Vem har bestämt vad vi firar och vilka akter vi kollektivt belönar? Och vad gör du om dina livsval faller utanför ramarna för festligheter, tal till din ära och härliga presenter så att det rentav känns orättvist?
”I did a little mental addition. Over the years, I have bought Kyra an engagement gift, a wedding gift, then there was the trip to Maine for the wedding, three baby gifts. In toto, I have spent over 23 000 dollars celebrating her choices. And she is shaming me for spending a lousy 485 bucks on myself?”
Citatet är ett av de mest kända ur Sex and the City avsnitt 83: ”A Woman’s right to Shoes”. Bakgrunden är att singel-Carrie tvingats ta av sig sina dyra skor på ett barnkalas, skorna blir snodda, och värdinnan vägrar ersätta dem, trots att Carrie tagit av dem på hennes initiativ och att hon genom åren pumpat in pengar i Kyras relationer och livsval, för att de befunnit sig på den delen av skalan där alla stora (och kommersialiserade) riter finns. Konflikten löses genom att Carrie ringer upp Kyra för att meddela att hon tänker gifta sig med sig själv, och att hon är registrerad på Manolo Blahnik.
Det här tänker jag på under årets mest bröllopstäta månader när parker och torg varje helg fylls med möhippor och alla festlokaler varit bokade i månader. Inte minst i relation till den ökade rapporteringen de senaste åren om kvinnor som valt att gifta sig med sig själva. För som Carrie också påpekar: om du av olika skäl aldrig gifter dig eller får barn finns det inga tillfällen då du blir firad, får uppmärksamhet och presenter och får stå i centrum, efter att du tagit din examen (om du ens gjorde det).
Jag tänker också på det där med ”bridezillas”, och att många straighta kvinnor verkar planera och genomföra bröllop med männen som passiv rekvisita. Vad är skillnaden på att gifta sig själv? Mannen eller äktenskapet är inte det primära, utan the time to shine och att ha en dag som prinsessa.
Det är inte konstigt om vissa till slut känner att ”jag ska fan ha det där även utan partner”, speciellt om de firat andra i närmare 20 år. Ge mig mina tal, min tårta och min brödrost.
Taiwanesiska Chen Wei-Yi gifte sig med sig själv i en ceremoni 2010 för att ”uttrycka en ny idé, inom traditionens ramar”, inte orelaterat till den taiwanesiska statens kampanj för att få upp nativiteten i landet vid en tid då många kvinnor valt att satsa mer på utbildning och karriär. Bröllopsresan gick till Australien. Brittiska Grace Gelder gjorde samma sak i fjol för att fira sin briljanta relation till sig själv, och förbinda sig till en ”äventyrlig period av självupptäckande”. Hon friade till sig själv på en parkbänk i London. Nadine Schweigert från North Dakota äktade sig själv 2012 efter en smärtsam skilsmässa och i januari i år ordnade Yasmin Eleby från Houston en storslagen och komplett bröllopsfest till sin egen ära, efter att ha lovat sig själv att om hon inte var gift vid 40 skulle hon köra ändå. Det finns fler exempel.
En vän sa en gång att de kommersiella krafternas vilja att tjäna pengar alltid vinner över traditioner, religiös moral och propaganda. Det skedde till exempel med gayäktenskap i USA. Det blir spännande att se hur detta med solobröllop kommer utveckla sig. Och, om du lever ensam och känner att du lyckats förena de många olika viljor som bor i kroppen är det inte alls orimligt att ni tar det vidare tillsammans. Have your day and call it a wedding.
För övrigt: Kom ihåg att njuta av varje sekund som solen smeker din hud och en lätt bris drar genom håret. Snart är det över för den här gången.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2015.
