Foto: Fredric Nord.

När jaget utplånas av kärleken

10:25 27 Jan 2020

Johan Espersson debuterar med ungdomsskildringen Kungsbacka Ultras.

Man kan få åldersnoja av många saker, och fastän jag lyckligtvis sällan känner sådan triggas den definitivt av att intervjua en jämngammal debutant. I synnerhet om debuten är ett emotionellt slag i magen som påminner om de svindlade känslor, förhoppningar och plågsamheter tonåren bar på. Som Kungsbacka Ultras av Johan Espersson.

Kungsbacka Ultras är din debut! Hur började allt?
– Jag satt på buss 732 mellan Kungsbacka och Åsa i november 2008 och en klasskamrat frågade om jag skrev dikter. Jag gjorde nog det, men helt utan ordning, eller vad man ska säga. Men jag blev på nått sätt så berusad av frågan att jag bestämde mig för att bli författare. Dagen därpå åkte jag in till kulturhuset Fyren och lånade alla författare jag kände till (Michail Bulgakov, Franz Kafka och Maria Gripe) för att "studera hur man gjorde". 

Är upplevelserna och minnena delvis dina? 
– Boken är nog mitt sätt att berätta om Kungsbacka. Vissa minnen är mina, vissa är andras, en hel del är påhittat, en del saker har jag nog läst i andra böcker men identifierat mig så starkt med att jag misstagit det för minnen. 

Boken berör förälskelse. Två unga ”kärlekshuliganer”. Vad innebär det, och varför är ungdomlig kärlek så intressant? 
 – Poeten Olivia Iso skriver på ett ställe "att jag älskat värre och värre, tills jag gått sönder". Det är en bra definition av kärlekshuliganismen. Den mening i min bok som jag själv upplever som mest förälskad är den som avslutar del 1: "Förgöra allt i världen som inte var du". Att vara kär på det sättet liksom. Det som är intressant med ungdomen som tillstånd är kanske att det är en tid som bara delvis är filtrerad genom konventioner. Eller den är såklart extremt filtrerad genom dessa, men man har liksom dåligt grepp om dem? Allt blir så skevt. Man har romantiska ideal som man successivt förstår är huliganism. Man hatar en plats som sedan visar sig vara helt nödvändig för en. Och trots detta är ungdomen som tillstånd inte alls förljuget: kärleken är våldsam, hatet är ett hem.


Din prosa, helt utan punkter och med dubbla radavstånd mellan varje mening, är mycket kraftfull. Trots brist på exakt kronologi och större sammanhang känns det som att alla händelser hänger ihop, nästan flyter ihop. Är det rätt att läsa boken som ett enda långt minnesfragment?
Om det är rätt vet jag faktiskt inte. För min del får man gärna läsa boken ganska laglöst. Inte minst, som du anmärker, för att boken själv är ganska laglös i förhållande till tid och rum. Jag tror att minnet som sådant bär väldigt mycket i sig, många olika kronologier och känslor som inte sällan går emot varandra. När jag tänker på en plats eller en person upplever jag ofta att jag är på flera olika ställen samtidigt. Platsen är flera olika platser, jaget som minns är flera olika jag. Jag ville att texten skulle fånga detta, och sprängas av det.

Du skriver i boken: ”Vilket djupt förakt. Så skulle det vara att bli vuxen”. Tycker du att vuxenlivet är det, fullt av förakt?
Bra fråga. Framför allt tror jag att jag som ung tänkte så. Men egentligen var det nog tvärtom. Som ung var jag fylld av förakt, men nu är jag from. Eller så är det bara att man som vuxen sublimerar alla de känslorna. 

Är du skrämd över att bli vuxen och helt lämna ungdomslivet bakom dig? Eller tror du att man trots att åren går alltid kan återvända till dessa känslor i skrivandet, likt popmusiker gör när de stormiga erfarenheterna tagit slut och de kanske egentligen är för gamla för att sjunga om tonårsfyllor? 
– Jag tror att det delvis stämmer att paradisen är de paradis man förlorat. Eller att de blir paradis just för att man förlorade dem. Personligen hatade jag verkligen att vara ung. Men jag tror att de åren alltid går att skriva om. Problemet med musiker är kanske att de fastnar i vissa specifika former. De berättar hela tiden från samma position, vilket aldrig är bra, oavsett ämne. Jag skulle tro att detta hänger samman med att det finns så mycket pengar i musiken: deras verksamhet blir helt avhängig att de imiterar sina genombrottsverk. Man kan som motexempel titta på Marguerite Duras (det eviga men bästa exemplet) som tragglade samma gamla grejer om och om igen, men för varje gång än mer hypnotiskt.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 01, 2020.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!