Nöjesguiden ♥ Nina Åkestam

00:01 14 May 2014


Foto: Emma Svensson

Nina Åkestam är aktuell med debuten Meningen med hela skiten, en bok om en generation som karriärskämpar. Vi träffade henne för ett samtal om karriärskritik, resonlig feminism och ”inte all reklam”.

Gamla stan är jämngrått och folktomt när jag och Nina möts. Hon är reklamforskaren, skribenten och bloggaren som profilerat sig genom sina praktiska tankar om karriär och feminism. Sinnebilden av en lyckad människa. Men allt har inte gått så lätt som det kanske verkat – något som resulterade i en bok som känns lika delar självbiografisk och självhjälpig. Jag ber Nina att berätta lite om tanken bakom.

– Egentligen började det med att jag har bloggat mycket om jobbfrågor. Inte så mycket karriärstips, utan ganska karriärskritiskt. Det verkar vara ganska många som funderar på inte bara hur man skriver sitt CV, utan vart fan man ska skicka det. Den diskussionen har liksom inte funnits.
Hur kommer det sig att du är så karriärskritisk?
– Jag har varit ganska duktig i hela mitt liv, och fått höra det. Jag gjorde det samhället krävde – jag pluggade ordentligt, skaffade en utbildning, skaffade ett jobb, var duktig på mitt jobb. Men när jag var 25 upptäckte jag att det inte gjorde mig lycklig alls, så jag började fundera över hur det kom sig. Och det berodde på att jag aldrig hade funderat på varför jag skulle göra allt det där.
– Problemet är ju att när man jobbar mycket hinner man inte tänka. Ibland tror jag nästan att det är som i en konspirationsteori, att samhället har kommit fram till att om vi bara hetsar folk till att jobba jävligt mycket kommer de inte att orka göra revolution.
Vid sidan av arbetet med boken forskar du om reklam. Varför intresserar det dig?
– Jag tror att jag från början drogs väldigt mycket till kulturen, blandningen av ekonomi och kreativitet. Men ju mer jag jobbade, desto mer insåg jag att det mest spännande inte är reklamen, utan vad reklamen säger om ett samhälle. Eftersom reklamen är överallt har den makt på ett sätt som många andra kulturyttringar inte har. Visst, man kan göra en samhällskritisk opera, men hur många kommer se den i jämförelse med hur många som kommer se ICA-såpan?
Det känns som att det är talande för hur glad man blir när man ser ”bra” reklam, hur mycket skitreklam man också ser.
– Där kan reklamare vara lite som ”inte alla män”. ”Inte all reklam!” Det finns vissa personer som aldrig skulle göra något dåligt, men tyvärr är de långt ifrån i majoritet. Man blir paff när något är hyfsat representativt för hur verkligheten ser ut.

Du ses också av många som en feministisk förebild. Känner du att du behöver leva upp till de krav som ofta kommer med det epitetet?
– Det är så konstigt när folk drar förebildskortet ur en kritisk synvinkel. Inte ”tänk på att du är en förebild för mig, jag mår dåligt av det här”, utan ”tänk på att du är en förebild för de där stackars små tjejerna som inte kan ta hand om sig själva”. Det finns ganska mycket tjejförakt i det. Jag kan bli trött på när kritik kommer välmenande, fast det egentligen handlar om att jag ska veta min plats.
– Men grejen är ju också att jag inte kommer från en typisk feministisk bakgrund. Jag var ganska gammal när jag vaknade upp.
Jag tänkte på det, var ditt engagemang kommer ifrån.
– Jag började fundera på varför alla mina killkompisar tjänade mycket mer än mina tjejkompisar, hur det kom sig att jag var jätteduktig i skolan och jätteduktig på jobbet men att ingen såg det. Jag hade läst om feminism, men jag hade aldrig förstått att det var något som skulle behövas i mitt eget liv.
Känner du i någon mån att du blivit förfördelad, inte bara för att du är kvinna, utan för att du har varit öppet feministisk i ditt arbete?
– Tvärtom! Jag tror att jag har fått fördelar av att vara uttalad feminist i branscher där folk kanske inte är det, för att de blir lite rädda. På något plan vet de att det är värre att bete sig sexistiskt mot mig. Jag har aldrig heller blivit utsatt för näthat, så jag har nog kommit väldigt lindrigt undan.
Varför är det så, tror du?
– Jag försöker verkligen att hålla hög nivå på samtalstonen. Ibland lackar jag ur, men jag försöker att låta bli. Mina texter ska vara en plats man kan gå till om man är osäker på om man vill vara feminist eller inte, och bli övertygad. Jag vill verkligen inte att någon som kommer in där ska bli avskräckt. Ibland blir det tjatigt, man får förklara samma sak femtusen gånger, men jag tycker att det är värt det.
Blir du aldrig trött på att vara så resonlig?
– Jo. Men jag har allt mindre anledning att bli arg. Jag tycker verkligen att det har hänt mycket de senaste åren. Det är inte riktigt okej att som företagsledare vara helt outbildad i jämlikhetsfrågor, som Jens Spendrup fick känna på. När jag började jobba fanns det ingen som krävde av en VD att han – det var mycket oftare en han då – skulle veta något om genus. Nu känns det som att det skulle vara svårt att driva ett företag utan kunskap i de frågorna.
Du menar att du märker skillnad bara från när du började jobba?
– Ja, superskillnad. När jag började fanns det nästan inga reklambyråer med kvinnor i ledningen, det fanns massa förutfattade meningar om vilka roller som passade där. Om man skulle skriva ett filmmanus kunde man få höra att ”vi kan inte ha en tjej i den rollen, för tjejer kan inte vara roliga i reklam, folk kommer inte fatta”. Eller ”vi kan inte casta en person som inte är etniskt svensk, för då kommer alla sitta och fundera på varför han inte är etniskt svensk och missa hela filmen”. Det skulle aldrig någon säga idag.
Tror du verkligen inte det?
– Inte bland de bättre byråerna iallafall. Okej, nu gjorde jag också den där, ”inte all reklam”…

Hyser du agg mot reklambranschen?
– Det finns några saker jag har problem med i reklambranschen, eller egentligen i alla branscher där folk vill jobba. Folk har en tendens att utnyttja sina anställda, utan att ens reflektera över att de gör det. Är det ett roligt jobb kan man göra lite hur som helst, man behöver inte anstränga sig för sin personal.
Ser du någon ljusning där?
– Anledningen till att det kan se ut så är att båda sidor köper det. De anställda, framförallt unga, har fått lära sig att det är skitsvårt att få ett jobb. Det är skitsnack, märker man när man sedan börjar jobba, eftersom kompetenta människor är en bristvara. Man kan ställa ganska mycket krav om man är en bra anställd, men det fattar man inte de första fem-tio åren. Vi måste sluta prata om jobb som presenter, att ”få” ett jobb. Grattis, du får tjäna pengar åt ett företag.
– Men då kan man göra som jag och många av mina kompisar. I samma sekund som jag insåg att jag var värdefull, att folk ville ha min kompetens, sa jag upp mig. Jag vet inte vilket företag som skulle kunna vara intressant för mig att vara anställd på, nu när jag provat att jobba för mig själv.
Tror du att de tipsen passar för alla?
– Det man kan ha som kritik mot boken är ju att det är en väldigt privilegierad grupp människor jag vänder mig till och skriver för. Det beror ju mycket på, inte att jag inte vet att det finns mycket värre problem på andra ställen, utan att det här är den världen jag kan.
Din bok heter Meningen med hela skiten. Har du kommit fram till vad den är?
– Det tror jag faktiskt att jag har. Att fatta att resan är målet. Väldigt klyschigt, men faktiskt. Jag kommer aldrig kunna jobba klart, eller leva klart. Man blir klar när man dör.

"Meningen med hela skiten" ges officiellt ut den 1 juni. Här är Nina Åkestams blogg.

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 
0 Kommentera

Fler artiklar

Nöjesguiden ♥ Leo Forssell

"Vissa dagar vill man slänga sig ut genom kontorsfönstret." Under Brons stolthet talar ut om sitt jobb – inte bara trash talk – och sina tumblrs.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!