Svenska matbutiker slänger mer än 100 000 ton matvaror varje år. Men det finns folk som har gjort det till sin livsstil att ta vara på butikernas sopor. Rebecka Hedström har träffat ett par av dem.
Att den västerländska kapitalismen orsakar en mängd allvarliga problem världen över är något många är väl bekanta med idag. Vissa på grund av att de direkt utsätts för vidriga arbetsmiljöer vid låglönearbete i utvecklingsländer, medan andra som jag själv bortskämt läser tidningarnas rapporter på min iPhone om hur industrierna ser ut, klädd i en tröja tillverkad i Bangladesh.
En av de industrier som orsakar problem genom hela produktions- och distributionsledet är matindustrin och ett gigantiskt problem är all fullständigt ätlig mat som tappas eller kastas bort under resan från producent via leverantörer och hushåll. Enligt Naturvårdsverket ligger det sammanlagda svinnet på mellan 10 och 50 procent, beroende på produkt, och förutom att en massa mat går till spillo blir den negativa miljöpåverkan också onödigt stor.
Svenska matbutiker slänger mer än 100 000 ton varje år. Visst är det absurt? Mat produceras på andra sidan klotet, fraktas hit och slängs sedan. Vissa varor har passerat sin datummärkning, en del mat har tagits in i för stora partier och frukt och grönsaker kan slängas på grund av små skönhetsfel. Det de har gemensamt är att de inte slängs för att maten är oätlig eller ens dålig. Butiker får enligt lag sälja varor som passerat bäst före-datum men gör det sällan eftersom det inte ser bra ut i kundernas ögon.
Livsmedelsverket publicerade en studie i februari 2014, angående våra attityder till och vår kunskap om matsvinn i Sverige, på uppdrag av regeringen. Undersökningen fokuserade på privatpersoner och kom bland annat fram till att kunskapen om hur mycket mat vi slänger själva på konsumentsidan generellt är låg och att yngre människor visar större ovilja att äta mat som passerat bäst före-datum än äldre. De allra flesta verkar också se på privat matsvinn som ett problem som främst berör andra – ”va, jag? Jag tar tillvara på allt”.
Mat är otroligt trendigt nu, det är det nya mode, som i sin tur var det nya musik. Det har lett till att det offentliga samtalet kretsar mycket kring vad och hur vi äter, från pulled pork och testosteronstinn grillkultur till giftskräck, ekovurm och 5:2. Matkultur är både nöje, identitet och politik 2014 och många engagerar sig privat med maten som utgångspunkt i mer eller mindre politiska frågor. Allt ifrån att länka till texter om gifter i maten på sociala medier till att välja det mer obskyra alternativet att nästan helt sluta köpa mat och istället leva av den mat som de stora matbutikerna slängt.
De som har gjort det till en livsstil är de ”friganer” och ”dumpstrare” som vittjar containrar utanför de stora matbutikerna nattetid på jakt efter ätbar mat som slängts. En frigan är en person som återvinner och äter mat som har blivit kasserad av livsmedelbutiker och grossister. Livsstilen eller vanan har tydliga kopplingar till en antikapitalistisk och antikonsumtionspolitik, och omfattar kritik mot hur hela matproduktionskedjan ser ut. Friganism-rörelsen som subkultur uppkom under mitten av nittiotalet som en del av antiglobaliserings- och miljörörelsen.
Det politiskt motiverade sopdykandet är en i-landsföreteelse, och de flesta dumpstrare och friganer som jag hittar i bloggvärlden verkar vara unga människor. Unga idealister, men även småbarnsföräldrar. I forumet i det ”känsliga rummet” på den populära sajten familjeliv.se hittar jag en tråd där nyfikna småbarnsföräldrar talar om dumpstring och peppar varandra att ge sig ut. En användare som kallar sig ”Nettodumpstrarn” redovisar sina fynd och väcker stor avund bland de som vill men inte riktigt vågar, i många fall på grund av att de bor i mindre samhällen där ett rykte om att man letar i soporna snabbt kan sprida sig, vilket kan gå ut över barnen.
Det är viktigt att göra skillnad mellan personer som letar mat bland sopor för att de måste av ekonomiska skäl, och de politiskt motiverade dumpstrare och friganer för vilka den ekonomiska vinningen på ett personligt plan är en positiv bieffekt. Det finns också en klassmässig aspekt: det är inte alla som har råd att tala öppet, med stolthet, om att de hittar sin mat i soporna utan rädsla att förlora sitt anseende.
Det är fascinerande att läsa de bloggar som skrivs av aktiva dumpstrare i Sverige. De flesta visar upp sina containerfynd på bild och det är svårt att inte bli sugen på att ge sig ut själv, för det är verkligen bilder av ett överflöd. Många stannar inte heller vid att leta efter mat utan kollar också igenom grovsoprum och liknande efter fungerande prylar som förvisats ut i kylan av sina före detta ägare. En tjej vars dumpsterblogg jag hamnade på hittade till och med en fungerande ny mobiltelefon.
Sandra Karlsson är 28 år och driver bloggen ”Skrot och skräp i mitt hjärta” (skrotochskrapimitthjarta.se), arbetar på förskola och är utbildad i konsthantverk och design. Hon har dumpstrat sedan 2008, då hon av en slump gick förbi en affär en kväll och såg ett sopkärl överfullt av fräscha grönsaker.
Senare samma kväll gick hon tillbaka och plockade på sig så mycket hon orkade bära. Det var först efter det första sopdyket som hon läste på och lärde sig mer om vad friganism är.
Hon poängterar att det ekonomiska är en stor fördel, men påpekar också att det känns relevant rent miljömässigt och att det även för butikernas del blir till något positivt då de inte behöver betala för lika mycket sopor som ska slängas.
Hon vet att det inte hade varit hållbart om alla i ett samhälle levde på dumpstrad mat, men tror inte att det finns någon risk för att det skulle bli så, affärerna kommer att fortsätta gå runt. Butikerna tar in mat i överflöd för att allt hela tiden ska se snyggt och fräscht ut, och enligt Sandra ligger ansvaret inte bara på butikerna utan också på oss som individer som tar matöverflödet för givet.
Många som vill men inte vågar sopdyka är nervösa över de rena hälsoaspekterna, för bortsett från att mycket av det som slängs felaktigt anses vara utgånget finns det också säkerhetsaspekter. Vissa butiksägare har visat särskild hänsynslöshet och gör sitt bästa för att förstöra den mat som slängs i öppna containrar. I december förra året rapporterade Ekstrabladet om hur en anställd på danska Netto satt upp en lapp vid butikens containrar med texten ”Hoppas din mat smakar gott, särskilt som jag har kissat i containern varje dag de senaste två veckorna”. Vid en annan dansk butik ska man ha hällt klorin över den slängda maten för att motarbeta sopdykare.
Alexandra Nordin är miljövetarstudent och driver bloggen ”Koka soppa på sopor” (friganmat.wordpress.com). Hon började dumpstra i samband med att hon under sin utbildning fick upp ögonen för hur mycket mat som slängs, och trots sina förkunskaper fick en chock av hur mycket ätbar mat som finns bland soporna.
Alexandra säger att hon under åtta månader dumpstrade en gång i veckan och levde nästan uteslutande på den mat hon hittade. Enligt henne är dumpstring viktigt eftersom det väcker en debatt kring mathanteringen, och att man gör en insats för miljön genom att ta tillvara på det som annars slängs – dessutom sparar man pengar. Alexandra påpekar dock att det är ett större projekt att dumpstra än att bara gå till affären och handla, och det kräver att du är ute sent på kvällarna när butikerna har stängt eftersom de ofta inte är särskilt förtjusta i sopdykare.
Enligt Alexandra är hela systemet bakom mathanteringen fel och hon tycker att vi saknar respekt för maten. Hon säger att många som dumpstrar inte vill skylta med det eftersom det inte alltid mottas väl och dessutom är en gråzon rent lagligt. Själv vill hon sprida frågan så mycket som möjligt och arbetar aktivt för att förändra. Hon har föreläst i ämnet flera gånger, bland annat för gymnasieklasser på livsmedelsprogram och på en klimatkurs för lärare.
Hon tycker att butikerna borde skänka mat som inte anses ”fin nog” till hjälporganisationer och att vi överlag måste förändra vår syn på vad som är sopor. Dessutom borde vi göra det svårare för butiker att slänga mat. Om de hade förlorat ekonomiskt på det hade de själva hittat på kreativa sätt att ta hand om maten.
Initiativ för att minska matsvinnet har också börjat märkas på restaurangsidan av matbranschen. Sommaren 2013 öppnade restaurangen Rub & Stub i Köpenhamn i syftet att ta tillvara på mat som av olika skäl ratas av matindustrin. De flesta av Rub & Stubs medarbetare arbetar gratis av ideella skäl, restaurangen är en del av välgörenhetsorganisationen RETRO Association och alla intäkter går till deras utvecklingsprojekt i Sierra Leone.
En idé som liknar Rub & Stubs fick också amerikanen Doug Rauch, som i maj planerar att öppna The Daily Table i Boston. Rauch har arbetat i dagligvarubranschen sedan sjuttiotalet och med The Daily Table – som kommer att vara både butik och kafé – vill han nå den grupp amerikaner som kallas ”working poor” genom att erbjuda näringsrik mat till snabbmatspriser. Själva maten kommer precis som hos Rub & Stub vara mat som de vanliga butikerna varken vill eller kan sälja. Rauch har fått en del kritik för själva idén: att sälja mat till låginkomsttagare som ratas av de som har råd att välja bort mat som passerat datummärkningar. Något som vid en första anblick faktiskt känns lite sunkigt, men poängen är ju att maten inte alls är dålig, och varför inte utnyttja det massiva svinnet till något positivt? Det är i mångt och mycket en informationsfråga, och en av Dougs stora utmaningar blir förmodligen att lyckas med smart marknadsföring.
Om du är sugen på att testa dumpstring själv tipsar Alexandra om att leta efter dumpsterbloggar och att söka på Facebook där det finns många grupper specifikt inriktade mot dumpstring i en viss stad. Sandra menar att det bästa är att leta upp något ställe på dagen där det finns en öppen container och sedan ta med en kompis och en ficklampa och gå dit på kvällen. Vintern är bäst för dumpstring då maten aldrig blir varm utomhus.
Texten är även publicerad i studentbilagan till Nöjesguiden #3.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2014.
