Fyra år efter hiten Turtleduvs släpper Duvchi sitt första album. För Malin Sandberg berättar han om fina versus fula duvor, Wikipedia-problem och hur kärleken mellan hans morföräldrar hittat in i hans musik.
Under hösten 2011 välsignas Sverige med ett slags melan-koliskt popanthem. Sångrösten är ljus och okänd, trummorna hårda och rytmiska – och en halvminut in i introt anas en duvas ekande läte i bakgrunden. Duvchis första singel, den melankoliska Turtleduvs, gör succé på radiokanaler och bloggar över hela Sverige. P3:s musikredaktion utnämner låten till Årets låt 2011, Sonic och Rodeo stämmer in i hyllningskören.
Nu, fyra år efter genomslaget, kommer Jens ”Duvchi” Duvsjö ramlandes ner från sitt hotellrum. Det är lunchtid på Way Out West-fredagen, och han har under natten haft en hemlig spelning på skivbolaget Sonys fest nere vid Göteborgs hamninlopp. Nu är han desperat efter kaffe, och har en mössa typiskt på sned på huvudet. I början av september släpps singeln When The Winter och i november kommer hans efterlängtade debutalbum, som flera gånger har skjutits på framtiden.
– Alltså, jag ber verkligen om ursäkt för att det tagit så lång tid. På allvar! Om jag hade gillat något och sen varit tvungen att vänta i fyra år på att få höra mer... Nej, det går bara inte. Men om jag hade gjort en skiva direkt när jag släppte Turtleduvs hade den varit mer out of the blue på något sätt. Nu har skivan växt upp med mig, och det hörs, tycker jag. Den har fått sitt fulländade språk nu.
Dröjsmålet med skivan betyder dock inte att Duvchi har varit overksam. Förutom sina egna singlar, Turtleduvs, som handlar om hur hans dåvarande flickvän flyttade upp till Norrland medan han själv bodde kvar i Stockholm, och Whole Life Tour från 2013, har han både som artist och producent samarbetat med många svenska artister. Bland annat lade han 2014 en vers på Lorentz megahit Där dit vinden kommer. Dessutom har texter, melodier och produktionssamarbeten med bland annat Rebecca & Fiona, Adam Tensta, Lo-Fi-Fnk, Loreen och Sakarias tagit upp mycket tid.
– Jag har inte prestationsångest, som vissa tror. Jag presterar hela tiden. Det gör att jag själv upplever att jag är aktuell hela tiden, för min egen värld är jag det. Men jag hoppas att jag inte låtit folk vänta för länge. En väntan övergår ofta i besvikelse, och som reaktion på det finns risken att man slutar bry sig. Vi kan inte leva på hype. Visst, vi kan förtrollas av det i stunden, men jag vill att min musik ska vara mer bärande än så.
Har du svårt att släppa saker?
– Definitivt. Både musik och i stort sett allt annat. Men jag kände mig tvungen att göra rätt med den här första skivan. Nästa skiva kommer med stor sannolikhet ut mycket snabbare. Jag planerar redan inför det, att stänga av allt annat och bara göra klart den, ganska snart.
Jens Duvsjö föddes på julafton 1982 i Stockholm, där han också är uppväxt. Redan vid fyra års ålder upptäckte han pianot i föräldrahemmet, och väckte genom sina pianoimprovisationer hela familjen på helgmorgnarna, till föräldrarnas glädje och förtret. Han växte upp i ett rum med duvtapeter och var som barn omåttligt förtjust i alla slags fåglar, han slukade fågelböcker och kunde namnen på alla olika duvor, sparvar och ugglor. I sin lägenhet har han än i dag en liten samling.
– Ja, jag har en del prydnadsduvor, bland annat i porslin och tyg. Typ ett dussin. Jag gillar dem, de har fina former. Haha. Det låter ju helt sjukt, det här.
Duvor är annars kanske den mest impopulära fågeln? Kallas för flygande råttor och så.
– Grejen är att det är dubbelt, det där. På ett sätt är duvor väldigt upphöjda, de ska flyga runt när du gifter dig, den vita duvan står för fred och Picasso målade vita duvor. Men å andra sidan finns de så kallat smutsiga duvorna, som ingen gillar. Den ena är ful, den andra är fin. Duvorna själva vet ingenting, de vet säkert inte skillnad på varandra. Men vi kategoriserar och gör skillnad på dem. Precis som i världen i stort.
Grunden till duvintresset, och det Duvchi kallar för duvpop, kommer naturligtvis från efternamnet, Duvsjö. Trots att han inte riktigt vet var namnet kommer från känns det fint att bära sin familj genom sitt namn, säger han eftertänksamt.
– Min mormor Ester gick bort för tre dagar sedan. Det är hemskt, hemskt sorgligt. Ester Duvsjö, kan jag få hälsa till henne här? Hon var en tidig Duvsjö. Mitt namn är väldigt kopplat till henne för mig.
Precis innan vi träffas har Duvchi bestämt att nästa singelsläpp inte blir den låt han och skivbolaget från början tänkte. Valet föll i stället på When The Winter, som inspirerats just av hans mormor och morfar.
– Den låten är extremt viktig. Jag hade melodin i huvudet redan för åtta år sedan, och jag minns så väl när den kom till mig. Jag hade varit ute hos mina morföräldrar som hade ett väldigt fint hus i Älvsjö. Och det fanns en känsla i det huset, under den tiden, och kanske i mig, när jag såg på dem. Jag tänkte att de var fantastiska och hade så stort tålamod med varandra. Jag såg något hos dem som var jävligt stort, de var eviga. Det var som en slags insikt om kärlek och vad den borde vara. Det var mitt i vintern, och det var ljust. Och sen påbörjade jag en demo men visste inte riktigt var det skulle ta vägen. Låten var svår att göra. Men det slutade med att den blev precis vad den skulle bli.
Den 4 september släpps When The Winter. Att låten och melodin är fylld av både kärlek och sorg kommer för den som känner till Duvchis musik inte som en överraskning. Hudlöshet och melodisk melankoli är ingredienser på många av hans låtar.
– Jag tycker ofta att musik överlag låter kall och långt borta. Min musik gör nog inte det, jag passar på att ta ut svängarna. Jag blir faktiskt förvånad över att många gillar musik som har en sådan kyla. Det är svårt att känna något då.
Innan Jens släppte musik under namnet Duvchi jobbade han under drygt fem års tid med att komponera reklammusik. Bland annat gjorde han slingor åt Ikea och Sony Ericsson.
– De produktionerna har på ett sätt hjälpt mig att hitta min egen musikaliska identitet. Jag måste kunna sätta etiketter på saker och ting i reklamvärlden, och kunna röra mig i de olika känslovärldarna. Men jag har lagt av med det nu, om det inte är något extravagant uppdrag.
Vi avslutar intervjun, och pratar lite om Way Out Wests beslut att skippa mjölken men behålla osten på festivalområdet. Duvchi är vegetarian och tycker egentligen att veganism är föredömligt. Men halloumi är för gott. Mobilen ringer. Carli, som Duvchi bilade ner till Way Out West med, undrar var han håller hus. Duvchi skulle ha gjort honom sällskap på den sponsrade båtturen som under festivalen äger rum för speciellt inbjudna.
– Jag fattade för ganska länge sedan att jag inte skulle orka ta mig dit. Det är skönt att det är en båt. När du missar den, så missar du den.
Snart släpps albumet With The World. Kanske kommer Duvchi då bli känd för en bredare publik. Trots hans instick på många av de senaste årens svenska produktioner är det än så länge inte helt lätt att hitta information om honom. En snabb googling ger en Facebooksida, hans inte så aktiva Twitterkonto och Leva life-låtens höstmurriga musikvideo. Letar du efter mer grundläggande information om honom letar du förgäves.
– Jag skriker kanske inte så högt att det behövs en Wikipediasida ännu. Men, jo, jag väntar nog ändå lite på att den ska dyka upp.
Du väntar på att någon annan ska skriva den?
– Ja, alltså, jag sätter mig iallafall inte och gör en Wikipediasida om mig själv! Det är stört, så oskönt att folk gör det. Och det säger mycket om tiden vi lever i. Att sitta och skriva om sig själv i tredje person, och bara saker i positiv bemärkelse – det är absurt. Men alltså, hur funkar det egentligen? Är det oftast en person som står en nära som skriver, eller vem gör det egentligen?
Jag vet inte. Vissa skriver nog själva, andra kanske har presspersoner eller fans som gör det.
– Det är kanske lite konstigt att det inte finns någon sida då. Och synd såklart, informationsmässigt. Fast å andra sidan är det inte så viktigt att vara känd för mig. Det viktigaste för mig är att göra musik, som i sin tur är känd. Jag är överlag inte särskilt bra på att upprätthålla en internetnärvaro. Men det är cool, så länge musiken är närvarande.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2015.
