Foto: Mio Sallanto

Poesidebutanten Axel Winqvist höll skrivandet hemligt

11:03 25 Jan 2021


I Det vackra och det fula skriver Axel Winqvist vackert om ensamhet, begär och livets förgänglighet. Om att somligt ruttnat, medan annat väckts till liv.

Till vardags berättar Axel Winqvist om andra vars liv gjort avtryck i den tid vi lever i nu, som producent för de populära poddarna P3 ID samt P3 musikdokumentär. Nu är det dags för det egna känslolivet att göra detsamma.

I presstexten om poesidebuten framgår det att det fram tills att boken ska ges ut varit hemligt för de allra flesta omkring Axel att han skriver. Att skrivandet är något han gjort i mobilens anteckningar på tunnelbanan, i köpcentrum och i köer – i livets mellanrum helt enkelt.

Stämmer det? 
— Jag skrev mycket i början av mina 20s men sen har jag liksom jobbat med annat och då blev poesin nånting jag gjorde hemma i min ensamhet...i ett mörkt rum med fördragna gardiner typ. Jag berättade inte för mina bästa vänner eller ens min kille att jag hade skickat in dikterna till ett förlag. 

Varför har du hållit det hemligt?

— En av mina vänner, Lisa, blev lite sårad över att jag hållit det hemligt. Men sen fick hon läsa och då sa hon en ganska fin grej – att hon förstod varför jag inte kunnat prata om dikterna för dom är så självklara i boken, men ganska långt ifrån hur jag är till vardags. I tal är jag lite slängig och osäker, men när jag skriver är det mer som att jag vågar “ta i“ med en röst som kommer djupt inifrån. Det vore kanske lite oväntat om jag började rabbla massa om träd, ängar och vallmoblommor på en fest. Med mässande stämma och stirrig blick. Men i boken blir det mer självklart och passar ganska bra. 

Hur hittade du tillbaka till skrivandet, och när insåg du att alla dessa tankar hängde ihop och var redo att bli något mer? 
— Hmm, när jag väl hade hittat den där rösten var det som att jag blev helt besatt av att skriva. Jag ville få ner allt jag någonsin känt, tänkt eller drömt. Och jag såg världen genom ett filter av ord. Jag satt på tunnelbanan och skrev i telefonen, eller i kön på ICA. Efter ett tag insåg jag att allt hängde ihop, nästan som en enda lång dikt. Det gick att läsa i ett andetag för det var skrivet i samma tillstånd, en sorts reflekterande iver att fånga världen så som jag ser den.


För mig känns det som att titeln — Det vackra och det fula — återkommer under hela boken, går det att härleda till din syn på världen, eller vad betyder den för dig?
— Jo men lite så är det väl. För mig handlar det om saker som får liv och växer fram för att sen dö. Det kan vara alltifrån en geting som kvävs i ett uppochnervänt glas till en relation som tar slut. Eller ett äpple som ruttnar. Det är lite samma grej, nånting får syre och pumpas upp och blir nåt spirande och vackert – sen finito. Men förhoppningsvis börjar allting om sen igen. 

Är världen vacker eller ful? 
— Just idag, väldigt vacker. Människor pulsar runt i snön med sina hundar! 

I dessa svar finns vissa kopplingar till naturens kretslopp. Din debutbok har kallats för "naturpoesi" - vad innebär det? 
— Det är en mängd olika trädsorter som nämns i boken. Och sen är det något som växer på varje sida. Raps, snödroppar, ljung…men allt det där är mest en sorts kuliss för det egentliga temat som är ensamhet och förgänglighet. 
 
Trots detta, att du längtar efter naturen, sägs du vara en person som inte spenderat särskilt mycket tid i den?

— Det kan nog stämma. När jag flyttade till Stockholm för några år sen lämnade jag knappt stan överhuvudtaget, jag åkte bara fram och tillbaka med röda linjen. Men jag tycker om naturen i stan! Typ ett ensamt pilträd som hänger ner i vattnet bredvid en megatrafikerad bilväg. Det gör mig rörd. Men jag är inte David Attenborough. Om jag skulle tvingas bosätta mig i naturen skulle jag överleva i cirka två timmar. 
  
Vad händer härnäst, kan vi förvänta oss mer poesi? 
— Jag vet inte. Det vore kul om jag utvecklar fler intressen som jag hemlighåller för mina vänner. I så fall skulle jag släppa en riktigt sexig r'n'b-skiva.  

Det vore givetvis underbart. Men också om Axel skrev mer poesi för debuten var sannerligen fin, och nedan en av mina personliga favoritformuleringar: 

“Tänk att vara samma person hela livet
bära sina bilder och tankar
Sortera arkiven tills det svämmar över.”.

 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!