När otryggheten river sönder

Osäker bostad, osäkert arbete. Stressen letar sig djupt in i hjärnan och bränner sår som tar år att reparera. Lisa Carlsson berättar om när hon gick sönder i ett av samtidens mest utbredda problem: utbrändhet.

Det var vår när det hände. Jag bodde i andra hand, i en underlig vindslägenhet i Gamla stan, fylld av färgglada oljemålningar. Där bodde jag i sex månader. Lägenheten innan i fem. Lägenheten innan det i tre. Och så fortsätter det in i glömska. Jag orkar inte minnas fler.

Min kompis Rosa och jag gick kvällspromenader och pratade om våra kärleksproblem. Det var när körsbärsblommorna slog ut i Kungsträdgården. Jag trodde att mitt hjärta var anledningen till att jag grät varje kväll. Att jag inte kunde vara med han jag var kär i för jag rämnade när han kysste mig och hela min kropp splittrades i tusen bitar. Att ingenting var viktigare än han och hans ord och hans tunga och hans mun. Och jag visste att det skulle sluta med min uppbrutna bröstkorg och mitt hjärta som brast. För det kändes som att hela världen skälvde. Jag klättrade på väggarna. Jag ringde min bästis och sa att jag kände mig som Betty Draper. Olyckligt väntande fast utan alla pengar och pärlor.

Men det var inte bara han, det var andra saker också. Min kropp var så tung och långsam. Jag var tvungen att blogga en gång om dagen, för knappt några pengar alls, och jag kunde inte öppna datorn. Tårarna började rinna så fort någon frågade hur jag mådde. Jag hade minnesluckor. Det fanns ett mörker hos mig. Jag hade många jobb men inget fast. Jag jobbade i olika klädbutiker. Utan ob och utan struktur. Någon dag på ett ställe, någon dag på ett annat. Jag kunde aldrig säga nej. Det spelar ingen roll att du har jobbat 20 dagar i sträck när du inte vet om du kommer att kunna betala hyran nästa månad. Och plötsligt en dag, stod jag utanför tunnelbanan och hittade inte till jobbet. Jag gick upp och ner längs gatan men det var blankt. Det var som om min blick och min kropp täcktes av en tjock hinna. Jag lyckades ringa till en vän och bad henne beskriva vägen. Hon sa ”Älskling, det där är inte normalt. Älskling, gå till doktorn.”

Livet är fan inte alltid lätt. ”Det är vårt finska arv” brukar min mamma säga och ge mig kamomillte. En drömsk bild av något tungt inom oss. Och i Stockholm var det var inga konstigheter. Det är liksom normalt att må så. I modebranschen, och säkert i många andra branscher, är du lat om du inte jobbar jämt. Stress är eftersträvansvärt och jag trodde länge att det var mig det var fel på. Jag var den enda som inte orkade. Jag var den enda som grät mig till sömns om nätterna.

Läkaren jag fick träffa förstod inte. Han tittade på mitt söndergråtna ansikte och sjukskrev mig motvilligt. Medan han skrev ut recept på lugnande sa han ”Du borde skaffa dig en pojkvän. Så att du har någon som kan hålla om dig när du är ledsen. Men oroa dig inte, du är ung och vacker. Det kommer att ordna sig.” Sedan la han sina manliga armar runt min kropp som stelnade. Jag gick tyst därifrån.
Det var trettio grader varmt ute. Jag släpade fram en stor madrass och lade den under takfönstret i mitt rum. Jag hängde vita lakan över tavlorna och sedan sov jag. Utan minne. Utan drömmar. Jag vaknade och kollade på Parks and Recreation. När jag blev ledsen tog jag en Oxascand och flöt in i sömnen igen.

Jag gick sönder. Det har gått över fyra år och jag märker fortfarande av det. Det finns undersökningar på vad som händer vid utbrändhet. Hjärnan skadas. Korttidsminnet och organisationsförmågan försvinner. Jag äter medicin som påverkar mitt serotonin och mitt dopamin. Jag har fortfarande sämst närminne. Är snurrig och glömsk och om jag känner mig minsta lilla stressad somnar jag. Det har gått fram och tillbaka med min hälsa. En månad hade jag spänningshuvudvärk varje dag. Förra våren kunde jag inte lyssna på musik för jag klarade inte av ljud. En läkare tyckte att jag borde prata med någon och jag fick tio samtal med en kurator som jag tyckte mycket om men att prata gjorde mig inte mindre trött. Hon bad mig formulera vad jag behöver för att må bra.

Jag behöver anställningstrygghet och betalt för mitt jobb. Jag behöver ett hem trots att jag inte har råd att köpa något. Jag är kvinna som lever i ett patriarkat och jag behöver få vara ifred, få andas och få pauser när jag inte behöver vara konstant förbannad över hur världen ser ut. Fattigdom och förtryck gör människor sjuka. Förstår ni hur utmattande det är att vara arg? Att behöva slåss hela tiden? Jag behöver få leva i en värld där människovärdet inte är villkorat. Där ingen behöver sjunka ner till botten i tystnad. 

Läs mer: "Låt oss prata om psykisk ohälsa".