FOTO: ANDRÉ JOFRÉ
, STYLIST: ELLEN HODAKOVA.

PER NORDMARK: "En publik vittrar blod"

15:19 31 Oct 2021

Han må vara en av våra större samtida veteraner när det kommer till att stå på en livescen, men samtidigt hade han inte tagit en ton i vuxen ålder. Förrän nu. 

Det finns nog knappt en enda samtida artist som inte har haft med Per Nordmark att göra. Om inte som trummis eller producent, så kanske som gäst i den omåttligt populära podcasten Nordmark Pod. Att ta steget från att sitta bakom trummorna till att stå längst fram på en scen och sjunga sina egna låtar kan däremot vara långt om man inte heter Dave Grohl, inga andra jämförelser naturligtvis. Men det är precis det Nordmark har gjort nu. 2018 tog han första steget och släppte en singel på vilken han för första gången sjöng själv och förra året släpptes den högst personliga EP:n Quiet Room. Femspårsverket kretsade kring att ta farväl av livet, kärleken och vänskapen, och återspeglade till stor del den sjukdom som drabbade Per som ung, och som ligger till grund för att han inte har firat sin födelsedag på 20 år. Quiet Room släpptes passande nog också just på hans födelsedag. Nu är det dags för soloalbumet Bury Them All, och i samband med detta ställer han sig för första gången också på en scen och framför sina låtar live under en tämligen omfattande turné. 

Vi ses i logen på KB i Malmö inför Pers spelning som infaller bara ett par dagar efter turnépremiären i Oslo. Spelningen är den tredje i ordningen på turnén han gör som förband till Johnossi.
– Jaha, ska du intervjua Nordmark, frågar John.

– Ja precis, vi tänkte breaka honom.
– Det var väl på tiden, skrattar John. 

Sanningen är den att det faktiskt är just på tiden. Kanske inte att Per Nordmark ska få sitt genombrott, det vore att kraftigt devalvera drygt 25 tämligen framgångsrika år i den svenska musikbranschen. Den stora skillnaden nu är att han själv står i rampljuset.

Det är första gången du sjunger inför livepublik, hur i hela friden känns det? 
– Framför allt känns det jävligt kul att sjunga mina egna låtar, de är så pass personligt skrivna så det hade blivit liksom konstigt om någon annan hade sjungit dem. Förutom duetterna då såklart. 

Var det skönt att första spelningen var utomlands så du inte behövde se så många du kände i publiken? 
– Haha, ja det var ganska skönt. Samtidigt var det väldigt speciellt att jag inte hade någon att ty mig till, på samma sätt som man har med ett band. En publik vittrar ju blod. Alltså jag har gjort säkert 2 000 spelningar, men aldrig sjungit på en scen förut i vuxen ålder. Jag älskade att sjunga när jag var liten och fick rätt mycket beröm av min lärare, fram till en specifik julkonsert då han kom fram till mig efter och frågade varför jag sjöng så surt. Det var typ i femman eller sexan och sedan dess lade jag det på is och satsade på trummorna istället. Men nu tycker jag att det är kul igen. 

Du har medverkat på och släppt hur många skivor som helst under de senaste 25 åren att det nästan är svårt att räkna. Jag tänker att risken finns att man blir blasé i perioder. Ledande fråga men kan det här kanske till och med vara ett sätt att utmana sig själv, så det fortsätter att vara roligt?
– Så är det absolut. Jag hade faktiskt ett par år där jag nästan inte kände någonting inför att stå på scenen. Jag visste liksom att det skulle gå bra, eller helt ok iallafall. Det var väl när vi startade Kriget som jag kände att nerven började komma tillbaka igen.

screenshot_2021-10-31_at_15.21.41.jpg

Grunden till Per Nordmarks musikkarriär lades redan i mitten på nittiotalet då den norrländska hardcorevågen svepte över landet. Han spelade i såväl Fireside som Breach, två av de stilbildande banden på den tiden och för oss som var nere med den scenen var de närmast gudar. 

Jag noterar att både Luleå och Piteå saknas i turnéplanen?
– När vi startade fanns det en så himla stark scen där, jag önskar att det fanns lite mer engagemang där idag. Jag tror även att Piteå är lite av jantelagens fäste också. 

Förutom sitt soloprojekt spelar Per kontinuerligt med några av Sveriges största artister såsom Familjen, Teddybears och Christian Kjellvander. Under något år på Way Out West stod (satt) han på tre scener under en och samma dag.

Vad är ditt rekord i spelningar på en och samma festival, är det Siestafestivalen?

– Det kan nog ha varit det, eller på Way Out West. Jag tror att jag spelade med fyra akter faktiskt. 

Du måste sitta på en uppsjö av stories som aldrig får berättas, finns det någon i den svenska musikbranschen som du inte har en hållhake på? 
– Vi blev portade från Arvika för all framtid med Breach, på grund av något slagsmål i en loge med ett annat band. På samma festival vaknade jag att sångaren i samma band gick i sömnen naken och lade sig i min säng. Dregen och Frans från Fireside hjälpte mig att lyfta ut honom i korridoren där han fick sova vidare. Fortfarande naken. Nuförtiden går det inte riktigt lika vilt till och det är jag faktiskt glad för.  

Bury Them All är precis som den tidigare EP:n skriven och producerad av Per själv, men givetvis kryllar skivan av gästartister. Grant, Jenny Wilson, Familjen, Jocke Åhlund och Jukka från Silverbullit för att nämna några. 
– Got no Worries var faktiskt Jelly Crystals låt från början. Vi spelade in den tillsammans och landade i att den skulle passa bra på min platta. Det var den låt som skrevs sist, när allt var klart i övrigt. Det är fett att ha en plan, men det är också nice att kunna gå ifrån den ibland.

Du hade inga problem med att casha in lite gentjänster, antar jag?
– Jag borde faktiskt utnyttja det mer, det är väldigt sällan jag gör det faktiskt. Men när det kommer till den här turnén så är det absolut svågerpolitik, det var John som frågade om jag inte vill hänga med och timingen vad såklart helt otrolig att få göra 20 spelningar samma månad som plattan kommer ut. 

Det är finstämt och framför allt personligt precis som på din EP. Du bangar inte direkt för att ta upp tyngre ämnen?
– Nej verkligen inte. Tar man You and me till exempel så handlar den om en far och dotter-relation där pappan dör i cancer, och både jag och Jenny Wilson som gör den tillsammans har haft cancer. Hon fattade den direkt och satte sången typ samma kväll. 

Skivan heter Bury Them All, vilka är det som ska begravas?
– Alla jävla problem och bekymmer. Det är det som kapslar in hela skivan.

Samtidigt upplever man dig som en rätt positiv person, hur går det ihop?
– Jag var inte det förr, utan snarare otroligt pessimistisk. Men jag kom till en punkt då min Schopenhauer-syn (historiens suraste filosof, red anm) på livet begränsade mig, och det var nog framför allt efter att jag blev sjuk som det där började luckras upp. Vissa saker kan man bara lära sig genom att gå igenom dem.

Jag tycker det är intressant att trummorna tar så plats liten plats i produktionen. Är du trött på ditt eget huvudinstrument? 
– Absolut inte, men det stämmer att de är lite mer nedtonade och jag blir glad att du hör det. Jag ville inte att det skulle vara en trummisskiva, och från början var det inte ens säkert att vi skulle köra med riktiga trummor. Nu blev det en hel del av den varan, men jag och Frans som mixade plattan var noga med att välja det som passade bäst för musiken.

När jag var liten i slutet av nittiotalet var det fortfarande en nästan ouppnåelig dröm att få skivkontrakt och släppa en skiva, nu får du allt att låta så enkelt? 
– Det var exakt samma för mig. När vi hade släppt Do Not Tailgate med Fireside kände jag typ att jag kunde dö lycklig. Det var overkligt fett att hålla den i handen för första gången, men man flyttar såklart fram den gränsen hela tiden. Jag skulle vilja hitta tillbaka till att det mäktiga är att göra musiken, inte exakt hur den släpps. Om det inte blir som du har tänkt dig, gör något nytt. Det måste finnas ett visst mått av självdistans i allt man gör för att det ska bli på allvar. 

Vad är drivkraften för dig idag då?
– Jag får kickar av att göra saker som jag egentligen inte kan. Fram tills jag var trettio hade jag bara spelat trummor. Sen köpte jag en gitarr och började plinka lite, och på den vägen är det. För mig skulle jag säga att drivkraften är att utvecklas.

Utöver musiken driver Per sedan fem år tillbaka podden Nordmark Pod där han intervjuar såväl artister som andra kreatörer om såväl musik som privata angelägenheter. Podcasten har i skrivande stund kommit ut i imponerande 266 avsnitt och är en av de mest lyssnade inom musikgenren. Nordmark Pod har också gjorts i tv-format, i samarbete med ett av Sveriges största ölvarumärken. 

Trodde du från början att du skulle hålla på såhär pass länge med podden? 
– Absolut inte, men nu har jag mycket bättre struktur i det. Det är också väldigt mycket mindre alkohol under inspelningarna vilket förenklar redigeringen avsevärt. Jag hade nog som mål från början att göra femtio avsnitt, men det har jag passerat för längesedan. Det jag är mest stolt över är nog ändå bredden bland gästerna. Från början bokade jag vecka för vecka, nu är det i princip säsongsvis.

Du är disciplinerad. 
– Väldigt, mitt liv är förvånansvärt inrutat om jag inte är på turné. Jag har ett schema för det jag ska spela in varje dag i studion och är ganska bra på att följa det. 

Hur känns det att mikrofonen och strålkastarljuset riktas mot dig nu då?
– Jag har inte hunnit reflektera så himla mycket över det utan är mest glad för att få släppa musiken. Skivan släpps på Nordmark Records och jag har svinbra människor omkring mig. André Jofré gör all artwork och Klara Kristoffersson som även jobbar med Seinabo Sey är min label manager. Deras insats är ovärderlig.

Märkte du vad du gjorde nu?
– Haha, du ställde en fråga om hur det kändes att ljuset riktades mot mig och jag skickade direkt vidare det. Det är sant, men även om jag är någon slags avsändare så måste jag ändå jobba med folk som tror på det jag gör. Jag är heller inte så exhibitionistiskt lagd, tror jag. 

Om man räknar med återföreningsturnén har du lirat med Fireside i över 20 år. Du är verkligen ingen quitter? 
– Nä, det är jag inte. Nu är varken jag eller Frans förvisso med i Fireside längre, vi klev av efter återföreningen. Men jag är superstolt över Fireside och det finns mycket av det arvet på min skiva idag.

Men du är heller inte särskilt sentimental.
– Nej inte alls. Min världsåskådning är nog snarare att livet är ett slags kaos vi befinner oss i och vi kan inte styra det. Det handlar mer om att hänga med och göra det bästa vi kan av den tiden vi har.

Bury Them All släpps den 5 november.

 

DISKOGRAFI I URVAL

Per Nordmark
2021 - Bury Them All

Kriget 
2012 - Dystopico
2011 - Submissio
2010 - What a Day

Fireside 
2003 - Get Shot
2000 - Elite
1998 - Hello Kids
1997 - Uomini D'onore
1995 - Do Not Tailgate

Breach
1999 - Venom

2001 - Kollapse

TURNÉPLAN HÖSTEN 2021

1/11 Göteborg, Pustervik
2/11 Göteborg, Pustervik
4/11 Skellefteå
5/11 Umeå, Ersboda Folkets hus
12/11 Borlänge, Cozmoz
13/11 Sundsvall, Aveny
19/11 Helsingborg, The Tivoli
20/11 Linköping, Platens Bar
24/11 Stockholm, Cirkus
3/12 Karlstad, Nöjesfabriken

 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!