Fyra år efter regidebuten med Submarine återkommer Richard Ayoade med The Double, som går upp på svensk bio den 19 september. Hanna Johansson har träffat honom för en diskussion om självbild, motiv och att likna någon annan.
Bara några timmar innan jag ska träffa regissören Richard Ayoade lyckas jag lägga ihop två och två och inser: han var ju med i tv-serien The Mighty Boosh, ett råpajigt brittiskt humorprogram med övernaturliga inslag (Ayoade spelade en schaman i svart fjäderboa) som jag och min bästis kollade på under hela gymnasiet. Jag berättar det entusiastiskt direkt efter att vi hälsat och han svarar avmätt, artigt eller besvärat, jag kan inte riktigt avgöra.
Richard Ayoade hade ett långt förflutet som skådespelare och komiker innan han regidebuterade med filmen Submarine, som visades i Sverige för tre år sedan. En coming-of-age-historia i en brittisk småstad med en estetik som antydde förr-i-tiden utan att vara utpräglat retro, ganska mörk men ganska rolig, alla kännetecken för quirky.
Filmen han kommit till Stockholm för att marknadsföra den här gången heter The Double och är en filmatisering av Dostojevskijs novell Dubbelgångaren – allvarligare än Submarine men också med vissa likheter med både den och, faktiskt, The Mighty Boosh.
Den spöklika historien om timide Simon James (spelad av Jesse Eisenberg) som en dag plötsligt möter sin karismatiske dubbelgångare James Simon (också spelad av Jesse Eisenberg), utan att någon annan tycks notera den fysiska likheten, utspelar sig även den i en miljö som liknar vår men samtidigt inte.
Kontorslandskapet är sepiatonat grått med steampunkiga datorer, huskomplexet där Simon bor skulle kunna ligga i Blackeberg i Stockholm och på det lokala fikets jukebox spelas gamla japanska poplåtar. I bakgrunden finns Översten, en mäktig fadersfigur vars bekräftelse Simon söker. När James dyker upp och helt självklart tar det utrymme Simon måste tillkämpa sig blir han mer och mer desperat.
– De flesta historier handlar på något sätt om en förändring från extrem egoism till en förlust av sitt eget jag, säger Ayoade med sin långsamma, eftertänksamma engelska. Och förlusten kan antingen leda till tragedi eller till att man utvecklas och blir en bättre person.
Till en början har The Doubles huvudperson Simon en bild av att vara god och självuppoffrande utan att det belönar sig, men i själva verket ger han inte särskilt mycket av sig själv.
– Han gör tillräckligt mycket för att inte framstå som en dålig person, men ingenting han gör hjälper riktigt någon. Han gör ingenting för att komma någon inpå livet och han offrar egentligen ingenting. Jag ville inte heller att hans bild av världen skulle vara helt pålitlig, det är inte nödvändigtvis eftersträvansvärt att göra en objektiv skildring. Jag är mer intresserad av att granska någons motiv och gå in i den personens subjektiva verklighet.
I den här filmen skulle man kunna bryta ut flera av birollernas öden och göra en helt annan typ av film ur deras perspektiv. Som Hannah, Mia Wasikowskas roll.
– Ja, en film om henne skulle till exempel kunna handla om en kvinna som har en relation med en man som gradvis framstår som mer och mer schizofren.
Hannah är Simons granne som han förälskat spionerar på från sin lägenhet. James lyckas däremot charma henne direkt utan att Simon förstår vad hon ser i den ene men inte den andre. James är också den enda som verkar lägga märke till att de liknar varandra, men till skillnad från Simon tar han användning av likheten.
Det är en ganska svår men vanlig komplimang att säga att någon är lik någon annan, det är inte nödvändigtvis någonting bra.
– Nej, precis… det hjälper inte Simon att han och James är lika varandra. Och, du vet, när någon påpekar en likhet, konfronteras man på ett väldigt aggressivt sätt med vad personen tycker om en. Det är intressant hos tvillingar, där det ibland nästan kan finnas en hotfullhet kring den sortens kommentarer. Jag känner många tvillingar av någon anledning, och ofta, särskilt hos tvåäggstvillingar som inte är identiskt lika men som kanske ändå liknar varandra väldigt mycket, är de väldigt defensiva inför möjligheten att någon skulle missta den ena för den andra.
Det går åt andra hållet också: att säga till någon att den inte ser ut som sig själv är inte heller ovanligt, men egentligen väldigt otrevligt. Hela idén om att man är sitt utseende är hemsk med tanke på att det förändras hela tiden genom att man blir äldre.
– Ja, och jag tror att många människor försöker hålla fast vid ett utseende de hade när de kände sig som lyckligast eller som mest framgångsrika. Det är svårt att förändras för att det kan få en att känna sig som någon annan än sig själv. Att åldras är märkligt på det sättet. Bortsett från det uppenbara, att det för en närmre döden, måste det vara väldigt obehagligt att se sig själv i spegeln och tänka: ”det där är inte jag längre.”
Om James är något mer än en spegling av Simon, någon som bara finns i hans inre, är inte helt tydligt. Utan att avslöja för mycket påminner mig slutet om en dokumentär jag såg för flera år sedan om siamesiska tvillingar som skulle separeras genom en operation. Den ena dog av ingreppet, men den andra tycktes senare ta över sin döda systers egenskaper.
– James är inte en händelse i Simons liv, säger Ayoade när jag frågar om det hade kunnat gå annorlunda. Jag tror att James är en del av Simon som han inte kan komma ifrån. Fatala misstag är något man aldrig kommer ifrån.
The Double har premiär den 19 september.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2014.
