Men snart är alltså filmatiseringen av debutromanen här. I samband med Ronnies femtioårsdag den 2 december nästa år har den premiär, kortfilmen som av dem som redan fått tjuvtitta bland annat kallats ”en tre minuter lång explosion i självömkan”.
Men mer skapande än så verkar det inte bli. Numera kommunicerar Ronnie (tillbaka i Falköping sedan ett tiotal år) bara i form av sina gamla Aftonbladetkrönikerubriker och via mejl, och det är så vi fick tag i honom:
Hallå där Ronnie, hur är det?
–Jag är inte lyckligare men inte lika olycklig.
Snart femtio! Hur känns det?
–Vi flinar och klarar ännu en domedag.
Hur vill du beskriva filmen?
–Som ett vykort till ungdomen.
Det handlar om tonårstiden, ja….
–Tonåren=laglöst land. Vi kan annat än att våldta 14-åringar.
Jag ska erkänna att jag inte var ett av de största fansen av din roman…
–Glamourtjejernas svek är lika naket som ditt.
Glamourtjejerna?
–De förstod – men teg.
Men hur kommer det sig att du inte har skrivit en rad på ett kvartssekel? Idétorka?
–Historierna finns – på andra sidan rampljuset.
Men du befinner dig i… mörkret?
–Ondska kommer ur mörker och i grupp.
Vad har du försörjt dig på under alla dessa år?
–Att gräva gropar – ett jobb för män.
Hur är det då?
–Ett ögonblick som ingen kan förstå.
Stad:
Kategori: