Olga Crafoord Lundell: "Ludwig Kronstrand förstod mig som ingen annan"

Olga Crafoord Lundell ser Hov1:s avskedskonsert på Gärdet, platsen som gud glömde.

Min lillasyster Jojo, 9 år, har sparat ihop till två Hov1 biljetter genom att gå med glasflaskor till återvinningen. Hon har fått 10 kronor per påse, bättre betalt än jag får på Nöjesguiden. Därför är det hon som bjuder. Vi skulle egentligen gått på den barnanpassade konserten på Zinken, för att hon skulle få slippa fulla människor som grovhånglar. Tyvärr drabbades Hov1 av storhetsvansinne och offrade barnen i jakten på publikrekord. Nu går vi med allvarstyngda steg över platsen Gud glömde – Gärdet.  

Min systers stora skräck att barnen ska tvingas stå med hörselkåpor i ett separat område. Jag tycker också det låter som en mardröm och spanar tvångsmässigt efter ordningsvakter att springa ifrån. Sorry to say it, men jag missar helt enkelt Hov1:s legendariska helikopterentré. Jojo filmar den, men är inte särskilt impad eftersom Hov1 tydligen alltid flyger helikopter till sina spelningar (källa: Tiktok)

Jag vill gärna säga att jag hatade Hov1 som ung eftersom det verkar kreddigt som ung kulturkvinna. Då ljuger jag och det vill jag inte. Jag var en sådan tonåring som tyckte att Ludwig Kronstrand förstod mig som ingen annan. Därför har vi skrivit ”Hov1” i våra pannor med svart permanent penna. Vi sjunger med i Neon, Kärleksbrev och Flickorna i Båstad. Det är lika bra att hon redan nu lär sig att dysfunktionella kärleksrelationer är de bästa!

Vi stöter ihop med våra gamla grannar. Paret, en läkare och en bokhandlare, kan texterna lika bra som vi. Det känns lite märkligt att tre generationer står och skriker rader som ”O' du kan catcha mig i sängen gör ba' grejer som hon älskar nu” och ”De är alldeles för kåta, vecka 29 festar dem på båtar, tror att dem är divor”. I pausen försöker jag kompensera med att göra en sociologisk analys av Gomorra. Varken läkaren eller bokhandlaren blir särskilkt imponerad.

Hov1 vet att de sjunger på sista refrängen. Det känns genuint när Axel Liljefors, som vanligtvis är känd för att inte vilja stå på scen, hulkgråter i micken. Och när Ludwig håller ett tal om att han längtar tillbaka till ”den bästa tiden i livet”, när han och grabbarna tog studenten…

De här killarna är sårbara. De säger att de vill växa upp, och att gruppen måste upplösas. Går det att växa upp när man nått så stora framgångar så tidigt? De allra flesta av oss lever ju livet framlänges; man börjar på något dekigt jobb, flyttar till en hyresetta och får det successivt bättre. Att kliva direkt från studentflaket till scenen är ju att inse att det inte finns så många steg kvar. Min lillasyster är lyckligtvis inte lika oroad som jag. Hon fokuserar på praktiska saker, som att dokumentera konserten grundligt och göra av med exakt allt utrymme i våra telefoner. När Hov1 avslutar med hennes absoluta favoritlåt Hon dansar vidare i livet blandas glädje och sorg i en salig cocktail. När hon utbrister” Det fååår bara inte ta slut” vill jag nästan svara att allt tar slut, och att det är hela poängen. 

En kväll som denna innebär slutet att äntligen få lämna den vidrigaste platsen på jorden, Gärdet, och bara en sån sak är värd att fira.  

Läs även: Ruben Östlund – omöjlig att cancellera?