Pixies lever igen

12:38 6 May 2014


Pixies.

I början av nittiotalet var Pixies helt enkelt det viktigaste bandet i världen. När de kom tillbaka 15 år senare devalverade de sig frivilligt till en nostalgiföreställning, och för att ändra på det krävdes att bandet fick offra en av sina mest väsentliga delar. Idag är de tillbaka som ett nyskapande samtida band med nytt album och igenkänneligt men uppdaterat sound. Men utan basisten och sångerskan Kim Deal.

Med en kollision av gitarrindie och hårdare punkattacker låg Pixies bakom förlagan till det vi kom att kalla grunge något år senare. Men hur mycket Kurt Cobain än försökte använda deras ”quiet/loud”-kontraster kunde varken han eller någon annan av de tusentals efterföljarna under åren matcha dynamiken mellan Black Francis röstattacker och Kim Deals stämsång. Med låtar som This Monkey’s Gone to Heaven, Velouria, Gigantic och Cactus skrev Bostonkvartetten in sig som eget kapitel i rockens vem-är-vem, och i drinklistorna på rockklubben Debaser, som förstås hämtade sitt namn från en av bandets bästa låtar. 

Men i Pixies kokade ständigt konflikterna, och i januari 1993 kokade det över. Kim Deal satsade på Breeders istället, och Black Francis meddelade resten av bandet att det var över via radiointervju och fax. 

Så när Pixies plötsligt hittade tillbaka till varandra igen för femton år sedan tändes hoppet i tusentals indieögon igen. Men när den första entusiasmen över chansen att höra de där briljanta låtarna live ännu en gång – för min del på en överväldigande bra liten inofficiell spelning i Fryshusets källare 2009 – och det stod klart att bandet inte hade några andra ambitioner än att åka turnévarv efter turnévarv med de där gamla favoriterna falnade glöden igen.

Tills förra sommaren, när två Pixiesnyheter plötsligt kom. Nästan samtidigt, och i högsta grad avhängiga av varandra. Den första var lycklig – en EP med nyskrivna låtar skulle släppas, i det närmaste omedelbart. Den andra var olycklig – Kim Deal hade hoppat av. Igen. 

– Det var alltid ny musik som fattades, berättar en vänlig Black Francis på telefon. Jag hade länge tyckt att det var frustrerande att inte kunna enas om att gå in i studion och spela in nya låtar. 

Black Francis stannar upp. Han vill inte låta förmäten. 

– Jag menar, det var kul att spela gammalt, att turnera Doolittle i två år, att tjäna pengar, att möta en publik som blev allt större. Men samtidigt började jag känna mig alltmer som en artefakt på ett museum. När vi alla fyra ville gå in i studion var det en riktig lättnad. 

Genom att betona antalet bandmedlemmar gör Black Francis en poäng av att markera att det var en överenskommelse som inbegrep hela bandet. Ryktet har gått att det är ett känsligt ämne att tala med honom om, men utan tvekan och på eget initiativ angriper han den känsliga frågan om hur hans motpart i bandet kom att hamna utanför. 

– Om jag får vara frank var det Kim Deal som inte hade varit intresserad. Hon var motsträvig till att skriva nytt, till att spela in, och det gjorde att vi inte ens kunde prata om sådana saker. Jag menar, jag och Joey pratade om det, Joey och David pratade om det. Men som band kunde vi inte prata om det. Jag vågade inte tro att vi skulle göra något nytt, men jag hoppades. 

Hennes beslut att lämna bandet på tröskeln till studion var med andra ord egentligen inte så överraskande för Black Francis. 

– Jag tror att Pixies känslomässigt var över för henne redan på nittiotalet. Att åka runt och spela gamla låtar var okej för henne, då behövde hon inte riktigt engagera sig. Men när vi till slut landade i att spela in nytt material ställdes allt på sin spets. Då kände hon att hon måste gå. 

Utan förvarning?

– Det var nog rätt uppenbart när man tänker tillbaka på det. Och det var okej. Det finns inget agg mellan oss. 

När jag vill berömma resultatet av inspelningarna – det dryga tiotal låtar som först släppts som EP-skivor och nu samlas på albumet Indie Cindy blir jag prompt avbruten av en mer tveksam Black Francis. 

– Jag har blandade känslor inför dem, måste jag erkänna. Eftersom Kim var så negativ lyckades vi aldrig arra låtarna tillsammans i replokalen, och då blev det så att jag gjorde demos själv istället. Rätt mycket av det du hör är bara jag och producerande Gil Norton. Och även om det är skönt för egot att ha så mycket inflytande är det inte så inspirerande att inte ha bandet med.

Och där uppstod kvalitetsproblemen, fortsätter Black Francis självkritiskt. 

– Det där lite skruvade – någon sorts bubblande energi – som vi brukade ha finns inte med. Det är sådant som uppstår i ett riktigt band, genom att man repar, att man spelar på små klubbar, att man skaver mot varandra. Men om man inte ens kan sätta sin fot i replokalen utan att börja strida blir det inget sådant. 

På sina nya inspelningar är ändå Pixies gamla sound påfallande intakt. Det handlar dock inte om nostalgi eller upprepning utan är placerat i en samtida kontext. 

– Det hoppas jag. Jag har aldrig varit intresserad av nostalgi, och Pixies var inte särskilt mycket fast i sin eras produktionstyp i början av nittiotalet heller. Jag lyssnar lika mycket på ny musik som gammal, och det påverkar säkert. Men vi pratar aldrig om hur vi ska låta, vi ser bara vad som kommer ut. 

Och tillsammans med Gil Norton, som haft producentrollen ända sedan Doolittle 1989, är det lätt att hitta rätt.

– Åtminstone när det gäller vår poppigare sida, som med Greens and Blues. Han är den sortens producent som får sådana låtar att flyta istället för att bara stolpa fram. 

Om det kan låta lite bittert när Black Francis gång på gång landar i samtalsämnet Kim Deal är han desto gladare när han talar om den nya kreativitet som uppstått i Pixies genom inträdet av hennes ersättare. Och även om han inte kan sluta ösa lovord över Paz Lenchantin, med ett förflutet bland annat i A Perfect Circle så är det ändå för tidigt att saga om hon är en permanent lösning. 

– Nu har vi gjort en ny låt tillsammans, Women of War, och i den låten finns den där känslan. Nu har vi hittat tillbaka till bandkänslan, och det hade inte varit möjligt utan Paz. Jag vill verkligen ha henne som permanent medlem i bandet. Men det är lite för tidigt att diskutera en sådan lösning.

Med reaktionerna från Kim Deals första ersättare i åminnelse kanske det är klokt att avvakta lite. Kim Shattuck, som bland annat kunde ses med bandet vid deras Sverigebesök i november, dumpades resolut när de återvände till USA, och tvekade inte att uttrycka sin besvikelse över det. Så trots att även Joey Santiago och David Lovering har uttryckt samma positiva ställning till att åter bli en riktig kvartett tillsammans med Paz Lenchantin dröjer ett sådant beslut. Hur tar hon det, undrar jag. 

– Hon är en snäll flicka. Hon sitter tyst så länge grabbarna tjafsar, hon vet att hennes tid kommer. Jag vill ha henne i bandet nu, men jag inser att det är bäst att vänta. 

Orsaken till att Pixies envist ersätter Kim Deal med basister av kvinnligt kön handlar inte bara om att kunna sätta vokalstämmorna rätt.

– Det handlar om det urgamla konceptet om yin och yang. Utan att på något sätt ha några synpunkter på mina transgender-vänner uppstår något spännande i interaktionen mellan män och kvinnor. Och då menar jag inte bara den romantiska interaktionen. Är det bara kvinnor i ett band uppstår en sorts energi, är det bara män en annan sort, och när det är en mix blir energin annorlunda. 

När alla de ödesdigra Wales-inspelningarna från tiden då Kim Deal just lämnat ut ur bandet släppts – i och med fullängdsalbumet Indie Cindy i slutet av april – är det dags för Pixies att tänka nytt. 

– Jag har ju skrivit själv normalt, men nu tänker jag och Joey pröva att skriva tillsammans. Det skulle vara kul att prova att vara mer samarbetande. Han har ju hunnit få mycket mer erfarenhet nu, och jag är mer avslappnad. Jag var mer territoriell som ung.

 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2014.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!