du att din röst har utvecklats sedan förra albumet?
– Den är inte lika vass längre, skulle jag vilja påstås. Jag har rökt bort den, lite. Men jag bryr mig inte riktigt längre, vilket är skönt. 

Okej?
– Alltså, jag hade en period när jag tänkte att nu ska jag gå till en sångpedagog varenda dag i ett år. Jag ska lära mig att sjunga allt som jag sjunger i falsett i bröstklang istället. Men det går inte att renovera hela sig själv, samtidigt. Nu när jag ska på turné och ska repa upptäcker jag att jag blir hes, och det är ju inte bra. Så var det inte förut. Men jag tänker att det är lugnt. Allt går att jobba på, eller inte. Men det är också ringrost, jag har ju inte sjungit på två år, och samtidigt är jag kanske lite säkrare. Oskar Linnros och jag har samma referenser för röster, och han blir inte impad särskilt lätt. Han sa att jag var väldigt mycket bättre på att sjunga i studion än tidigare, och det är ju skönt. Det kanske kommer från turnerandet. Men min röst är nog det sista jag tänker på i mitt jobb, och det får vara så. Jag litar på att den funkar, men arbetet med rösten är lågprioriterat. Jag gillar ju att fokusera på det som är svårast för mig, och skulle bli gladast för beröm om typ låttexter.  

"Tyvärr så är ju allt jag gör politiskt bara för att jag vaknar upp varje dag i den här kroppen"

Då pratar vi om dem istället. Du har sagt att du vill vara mer direkt i texterna på det här albumet, med mer rättframma metaforer. Politisk, rentav? 
– Jag sitter inte hemma och tänker på att något ska vara politiskt. Tyvärr så är ju allt jag gör politiskt bara för att jag vaknar upp varje dag i den här kroppen, något som jag gärna hade sluppit. Det skulle kanske vara den ultimata friheten att kunna skriva om en vardag där allt var guld och gröna skogar. 

En vardag som inte var påverkad av föreställningar om identitet och ursprung?
– Precis. Jag är stolt och glad över mitt ursprung, förstås, och tycker att det är asmäktigt om jag kan hjälpa så att andra människor känner sig stärkta utifrån just det. Toppen! Samtidigt kan jag bli irriterad över att vad fan jag än gör så kan det ses som ett politiskt ställningstagande. Men det säger ju mer om samhället än om mig. 

– Jag har försökt vara mer direkt. Jag ville använda ordet ”jag” mer än ”vi”, det kommer närmre och blir mer personligt. Ibland vill jag zooma ut så att det blir någon slags Disneyfilm hela tiden – ”Vi! Vi! Vi!” – men varenda gång jag har börjat göra så har jag hämtat tillbaka det till ”jag”.

Jag föreslår att det finns en religiös stämning i Remember, men Seinabo Sey är avvaktande. 
– Hur tänker du när du säger religös?

Den har en sakral stämning både i sin långsamhet och med orgel och gospelkör. Även texten antyder ett sökande efter Gud. 
– Det fanns faktiskt en rad som sa att ”show me a God that I can believe in”, men det är inte det som texten handlar om alls. Jag skrev låten till mig själv, först verserna som satt ihop i en lång gröt som bara jag tyckte om. Jag skrev den till mina sämsta personlighetsdrag, till den delen som ändå vill ha fina kläder och få priser. Vi kan styra upp det om det är så jag vill ha det, men det är inte det livet handlar om. Sedan träffade jag Jacob Banks, och ville väldigt gärna att han skulle sjunga på låten eftersom jag tyckte att hans röst skulle passa perfekt. Men det blev ju väldigt konstigt med syftningar. Han sa att det lät som att jag sjöng till någon som var väldigt jobbig och som jag egentligen bara ville skaka av mig, och frågade om han inte kunde få vara den personen som vill vara med ändå, som du får trampa på. Det kan du få vara, svarade jag, och han hittade en väldigt fin vinkel på det hela som gav den mörka sidan något mer relaterbart. 

Hur länge arbetar du med texter? 
– Inte länge alls. Det tar mig skitlång tid att ta mig för att göra det, och numera skriver jag nästan bara när jag är i studion. Jag vill inte ens säga hur fort det går ibland. Men ibland tar det ju för jävla lång tid, å andra sidan, så det balanseras väl upp. Det senaste året har varit annorlunda – jag har tänkt väldigt lite på texter och istället låtit dem komma till mig. Det är lite skönt faktiskt, förut var jag så jävla hård mot mig själv om det.

Kan du välja bort en låt för att texten känns mindre angelägen?
– Det är typ det enda jag gör, hela tiden. Det är nog därför det är väldigt svårt att skriva med mig, för att om jag inte fattar vad låten handlar om så kastar jag den åt helvete. Det finns så många låtar som jag först tyckt varit skitfeta, men när jag börjar lyssna på texten känner jag att den inte handlar om mig. Jag hade en låt till den nya skivan som jag verkligen älskar, men som jag var tvunget att ta bort i sista stund för att den inte var mitt liv lika mycket som de andra. Jag måste hitta ett sätt att kunna släppa sådana låtar också, utanför en albumkontext är det kanske lättare. 

Dina promovideos både till I Owe You Nothing, till Breathe och till Remember är inspelade i Gambia, i storstad och den andra i en by.
– Jag äääälskar att göra musikvideos, och det här var första gången jag bestämde mig för att göra just precis det jag själv ville göra. Det var fett läskigt, och samtidigt var jag trygg i att det här skulle gå. Såklart hände det sju tusen miljoner saker som hade kunnat göra att man gav upp, men jag visste att det skulle gå. Jag har aldrig varit så nöjd med någonting, jag var nöjd till och med innan jag hade fått se dem färdiga. Att ha svettat sig igenom svåra saker och lyckats, det gick, det är nog den känslan jag jagar i livet, oavsett vad. 

Hur lyssnar du själv på musik? Har du ett professionellt perspektiv?
– Jag är typ bara ett fan. Jag är inte så nördig,. Det finns genrer som jag lyssnar på till vardags, utan att överanalysera. Reggae, dancehall. Det är skönt att bara lyssna, det är musik som jag inte kommer att göra själv. Jag börjar komma upp i en ålder – även om jag vet att de som är äldre kommer att hata mig nu – när jag inte hänger med lika bra. Min lillasyster som är tio år yngre tycker inte att det är fett att jag kommer och vill vara med utan att ha koll. Det är en jättekonstig känsla att inte vara yngst och coolast längre, hahaha, även om det egentligen är rätt länge sedan jag var det.

"Jag träffade henne för några veckor sedan, och hennes energi har verkligen stått still i tiden"

Hittar du nya inspirationskällor bland artister, eller håller du fast vid dem du inspirerats av länge, som Beyoncé och Lauryn Hill?
– Grundstommen förändras inte, hur mycket jag än vill älska någon ny musik. Jag lyssnar annorlunda nu än när vissa röster blev en del av min DNA. Jag skulle fortfarande rabbla upp samma artister, trots att jag inte lyssnat på en enda Jill Scott–låt på kanske ett och ett halvt år. Nu kommer å andra sidan ny musik som är så väldigt bra, efter en tid av stagnation. Daniel Caesar, eller Khalids röst. 

Du har en Neneh Cherry–tischa i videon till I Owe You Nothing och Mapei på tröjan på en promobild. Det är snygga blinkningar!
– Jag har en tung stylist som älskar dem lika mycket som jag gör. ”Kolla, jag har gjort fet fake–merch till videon”, liksom. Jag vill alltid ha på mig dem, de är legender. Neneh är ju den största artisten vi någonsin haft härifrån, jag älskar Neneh. Jag träffade henne för några veckor sedan, och hennes energi har verkligen stått still i tiden. Och det är resultatet av ett kreativt liv – ett långt liv utan kompromisser – det är ju det jag vill ha! 

Du har spelat in en Roky Erickson–cover till Spotify. En amerikansk psychrockare med svåra mentala problem – vad kom det ifrån?
– Min kompis Isak Alverus spelade upp For You ur en dokumentärfilm om honom för mig, där Roky Erickson stirrar in i en vägg lite apatiskt och sjunger den låten. Det är en fantastisk låt och en så fin text, och nu har jag gjort fem olika versioner av den. Det finns en trap–version, en soulversion, och så den här Bon Iver–versionen. 

I oktober har du en spelning i Globen, och sedan i Helsingfors, Oslo och Köpenhamn månaden därpå. Sedan då?
– Jag vet inte. Det beror väl på om folk tycker att den här nya skivan är bra. Jag vet iallafall att jag vill ha ett mer kreativt liv. Jag vill vara mer i studion, så att jag schemamässigt prioriterar det. Samtidigt vill jag – och jag inser att det säger emot just den saken – ha ett liv, till exempel genom att inte turnera. Jag har haft en lägenhet nu i ett och ett halvt år och har inte tagit tag i att bygga kök där än. Oavsett hur mycket jag lallat runt på söder har mitt huvud gått från att tänka på turné till nästa skiva. Om inte jag börjar tänka på resten av livet – köket, någon rutin, ta hand om familjerelationer som jag negligerat i fem år, kanske skaffa mig en relation – så kommer jag nog att ångra det. Å andra sidan vill jag bo i studion, jag får inte ihop det riktigt. 

– Jag har slutat med detaljmål, och lära mig att acceptera det som gör mig lycklig. Tänk om jag inte vill hålla på med musik en dag, även om det verkar väldigt osannolikt, då vill jag kunna acceptera att det är dit livet styr mig. Att bli så bra som de jag har arbetat med, Salem Al Fakir, Vincent Pontare och Oskar Linnros, som accepterar vilka de är och kör på sina idéer. Jag tror inte att man kan bli så bra om man inte tror på sig själv och väldigt tydligt väljer i livet att det är det här man vill göra. Jag vill också göra det, utan att vara rädd för vad det skulle innebära på samma sätt som jag var förut.

Seinabo Seys album har inte fått en officiell titel eller datum ännu, men det släpps innan du hinner blinka. Den 5 oktober spelar hon i Globen.