Närproducerad keramik från Majorna

Västergården skapar handdrejade produkter för restauranger i hela landet.

Nere vid Packhuskajen står en kvinna med ordet lera tatuerat på knogarna och skapar över hundra handdrejade artiklar om dagen. Mia Martinius, som hon heter, är en självlärd hantverkare och tillsammans med sina söner och sin dotter driver hon keramikverkstaden Västergården sedan över 20 år tillbaka. Idag verkar restaurangvärlden inte kunna få nog av hennes vackra tallrikar och fat som syns mest överallt.
— Här i stan levererar vi till bland annat SK mat & människor, Natur, vRÅ och Upper House. I Stockholm är det ställen som Södra Teatern och den nya restaurangen Calle P. Det är roligt att jobba med restauranger, för de vill oftast ha något speciellt och det blir en stor variation. När man som jag jobbar med 30-40 stycken blir det mycket nytt.

Fine dining innebär inte längre bara stärkta vita linnedukar, perfekt polerade bestick och kritvitt porslin. Intresset för hantverk som Västergårdens keramik och den lite råare och mer kreativa stilen syns allt mer hos restauranger i hela Skandinavien. De var även med under årets upplaga av Årets Kock, då matens konstnärliga uttryck såklart skulle ha tallrikar som matchar ambitionerna samt vara handgjort och hållbart.
— Jag tror att det handlar om att skapa en upplevelse och tänka på helheten. Det ska vara hållbart och långsiktigt, vilket även ska synas i designen. Naturmaterialet som jag arbetar med framhäver och skapar mer liv åt en rätt än en vanlig vit tallrik. Att det är handgjort och närproducerat har ju också varit en trend länge, och den tror jag kommer hålla i sig. 

När jag kommer med påståendet att det idag blivit väldigt populärt att syssla med drejning kommer Mia med ett självklart svar: att det verkar så på grund av sociala medier. När hon själv startade trycktes det kataloger och sattes in annonser i tidningar och siffran på hur många som nåddes av det gick inte att säga. De som satt hemma och drejade hade ju heller inget självklart sätt att visa upp det på, så fastän en kan tro att fler drejar nu för tiden kan den siffran stå stilla.
— Det är lite som med avokado. Vi kan ha ätit lika mycket på 70-talet, men nu har vi en massa bilder på sociala medier när folk äter det. Samtidigt tror jag att folk vill lägga mer tid och pengar på upplevelser som kurser i drejning idag. Det gäller även för restauranger, och därför tänks det mer på helheten och detaljer som porslinet och inredningen. 

Inne i den rymliga verkstaden står det keramik överallt. Både sådant som står på tork, ligger i ugnarna eller är färdigt för försäljning. Hyllorna löper långa och är fulla med fat, muggar och till och med avgjutna fiskhuvuden, vars process gjorde att det luktade illa i studion i flera veckor. Några assietter här är även från Mias samarbete med Pasteleria 413, de nu nedlagda hiphopinspirerade sockerbagarna som bjudit på exklusiva sockerchocker i stan. Det är vita tallrikar med ett förgyllt bett i sidan, som om någon med grillz tagit sig en tugga. Relationerna till kunder som dessa är viktiga för Mia, och några favoriter får till och med pryda en liten anslagstavla med foton och signaturer.

Den intima stämningen ter sig naturlig eftersom att det är just ett familjeföretag. Västergården består av Mia som drejar, Britta som gjuter och sköter kundkontakter, Axel som glaserar och Max som skickar produkter och gör bokföringen - samt hunden Charles, som på Instagram under namnet @mister.charles kan skryta med nästan 80 tusen följare. Men de slappar inte bara för att de är familj. Mia jämför tempot med att arbeta i ett stressigt bageri. 
— Det är väldigt skönt, vi kan komma och gå som vi vill eftersom att det bara är vi här. Någon går in på helgen och sätter en ung, och det är inga problem. Alla bor runt om i Majorna så det känns verkligen som hemma här. Men vi jobbar ju hela tiden, det är varmt och mycket att göra. Som på ett bageri ungefär, men alla dagar är semmeldagen.