Kasia Syty besökte Anna Odells specialbyggda gynmottagning på Göteborgs filmfestival.
Gudarna ska veta att det var bökigt att hitta Undersökningen - den interaktiva utställning som etablissemangets mest omtyckta och omhuldat kontroversiella konstnär Anna Odell har skapat särskilt för Göteborgs filmfestival. Likt en John Travolta-gif på Stigbergstorget står jag och ringer festivalens pressansvariga för att få en exakt vägbeskrivning: ”Om du har ryggen mot Hemköp, gå till höger så kommer du att se en oansenlig dörr på hörnet”. Varsågoda, nu hittar ni dit, ni som har biljetter.
Alla festivalvisningar av Undersökningen har länge varit slutsålda. Denna förmiddag får jag och sju andra besöka det som under årets upplaga av Göteborg Film Festival ersätter fjolårets apokalyptiska sarkofager.
En sköterska som ser ut som tagen från en Kry-reklam hälsar mig välkommen och på nästa våning uppenbarar sig ett klassiskt väntrum med reception och två ringar med stolar vända mot två stora teveskärmar. Jag och några medelålders plus-par som också virrat runt och kommit i mycket god tid erbjuds festivalkondomer med texten Do you have what it takes to put yourself in a woman’s position? och stolpiller som ska motverka tillfällig nervositet inför gynekologbesök och även lindra vid akut besvär av maktfullkomlighet, hybris och arrogans. Jag tar en nummerlapp med festivallogga på och sätter mig mittemot en av skärmarna.
Robert Aschberg, Thomas Bodström, Mårten Castenfors, Micael Dahlén, Björn Eriksson, Göran Greider, Jan Guillou, Stefan Larsson, Mark Levengood, Anders Palmér, Börje Salming. Boomergenerationens crème de la crème. Vilka av dessa tror ni skulle gå med på att - nakna på underkroppen - sätta sig i en gynstol?
Anna Odells festivalexklusiva konstverk utgår från just denna frågeställning. Konstnären bakom Okänd, kvinna 2009–349701, biosuccén Återträffen och den lite svalare mottagna ”galna” Persbrandtfilmen X&Y har bjudit in ett gäng framgångsrika svenska män för att ta reda på hur de ser på styrka respektive sårbarhet. I det undangömda väntrummet på Stigbergstorget får man ta del av Odells lågmälda intervjuer med de elva mogulerna. Jag läser i broschyren att deltagarna innan inspelningen förbereddes på att de skulle få en fråga: Skulle de kunna tänka sig att göra något som normalt bara kvinnor gör? De fick inte veta exakt vad.
Under den ca 40-minuter långa filmen som visas i den ovanligt ljusa biosalongen, prydd bl a med en orörd vårdcentralsbarnhörna och en anatomisk modell av ett underliv, är det knäpptyst. Sedan börjar några av oss skratta och fnysa åt de nästan löjligt förutsägbara svaren levererade av de självsäkra intervjuobjekten som under 2019 blev filmade på Teater Lederman i Stockholm. Jag skulle alltså inte direkt hålla med om beskrivningen på hemsidan; inte nog med att några av männen påstås överraska – projektet har överträffat konstnärens förväntningar. Det är i princip endast Mark Levengood (surprise!) som bemöter Anna Odells frågor utan dryghet och falska undertoner. På sitt välkändt trevliga vis är han såklart uppriktigt nyfiken på hur det vore att pröva någonting som annars bara kvinnor gör.
Resten levererar en kavalkad av undanflykter (Palmér), en utläggning om huruvida Odell själv utnyttjar sin position som priviligierad medelklass (Greider), en totalvägran att förklara varför det är helt uteslutet att sätta sig i gynstolen (Stefan ”jag måste inte ge någon förklaring till någon” Larsson), ett ifrågasättande av huruvida projektet har någon poäng då det inte är på riktigt (Boström), och paranoia sprungen ur tanken att det hela skulle kunna utnyttjas av ens meningsmotståndare (Guillou). Vi bevittnar stackars Mårten Castenfors göra någon slags blixtsnabb inre skattning av hur mycket han som konsthallschef kommer att förlora om han tackar nej till detta. Ganska underhållande. Särskilt med tanke på att allt bråk handlar om en fem minuters sittning i en modern gynstol och någon slags låtsasundersökning i sällskap av Sveriges kanske proffsigaste gynekolog Nina Bohm Starke.
När filmen är över lämnas vi med en cliffhanger och för att få veta vilka av de elva som till slut gick med på att sätta sig i gynstolen måste var och en i publiken själv låta sig bli inlåst i ett av de fyra undersökningsrummen, sära på benen och klä av sig från midjan och neråt (nejdå, det är förstås helt frivilligt tyvärr och jag tror inte någon någonsin tar av sig mer än skorna). I hörlurarna hörs gynekologen Ninas pedagogiska instruktioner och snart fortsätter filmen med de kända männen och man får veta namnen och se överkroppar av de enstaka ”modiga” som får någon slags kurs i hur klassisk gynundersökning går till. Reaktionerna är en blandning av lättnad över hur bekvämt det ändå är och uttryck för obehagskänslor väckta av gyninstrumenten. Alltmedan Nina trycker på att de ska försöka leva sig in i hur kvinnorna har det. Under visningen ser jag fram emot Odells efterföljande samtal med de elva deltagarna.
Men istället tar det slut. Dörren öppnas av en festivalsköterska som säger att det är dags att lämna rummet och mottagningen. Jag känner mig måttligt road och tvivlar än en gång på den allmänna övertygelsen att Odell är den modigaste och mest gränslösa av Sveriges konstnärer. Undersökningen och The Gynecological Chair håller sig strikt inom produktionens trygga ramar och ger varken nya insikter eller överraskar. Jo, kanske när man jämför projektets välformulerade beskrivning och hela den påkostade PR-inramningen med det faktiska, ganska tunna verket.
Läs även Så blir Göteborgs filmfestival 2020 och 10 tips på Göteborgs filmfestival
