I pressmaterialet beskrivs den som en "palestinsk Slumdog Millionaire", den sanna berättelsen om Gaza-sonen Mohammed Assaf som riskerade liv och lem för att ta sig från ett Palestina i blockad till Egypten och uttagningen till Arab Idol. Väl i tävlingen vinner han hjärtan och delmoment med sin trollbindande röst och tar slutligen hem allting, mot exakt alla odds. Mohammed Assaf blev under tiden en symbol för den palestinska kampen, en sångfågel som efter vinsten kunde resa överallt i världen obehindrat förutom tillbaka till just Gaza.
Idol följer Mohammeds karriär från hans knasiga och trasiga barndomskompisars bröllopsband, via familjetragedi till förverkligandet av hans dröm att vinna Arab Idol. Hela tiden agerar den politiska situationen i Palestina bakgrund till allt som utspelar sig, lika verkligt som historien filmen bygger på. Ingen detalj förbises i hur vardagslivet ter sig i ett utarmat och blockerat Gaza: elen stängs av, byggnader blir beskjutna, människor fruktar för sina liv men försöker upprätthålla någon slags dräglig tillvaro.
Det är framförallt i bakgrundsskildringen och styrkan i den riktiga storyn som Idol glänser. Innehållsmässigt kan det behövas lite puts med en mjuk och fin duk, framförallt den första timmen av barndomsberättelsen porträtterar ett plågsamt lillgammalt gäng reciterande dialoger skrivna med allt annat än barn på Gazaremsan i åtanke. Det är förvisso svårt att säga om det främst var översättningen det var fel på eller manuset men sådär pratar inte barn, oavsett härkomst.
Den bildsköne Tawfeek Barhom gör en lågmäld och känslosam tolkning av den arabiska idolen Mohammed i halvvuxen ålder på väg från Gaza via Egypten till Libanon och den stundande vinsten. Det är häri filmens hjärta dunkar. Resan varvas med arkivmaterial från Arab Idol med den riktiga Mohammed Assaf och jublande folkmassor på gatorna runtomkring i Mellanöstern. Håren på armarna reser sig. Någonstans infinner sig en känsla av att ha bevittnat ett stycke äkta historia.
