Hon spelar kyliga och självupptagna överklasstjejen Eva i årets svenska film Darling. Michelle Meadows tinade upp över ett glas gurkvatten och pratade med Hannes Dükler om hushållsost, rasbiologi och risken att fastna i von oben-facket. — Jag glömde min ost och mitt smör framme när jag gick hemifrån, säger Michelle Meadows när hon sätter sig mittemot mig. Hon har hällt upp ett glas gurkvatten borta vid kassan till Café Art som hon ställer ner på bordet. Det var en stor ost också.
Vad var det för sort?
— Hushållsost.
Den är ju jätteäcklig.
— Nej, all ost är god.
Fantastiskt fin inställning till ost.
— Men alla tycker väl ost är gott? Jag äter ju inte kött. Jag tror att jag skulle bli deprimerad om jag inte åt ost. Man blir ju glad av att äta god mat. Om man äter äcklig mat en hel dag känner man sig otillfredsställd, ledsen och tycker allting är jobbigt. Men om man äter god mat blir man jätteglad och allt känns bra. Ost är alltid gott.
Tjugofemåriga Michelle spelar huvudrollen som överklasstjejen Eva i Johan Klings film Darling. Nu pluggar hon medieteknik vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, men har tidigare haft småroller i filmer som Kärlekens språk (”Auditiontjej 2”) och kortfilmen Mellan himmel och hästben (”Flicka med hästben”). Härom året medverkade hon även i Stinger, en skräckis om förvuxna, förbannade mutantskorpioner.
— Min absolut värsta rollprestation någonsin. Jag spelade doktor. Tycker du jag ser ut som en doktor? Högt uppsatt forskare till och med. Och så står jag och talar om för män i fyrtioårsåldern vad de ska göra. Det såg ju bara dumt ut.
Hur känns det att snart bli recenserad för din roll i Darling?
— Vi har ju några töntar i klassen som alltid ska klaga på allting, så jag är inte direkt ovan att få kritik. Då är jag mer orolig för att folk som intervjuat mig skriver ”Hon är precis som sin karaktär — självupptagen och snobbig” Jag antar att Johan valde mig till rollen som Eva för att han såg något av henne i mig och det är jag ledsen över.
Är du orolig över att folk ska blanda ihop dig med Eva?
— Då får de väl göra det. Jag bryr mig inte så mycket om folk tycker att jag gjort något som inte är så bra. Jag bryr mig inte om folk tycker att jag har stora öron. Men jag tycker inte om att folk tror att jag är dum.
Har du hunnit få några reaktioner än?
— Det finns de som har gråtit av filmen. Vuxna män. Jag har hört det från flera håll.
Till vilka scener då?
— Jag vet inte. Kanske när Eva inte får lämna tillbaka tröjan i affären. Det tycker åtminstone jag är ganska sorgligt.
Något du inte är nöjd med?
— Ljussättningen av min stora näsa. Jag hoppas att det blir inne med stora näsor. Kollar man i modetidningar så har alla liten näsa, så det vore trevligt. Min pappas tjej sa alltid ”Hahaha, på alla bilder ser man bara din stora näsa”. Men jag har faktiskt bredare näsa än de flesta.
Bredare?
— Ja, vi mätte. Min pojkväns näsa är 4 cm bred, min är 4 1/2.
Ni mätte näsor? Är din pojkvän rasbiolog?
— Vi slog vad och han vann. Jag tror att jag är en supermänniska; jag har stor näsa så att jag kan lukta bättre, jag har som sagt väldigt stora öron också. Om jag trycker fram dem så här ser jag ut som Toker. Sedan har jag ju inte superögon då. Det är därför näsan är större, så att jag ska kunna lukta mig fram.
Det finns ju fiskar som lever på hundratusen meters djup där ögonen vuxit bort istället. Eller så har de en liten lampa. De är coola. Och stora huggtänder.
Ja. Nu pratar du om en helt annan fisk.
— Men det finns ju massor av fiskar där nere. Det är ju inte bara en sort.
Nej, sant.
— Sedan har de lagt ut en bild från filmen där jag ser ut som en apa. Min mun sticker liksom ut, så som det gör på en apa. Det gick så långt att jag ändrade mitt namn på MSN till ”Monkeyface Meadows”.
Med några mycket få undantag ser du ständigt missnöjd ut i filmen.
— Ja, men jag har som en konstant bekymmersgrop här uppe över ögonen. Det är för att jag är extremt ljuskänslig, jag har haft jättemycket problem med mina ögon.
Men den gropen var ju jättebra för rollen.
— Ja, och det var ju tur, men om jag ska göra en till film då?
Du får helt enkelt låta bli det. Eller nischa dig.
— Finns det någon sådan marknad, finns det så många sådana roller?
Självupptagenhetsfacket? Kanske.
— Man kan vara självupptagen och ändå inte ha en rynka över ögonbrynen.
Botox då? Men tänk om det skulle läcka ut och rinna ner så att man inte kan öppna ögonen?
Du pluggar nu, men hur tänker du göra med skådespeleriet?
— Det är väl alltid bra att kunna saker. Sedan skulle jag mycket hellre göra reklamfilm än teater. Film är verkligare. Jag har väl ingenting emot teater, men jag tycker att det är två olika sorters skådespeleri. Så är det.
Blir man rik på att göra film?
— Inte direkt.
Blev du nöjd?
— Ja, jag är ju student så jag var väl nöjd.
Var det någon löneförhandling innan?
— Ja, jag sa att jag ville ha alla kläder som jag bar i filmen.
Fick du det?
— Nej.
Stad:
Kategori:
