När Jonas Rönnberg svarar i mobilen är han ute och försöker organisera det sista innan han åker till New York för att spela. Han ska bland annat göra intervjuer med sex amerikanska magasin och är ganska stressad.
Så vi pratar om kollektivtrafik istället. Hans technoalbum under artistnamnet Varg, Gore-Tex City, släpps den 27 mars och flera av spåren har titlar efter olika tunnelbanelinjer, i Stockholm och i Tokyo. Han gillar transportmusik, låtar man kan åka tåg eller flyg till, lunkande och malande. Jag frågar om han åker mycket tunnelbana.
– Definitivt. Jag har ett förflutet som graffitimålare, så jag hyser en stor kärlek till tunnelbanan. Dessutom är det ett bekvämt sätt att resa. Jag gillar att nöjesåka utan mål och bara gå av någonstans, det har jag gjort i hela mitt liv. När vi har pratat klart tänkte jag åka Roslagsbanan.
Vad brukar du upptäcka när du kliver av på random platser?
– Att det är lika tråkigt överallt, haha. Min favoritlinje i Stockholm är den blåa, det är längs den jag bor. Men det var inte därför jag flyttade till min lägenhet.
Av hållplatserna gillar han Akalla mest. Han har en speciell relation till den platsen.
– Min bästa polare dog där. Det skedde när vi blev tvungna att använda oss av tågkopplen mellan vagnarna för att förflytta oss från Akalla station till Hallonbergen, men exakt vad som hände uppfattade jag aldrig. Jag tror att det är bra att utsätta sig för jobbiga saker, som att återbesöka platser som skapat trauman.
Numera målar han knappt längre, men föredrar generellt sett det naiva, stora och snabba, helst i svart eller silver. Han gillar inte färger. Han säger att han inte vet varför han började måla eller varför han tröttnade.
– Jag vet inte vad som driver mig att göra musik heller, men det började efter en olycka längs blåa linjen. Jag blev knivrånad och nedknuffad på spåret, efter det kunde jag inte gå på tre månader, så jag köpte en synt och började göra musik. Jag fick skivkontrakt direkt.
Jonas är uppvuxen i Skellefteå. Han var en extremt rastlös och uttråkad tonåring och fick panik av att det inte hände någonting. Så han lyssnade på black metal, målade graffiti och gick på kompisars begravningar. ”Som ett helt vanligt småstadsliv”. Det fanns få människor i hans ålder, så alla umgicks med alla.
– Rasisten hade en flickvän från Gambia, raggarna söp med hiphoparna och så vidare. Jag umgicks med folk som jag idag knappt kan förstå att jag ens ville prata med. Folk sökte sig till olika saker för att slippa tristessen, var det inte hockey så var det benzo.
Själv löste han problemet genom att flytta till Stockholm när han var arton. Då hade han ingen relation till technoscenen, men blev kompis med folk som gick på svartklubbar; bland andra Abdulla Rashim, som han nu släpper skivor tillsammans med på bolaget Northern Electronics.
– Klubbarna var fett roliga, men jag tyckte att musiken var värdelös. Enkel musik som lät likadant hela tiden. Jag sa till mina kompisar att jag skulle visa dem hur lätt det är att göra techno. Sen var det svårare än jag hade trott, men jag blev bättre med tiden och nu är jag fast. Jag har släppt runt sextio skivor på tre år. Jag är ganska manisk som artist.
Har du kollat om du har någon diagnos?
– Ja, fyra gånger, men jag har hoppat av utredningen varje gång. Hur kan de förvänta sig att någon som går en ADHD-utredning ska ha tålamod att svara på sexhundra frågor? Men jo, jag är hundra procent säker på att jag har någonting.
Numera spelar Jonas live ”i hela världen, hela tiden”. Han spelade i Berlin ”för många” gånger förra året, han var i USA och i Asien. Däremot lyssnar han inte själv på techno och tror att det är en fördel, eftersom det gör att han får distans till musiken. Han följer inga regler eller trender.
– Jag bryr mig inte, jag lyssnar på hiphop.
Men hur insåg du att du var bra?
– Abdulla sa det. Nä, men det är klart att jag vet att jag är bra, jag är fett bra på det jag gör. Men jag har ingen typisk technoattityd. Många vill tro att technokulturen är så könlös och öppen, men den är egentligen icke-inkluderande och fett macho. Man ska ha vissa prylar och vissa kläder, det är en heteronormativ snubbkultur som handlar mer om tekniken bakom istället för själva musiken och som det är roligt att röra runt lite i. Dessutom är det väldigt intressant hur jag som CIS-man så lätt kan röra runt i denna ”öppna och fria” scen genom något så banalt som att använda en rosa jacka. Det börjar bli mycket bättre här i Skandinavien, men det är riktigt vidrigt hur illa det är på andra platser i världen.
Själv älskar han Paris Hilton och spelar gärna hiphop och långa pianoloopar live. Ibland känner han för att kolla på ett youtubeklipp med Kim Kardashian under en spelning, så då sätter han på det. Om han blev rik, skulle han sluta spela live och bara göra musik, kanske Skypa en spelning hemifrån.
– Det är ett hårt jobb att spela ute, man vänder på dygnet hela tiden och rör sig mellan olika tidszoner. Men det är kul liksom, jag hade inte rest så mycket tidigare. Nu får jag träffa människor jag aldrig hade fått träffa annars, det är en ny verklighet.
Har du kontakt med alla du lär känna?
– Folk vill hålla kontakten, jag får sextusen mejl med ”minns du mig?”. Men jag svarar aldrig, jag är riktigt dålig på att svara på mejl. Jag svarar i huvudet, men glömmer att skicka det.
När vi har lagt på messar Jonas: ”Kom på att jag glömde förklara helt om albumserien jag gör, kanske kan maila dig lite info?”. Han mejlar aldrig.
FAKTA
Gore-Tex City släpps den 27 mars och är tredje delen i Vargs albumserie Nordic Flora. Titeln anspelar på det mentalt kalla klimat som råder i världen. ”Det är fett kallt, klä på dig liksom”. Serien har inget planerat slut, utan fungerar som ett sätt för Jonas att göra musik utan begränsningar. Just nu arbetar han med del sju. Skivorna kommer ut digitalt, på vinyl och på kassett, växelvis på Northern Electronics och danska Posh Isolation.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2017.
