En bok med en ung Chet Baker på omslaget inger förstås onda aningar. Är det här ytterligare ett försök att upphöja musiken till myt? Lite nattstånden romantik för kalenderbitaren, kanske? Tack och lov inte. Richard Williams (Mojo, Melody Maker, med flera) spelar inte på de stora känslosträngarna i denna essäsamling. Textens tonfall präglas visserligen av en återhållen melankoli, men så är det också sent på jorden.
[I]Long Distance Call[/I] rör sig i ett skymningsland - populärmusikens århundrade håller på att gå mot sitt slut och Williams sitter vid Curtis Mayfields sjuksäng, skildrar Bob Marleys begravning och en Miles Davis som bara några veckor före sin död vägrar blicka bakåt. Detta Davis ständiga NU har författaren gjort till sitt eget och [I]Long Distance Call[/I] blir som en bra kväll framför skivspelaren - gamla favoriter lever upp igen, sida vid sida. Medvetet löser författaren upp tid och rum, och fogar samman en appell för musik med eviga kvaliteter. Tyvärr har inte alla artiklar stått sig lika bra som musiken - stundtals stryper tidningsformats begränsningar berättelsen i förtid. Guldkornen förlåter dock det mesta. Hur Ry Cooders låt [I]Across the Borderline[/I] utvecklas, från en första trevande skiss till otaliga coverversioner, är både en reseskildring, biografi och historielektion i ett.
Och visst är texten om en av Elvis Presleys sista inspelningssessioner för bra för att vara sann. Den har Williams hittat på. I reportageform spinner författaren drömmen om att Elvis en än gång skulle hitta hem, hitta formen och spela in de allra bästa låtarna, med musikerrävarna från Muscle Shoals-studion. Journalistiken i all ära, Richard Williams hållning får sitt tydligaste och mest levande uttryck när han fantiserar.
Stad:
