Alla är säljare

Alla stora samlingsplatser på nätet blir förr eller senare marknadsplatser. 2011 menade Emanuel Karlsten att ”alla är journalister”, 2015 är alla i så fall säljare. Men vad gör det med oss?

Den 21 juli i år gjorde journalisten Kara Brown på den amerikanska sajten Jezebel en grundlig genomgång av produkterna som marknadsförs mest av kändisar på Instagram. Under titeln ”The big bad world of products celebrities promote on Instagram” följde en ändlös parad av kända ansikten tillsammans med bantningstéer, tandblekning och midjekrympande korsetter, mer eller mindre tydligt utmärkta som kommersiella samarbeten, men plågsamt uppenbara för den som följer fler än en i till exempel Kardashianfamiljen. 

Några dagar senare, den 24 juli, gör Aftonbladet en nöjesnyhet av ett inlägg på Henrik Schyfferts Facebook-sida där han uppbackad av svenska skådisar och komiker uttrycker missnöje över ett sponsrat inlägg på Amanda Schulmans Instagram, där hon gör reklam för en bil genom att koppla ihop den med en plats som betyder mycket för henne. Detta och den allmänna utvecklingen inom sociala medier och marknadsföring utvecklar sedan Matilda Gustavsson väl i Dagens Nyheter den 30 juli under rubriken ”Nu är känslorna till salu på Instagram”.

Det blir svårt att prata om att ”sälja ut” i meningen att överge konst och ideal för kapital och kommersialism, när många idag gjort just säljandet och den egna offentliga personan till sin ”konst”, utan något annat hantverk i bakgrunden. 

Men jag är intresserad av vad konsekvenserna blir i längden av det medieklimat vi har idag. Hur länge går det att sälja på känslor och minnen innan vi blir helt avtrubbade inför människors berättelser? Har det redan hänt? Bland de yngre bloggläsarna har det förmodligen det. De unga bloggare som använt överdrifter och utspel som marknadsföringsteknik har ofta stor publik, men ingen tror på ett ord de säger. 

Samtidigt ligger tanken om att det alltid finns en politisk kraft, konspiration eller ett företags vinstintresse bakom allt över såväl Illuminati-troende kids, pk-mediehatarna, bloggläsare och Instagramföljare som en blöt filt.

Förtroendet för vissa personligheter är så lågt att till och med berättelser om separationer eller andra allvarliga livshändelser avfärdas som ”pr-kupp”.

Vad gör det med oss att ständigt vila i misstänksamheten, och vad gör det med ”personligheterna” att vara duktiga säljare av livsstil och känsla? Vad händer med känslan av autonomi när varken följare eller företag får dra sig undan och du 24/7 ska leverera ögonblick ur ditt liv? Kanske är Amanda Schulman och Hanna Widells produktions-bolag Perfect Day svaret på en rädsla att eventuellt själv bli irrelevant – man bygger upp ett stall av personligheter.

Så länge det fungerar för Skatteverket, marknadsföringslagen och den specifika personen är det fine, men som konsument och följare blir jag bara trött. Det känns falskt. Känslan av att inte veta vem eller vad man pratar med tar över och blir i förlängningen också döden för det personliga som ligger till grund för mötet mellan person och företag (”räckvidd” är knappast allt). Det är helt enkelt inte särskilt kul att vara ”vän” med någon som alltid försöker sälja något, om personen inte sitter i kassan på Ica.
 

För övrigt: UR Play har en massa fantastiska produktioner på sin hemsida, men hur_ser_den_ut #DDRsverige? Skoja, men fixa till den. Dessutom: finns det något mer irriterande än när Netflix autospelare går igång direkt efter att din film eller serie slutat? Med vänliga hälsningar en som uppfyllt barndomsdrömmen att sitta inne och se på tv en hel sommar.