Retroguiden - Sånger om byggnader och mat

1977 skulle det vara punk. Det skulle vara trasiga läderjackor och två ackord, det skulle vara kanyler och självdestruktivitet. Det skulle vara Ramones. Det skulle definitivt inte vara tre konststudenter som ville spela funk, men som inte riktigt fick till groovet. Det skulle definitivt inte vara en sångare som lät som han trivdes bättre bakom arkitektkontorets ritbord än bakom mikrofonen på CBGB's, och som dessutom använde byggnadskonst som symbolik i texterna. Texterna skulle ju handla om att spöa rikemansungar med brännbollsträn eller om att bara född förlorare. Talking Heads var fel ute. Men eftersom punken inte hade fastnat i färdiga formler än accepterades ändå en intellektuell David Byrne i tenniströja, trots att han var så klantig att han snubblade fram sånger som [I]Psycho Killer[/I] när han egentligen bara försökte ta ut Alice Cooper-låtar på gitarren. Det präktiga äkta paret Tina Waymouth och Chris Frantz accepterades likaså, särskilt när Tina snabbt lärde sig spela bas svängigare än någon annan. När sedan en gammal Jonathan Richman-organist från Boston anslöt sig accepterades till och med han. Med debuten [I]77[/I], där bonusspåren nu rymmer en ackustisk [I]Psycho Killer[/I] med cello av Arthur Russell, och uppföljaren [I]More songs about buildings and food[/I] struttade de fram en kanon som Arcade Fire och The National idag med stor framgång men bara viss originalitet gjort till sin egen. Clap Your Hands Say Yeah (för att inte tala om Tomas diLeva) har lyssnat mer på Talking Heads tredje skiva [I]Fear of music[/I], där bandet utökats med Brian Eno och Robert Fripp, och drog i de mer ekletiska riktningar som fick sin definitiva form på [I]Remain in light[/I] 1980. Där satte Adrian Belews djuriska gitarr, Enos intresse för afrikansk musik, David Byrnes intellektualism och Tina Waymouths grymt svängande bas normen för ett helt decennium. Det finns stunder när jag inbillar mig att Talking Heads andra skiva är snäppet sämre än de övriga i den här kvartetten. Vid andra tillfällen får jag för mig att det är trean som möjligen uppvisar någon liten brist. Då lyssnar jag på dem igen och inser att jag hade fel - här finns inga veka stunder. De surroundremixade återutgåvorna rymmer förutom en massa kul outtakes också varsin DVD med liveframträdanden från respektive år. Ojojoj. [B]Album[/B]: 77 [B]Album[/B]: More songs about buildings and food [B]Album[/B]: Fear of music [B]Album[/B]: Remain in light [B]Grupp/Artist[/B]: Talking Heads [B]Distributör[/B]: Samtliga Sire/Rhino/Warner [B]Andra återutgåvor just nu[/B] [B]Album[/B]: Golden Black. The Best of [B]Grupp/Artist[/B]: Guitar Wolf [B]Distributör[/B]: Must Destroy/Dotshop.se [I]Kawasaki ZII750 Rock'n'Roll[/I] är bara ett av 26 spår japansk protopunk med det gemensamma slagordet Lock 'n' Loll! [B]Album[/B]: Central stimulering [B]Grupp/Artist[/B]: Problem [B]Distributör[/B]: National Att Problems tidiga EPs och fullängdsdebut från 1978 är klassiker, kanske den enda svenska musik som på allvar kan ställas intill Dr Feelgoods finaste stunder, är en obestridlig sanning. I all sin dumhet är låtar som [I]Vodka Pepsi Rus[/I] betydligt smartare än de verkar. Men på [I]Ghandis Bar[/I] fyra år senare var förtrollningen borta, och ännu senare engelskspråkiga spår är bara aningen mer lyssningsbara än bandets replokalsinspelningar från 76-77. [B]Album[/B]: : Hotel Neandertahl [B]Grupp/Artist[/B]: Pelle Ossler [B]Distributör[/B]: National Det krävdes en återutgåva av Pelle Osslers debut från 1997 för att jag skulle fatta grejen. Plötsligt faller bitarna på plats, och senare soloskivors mogna uppror blir begripligt istället för att överskuggas av Osslers tid som legosoldat i Wilmer X. [I]Hotel Neandertahl[/I] verkar i samma tradition som Ulf Sturesons personliga rock, och med en bonus-CD full av demos, samarbeten med Timbuktu och Stry-covers placerar vi in den bland landets viktigare 90-talsskivor, så här ett decennium för sent. [B]Album[/B]: : My Mind Goes High - Psychedelic Pop Nuggets from the WEA vaults [B]Album[/B]: : A Whole Lot of Rainbows - Soft Pop Nuggets from the WEA vaults [B]Grupp/Artist[/B]: Various artists [B]Distributör[/B]: Warner Än har vi inte fått en överdos psychedelisk 60-talspop, men med den här lagerrensningen börjar genren väl snart bli färdigutforskad. Men Jeff Thomas [I]Straight aero[/I] och Everly Brothers-producerade [I]Her name is Melody[/I], med någon som kallar sig Adrian Pride, höjdpunkter, liksom M.C.2s [I]My mind goes.[/I] just det .[I]high[/I]. Samma eras softpop är inte lika väldokumenterad, och det är där det går att göra de stora fynden. Bara grejen att få höra Dean Martins son ihop med Lucille Balls son är tillräckligt för inköp, och det faktum att The Cookies viktigaste sångare redan förvandlats till Ray Charles bakgrunds-Raelettes när [I]Wounded[/I] spelades in hindrar inte att den är riktigt smaskig.