Jag hade en vision om min Melodifestival igår.
Jag befinner mig i London på en hälsoresa (äter burritos och dricker mojito), och hade sedan länge bestämt med mitt resesällskap att vi skulle ha en riktigt trashig förfest på hotellrummet och göra groggar på Tescos billigaste vodka och kolla på när Anna Book återupprättar sitt världsherravälde, trettio år efter ABC.
Planen började vittra samman redan innan vi kom fram till London. Anna Book blev, som alla vet, diskad från Melodifestivalen, och det var under några skälvande timmar osäkert om Anna Book skulle våga ställa upp över huvud taget.
Hela Sverige höll andan, och när jag kom fram till London i fredags begav jag mig omedelbart till 10 Downing Street för ett krismöte tillsammans med Storbritanniens premiärminister David Cameron. Han har mycket på sitt bord just nu, men efter långa intensiva förhandlingar lyckades vi tillsammans med Angela Merkel övertala Anna att framföra sin låt ändå.
Sen blev det äntligen lördag kväll. Hela London stod stilla av nervositet och spänd förväntan, och det som bara inte får hända råkade hända... Jag insåg att mitt wifi på hotellet inte var tillräckligt bra för att streama Melodifestivalen i två timmar. En riktigt mörk stund i mitt liv om jag får säga det själv.
I svåra stunder har människan alltid vänt sig till Gud, och så även jag. Försökte undersöka om Svenska Kyrkan i London visade Melodifestivalen, och övervägde att kasta mig i en taxi dit för att iallafall få se Anna sjunga sin låt. Jag gick visserligen ur kyrkan för några år sedan med motiveringen "de där tusenlapparna för kyrkoskatten kan man ju lägga på en weekend istället", men det fick jag såklart äta upp nu.
Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor när jag slogs av den förlamande insikten. Satt och uppdaterade twitterflödet frenetiskt, och fick sporadiska uppdateringar om vad som hände i tävlingen. "HAHAHAHAHA LAS KETCHUP!!!", "HAHAHAHA JONAS GARDELL", "ROBIN BENGTSSON SPELAR MUNSPEL" och så vidare. 200 mil bort satt jag och min vän i ett dragigt hotellrum i London och kände oss utfrysta. Ungefär som Anna Book måste känna varje gång hon kollar på Så Mycket Bättre och inte får vara med själv.
Till sist sjöng Anna iallafall. Visserligen utom tävlan, men det var ändå hon som blev den stora vinnaren. Har sett klippet i efterhand, och det var det starkaste jag sett.
Annars gick det såhär.
TILL FINAL: Ace Wilder och Robin Bengtsson.
TILL ANDRA CHANSEN: Samir & Viktor och Albin & Mattias.
Nästa vecka lovar jag att det blir bättre melloglam med yours truly, Frans Strandberg. Det underlättar ju om man har möjlighet att kolla på ett program om man ska recensera det, liksom. Nu ska jag ta mig igenom det helvete som är Londons kollektivtrafik till Gatwick och försöka ta mig hem till Stockholm igen. Jag har självklart Piccadilly Circus i hörlurarna. Vi hörs!
