Mute – de bortklippta scenerna

01:32 19 Jul 2011

Under skivbolaget Mutes Short Circuit-festival hann Nöjesguiden intervjua de flesta av bolagets mest intressanta artister. En hel del av samtalen rörde skivbolaget, men vi pratade om annat också. Här finns några av de bortklippta scenerna ur samtal med medlemmar ur Depeche Mode, Throbbing Gristle, Cabaret Voltaire och The Residents.

 
(Alan Wilder i Recoil - foto: Joseph Tovey Frost)

 

Alan Wilder

 
Helst vill inte Alan Wilder tala om Depeche Mode. Han har till och med en pressagent intill sig under hela vårt samtal, för att styra undan sådana frågor. När vi ändå kommer in på ämnet, som ju är oundvikligt, talar han konsekvent om Depeche Mode som "dem". Även när det gäller de år när han själv var medlem.
 
- Jag var från London, och gillade klassiskt, punk, pubrock. De var från Basildon och gillade bara Ultravox och futurism. Man kan väl säga att det tog ett tag för oss att hitta varandra, och under hela tiden jag var med i bandet försökte jag få dem att bredda sig, att inte vara så översimplistiska.
- Daniel Miller på Mute var alltid överbeskyddande mot Depeche Mode, och är det nog fortfarande. Han tyckte att de behövde någon som tog hand om dem, och det var nog sant. De kanske inte alltid tänkte på konsekvenserna av vad de gjorde.
 
Trots ditt avhopp från bandet har ni fortsatt prata med varandra. Ni är inte ovänner.
- Nejdå, vi är vänner. Vi ses kanske inte så ofta, men vi har inget otalt med varandra.
Spekulationerna - eller förhoppningarna - att du ska återvända till bandet avtar inte.
- Det kommer inte att hända. Aldrig. Jag är alltid intresserad av samarbeten med människor, och Martin har hoppat in på scenen med Recoil vid något tillfälle. Nu har jag remixat en låt till nya Depeche Mode-skivan.
Och du var med på en låt på förra årets Teenage Cancer Trust concert.
- Det stämmer, och sådant skulle kunna inträffa igen. Men att jag skulle vara medlem i Depeche Mode igen? Glöm det.
 
(Chris Carter och Cosey Fanni Tutti i täten för Throbbing Gristle - foto: Paul Heartfield)
 
Carter Tutti
 
Chris Carter och Cosey Fanni vilar inte på gamla Throbbing Gristle-lagrar. De är mer aktiva än någonsin, och de fortsätter att krångla till det för sig. Numera uppträder de enbart under sina efternamn – Carter Tutti - snarare än som tidigare under sina förnamn.
 
- Jag vet, suckar Cosey Fanni Tutti, det är jättesvårt att förklara. Vi blev dödströtta på att vara Chris & Cosey, det blev rutin. Så vi letade efter nya utmaningar och nya sound. Men vi hade en trogen publik, och för deras skull tyckte vi att det var reko att byta namn för att visa att det inte var samma sak längre. De som ville fortsätta att höra Chris & Cosey-låtar skulle fatta att de får lov att vända sig till skivorna. För oss var det då, och nu är nu. Därför vill vi hitta något som är spännande och intressant för oss också.
- Men sedan blev det inte så, ler Chris Carter.
- Nej, instämmer Cosey Fanni Tutti. För nu spelar vi ju Chris & Cosey-låtar. Men när arrangörer annonserar oss som Chris & Cosey så blir det fel iallafall, för vi spelar ju låtarna på ett helt nytt sätt som Carter Tutti.
 
Throbbing Gristle är inte heller ett avslutat kapitel, trots att Peter Christopherson är död och Genesis P-Orridge inte längre deltar.
- Det blir faktiskt ett nytt Throbbing Gristle-album, förklarar Chris Carter entusiastiskt. Vi jobbade hårt med vårt Desertshore-projekt, en inspelning baserad på Nico och hennes album Desertshore, och när Peter Christopherson dog i november hade vi hur mycket material som helst. Så nu har vi arbetat igenom det, och släpper skivan under 2012. Det blir dessutom ett antal gästsångare, men jag vill inte avslöja namn än.
- Samtidigt är det förstås så sorgligt att Peter är borta, fyller Cosey Fanni Tutti i. Vi hade så många planer för X-TG, som vi började kalla oss när Genesis P-Orridge försvann från gruppen igen, men utan Peter blir det förstås ingenting av.
- Men det kommer en massa gamla Throbbing Gristle-inspelningar, livegrejor från vår återgruppering, tröstar Chris Carter. De kommer ut på vår egen gamla Industrial-etikett, som vi har återskapat nu. Så cirkeln är sluten.
 
(Richard H Kirk i analoga Cabaret Voltaire)
 
Richard H Kirk
 
När Cabaret Voltaires ledare Richard H Kirk soundcheckar är det inte de vanliga ”one-two” ropen som ekar mellan väggarna. Istället knarrar William S Burroughs röst fram långa passager om Dr Benways öden från en bandspelare, som om det fortfarande var 1982.
- Jag tycker att Burroughs och Brian Gysins cut-upp-idéer är relevanta fortfarande. I mitt musikskapande finns mycket av den estetiken kvar. Med Cabaret Voltaire höll vi på med sådant hela tiden, och det var rätt spår redan då. Klippandet, cut-upen, har blivit en del av mainstreammusiken idag, men digital där vi jobbade analogt.
 
Även dada-konsten var avgörande för Cabaret Voltaire, och är det fortfarande för Richard H Kirk.
- Känslan av anarki i dada, att inte alltid vara så seriös i allt jag gör, det finns kvar. Dada var ju konstnärernas reaktion på krig och militärism, och det finns nya krig nu.
 
Du är den samtida technons mest upptagne man, påstår Wikipedia.
- Tro aldrig på Wikipedia. Jag har lite dåligt samvete just nu, för att jag inte jobbar som jag brukade. Och ”techno”, jag vet inte ens om jag är en del av technon.
Ändå räknar jag till 38 olika alias, utöver ditt riktiga namn och Cabaret Voltaire.
- Haha! Jag vet inte. Om du säger det så.Jag tycker det är kul att hitta på alias när jag jobbar i nya riktningar. Något låter som att artisten borde heta si, och något annat låter som det borde skapats av artisten så. Det är som konstnärer som arbetar i olika genres, eller så tycker jag bara att det är kul att förvirra.
Med alla dina alias kanske det inte är så konstigt om folk inte hittar dina releaser?
- Jag vet, jag vet. Folk säger alltid att jag skjuter mig i foten. När jag släppte grejor på Warp blev skivbolaget helt galna, eftersom jag parallellt släppte dubbelt så mycket under andra namn på andra etiketter.
 
(The Residents i bekymmerslösa tider)
 
The Residents
 
Sedan det tidiga sjuttiotalet har The Residents varit en av musikvärldens bäst bevarade hemligheter. Bakom sina ögonglober och andra masker har de behållit sin anonymitet i 40 år. Den som fått audiens för en intervju, vilket är en sällsynt ynnest, har alltid fått träffa Hardy Fox, som presenterar sig som ”talesperson men absolut inte medlem i” The Residents. Den bilden får sig dock en törn ganska snart, eftersom han blandar friskt i sitt sätt att referera till bandet. Ofta är de ”de” eller The Residents, men här och där benämner han bandet ”vi” eller till och med ”jag”.
 
Det som först fascinerade mig med The Residents musik var det disharmoniska. Jag använde skivorna till att skrämma bort oönskade gäster redan i slutet av sjuttiotalet. Det dröjde ganska länge innan jag hittade de underliggande faktiska harmonierna.
- Jaha. Men en del av det gamla är inte så disharmoniskt alls. Commercial Album, till exempel, är ju helt och hållet melodidriven.
 
- Men okej, Eskimo var kanske inte så lättillgänglig. Den kom till under en svår period. Den kom att låsa tiden, eftersom det tog väldigt lång tid att bli färdig med skivan. Under tiden fanns det inte plats för annat. Allt annat hamnade i små förpackningar, så länge. Det tog två-tre år av vår tid, och vi höll på att grubbla en massa. Vi visste inte vart vi skulle, är det här pretentiös skit, fattar folk vad The Residents vill, fattar vi själva?
 
Och sedan gjorde The Residents en disko-tolva för att runda av. Diskomo.
- Det var ett sätt att städa undan Eskimo, att avveckla projektet. När den kom fick The Residents erbjudande om att fixa en hel disco-kväll, på ett av San Fransiscos största ställen. Det var en av de första riktigt annorlunda discokvällarna, med Pere Ubu-låtar, med The Residents beats, med konstiga grejor. Jag är nästan säker på att Brian Eno var där den kvällen.
 
De legendariska ögonglobsmaskerna utvecklades till Eskimo.
- The Residents var fortfarande ett ganska nytt band, och de hade inget särskilt visuellt kännetecken. De försökte hitta nya sätt att framställa sig själva vid varje fototillfälle, men ögongloberna kändes bra och fick hänga med lite. Men på en spelning i Köpenhamn blev en av dem stulna ur logen. Det betyder att en av medlemmarna förlorade sin syn, ”blev blind” om du vill, och det enda som blev kvar var en skändad svart dödskalle. Och den var arg.
- Vi lyckades på tillbaka ögongloben så småningom, men vi kunde aldrig använda den igen. Den var skändad. Nu förvarar vi den i The Residents arkiv.
 
Alla försök att rota i bandets identiteter är dömda att misslyckas. När jag börjar formulera en fråga om huruvida The Residents medlemmar kan ha spelat in musik under andra namn, utan att vi någonsin förstår att det är medlemmar ur bandet, ler Hardy Fox bara och lägger huvudet på sned.
- Du vet att jag inte kan svara på det.
Men är allt The Residents ger ut resultatet av en kollektiv process? Eller är en del av The Residents utgåvor egentligen soloprojekt?
- Alla är inte lika aktiva alltid. Så är det överallt i livet, och så är det i The Residents.
 
Jag hörde att ni hade fått skadestånd efter att The Residents musik olovligen hade använts i reklamfilm.
- Två gånger faktiskt. Dels från T-Mobile, och dels från Levi’s. Det är verkligen konstigt, de hade valt musik från vårt allra första album Meet The Residents, som många tycker är vårt svåraste.
Hade ni tackat ja om ni hade blivit tillfrågade innan?
- Det har faktiskt aldrig hänt. Men det finns säkert saker där The Residents skulle godkänna att man använde deras musik. Det handlar ju om pengar också.
 
Hur länge kommer The Residents att fortsätta?
- Det kan man aldrig veta. Nästa år firar vi 40-årsjubileum, och då måste vi göra något stort och speciellt.

 

Stad: 
Artist: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!