Matias Varela: "Det finns inte många i Sverige som inte vet vem jag är"

10:00 9 Feb 2016

Matias Varela är ute på sitt livs resa – från genombrottet som (ofrivillig?) bad boy i Snabba Cash till internationell bakgrundsfigur i Point Break, via inhopp som house-DJ med anger management issues i hatkärlekssuccén Boys. Greta Thurfjell har träffat skådespelaren som misstror media i allmänhet och Nöjesguiden i synnerhet.

Redan innan vi har hunnit hälsa hinner han säga något tråkande om var jag jobbar. Matias Varela håller hov på biografen Victoria vid Medborgarplatsen i Stockholm, med anledning av sin roll i den remake av extremsportrullen Point Break, efter originalet från 1991, som har premiär i dagarna. Han stegar fram och bullrar: ”Du måste vara från Nöjesguiden, jag ser det på kläderna”. Jag har jeans och t-shirt på mig. Vi sätter oss i en soffa.

Jag har precis sett din nya film, Point Break.
– Den är helt sjuk, eller hur?

Hur kommer det sig att du fick vara med i den?
– Det var enkelt. Det var en öppen dörr till staterna. Jag hade släppt det egentligen, jag tänkte ”fuck it, det kommer inte hända dig, det är ingen idé att drömma”. Jag fokuserade på att jobba i Sverige där jag faktiskt bor, slutade spela Tarzan. Men sen efter en massa turer gick jag ändå på provfilmningen – och fick jobbet. Och då var det klart. Jag såg att det skulle kunna förändra mitt yrkesliv till det bättre, både på den internationella arenan och hemma i Sverige. Så länge man inte blir bortklippt, då.

Det verkar ju vara något som händer i synnerhet svenskar.
– Det har hänt så sjukt många svenskar! Folk ryker till höger och fucking vänster. Men det hände inte mig.

Matias Varela rynkar pannan.
– Men man får inte hetsa upp sig för mycket. Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv och ändå är det här min första intervju med Nöjesguiden, jag behöver inte gå in på detaljer men du kan säkert räkna ut att jag inte alltid har varit på samma plats. Moroten har inte varit att bli en poster boy för "det svenska Hollywood-undret", utan att kunna försörja min familj.

Gång på gång under vårt halvtimmeslånga samtal återkommer han till min arbetsplats.
– Du är lite intellektuell, känner man ju, och att få prata med dig blir komplext för en person som mig. Jag kan inte vara otacksam för vad Snabba Cash gjorde för mig, men efter resans slut upplevde jag stundtals en inte så trevlig smak i munnen. Jag degraderades till att bli rollen, för att jag är svartskalle. Det fanns en tid där jag behövde säga: ”Vänta nu, ni fattar väl hur svårt det var för mig att spela Jorge?”. Jag är uppvuxen på Södermalm, jag är spanjor och inte chilenare, mina föräldrar var gifta under min uppväxt – jag tycker att jag gjorde ett bra jobb med den rollen, men alla andra trodde att jag spelade mig själv. Varför trodde man inte det om de andra skådespelarna? Mitt svar på den frågan är att det är för att jag inte är etniskt svensk. Det finns inte många i Sverige som inte vet vem Jorge är, som inte vet vem Matias Varela är. Men de vet inte mitt namn. Hade jag varit svensk hade de vetat det.

Går man på den stereotypen om sig själv? ”Om alla vill att jag ska vara det här ska de få det”, typ.
– Nej, men man blir trött på att ens arbete inte uppmärksammas. Det enda journalisterna frågade efter Snabba Cash var hur många yrkeskriminella jag kände, var jag växte upp, vad det värsta jag hade gjort var. Medan Joel Kinnaman fick svara på hur han gick in i sin roll.

Hur gick du in i din roll i Point Break?
– Det var rent fysikaliskt arbete.

Men Matias Varela verkar inte överdrivet intresserad av att prata om själva filmen. Det märks istället tydligt att han snarare funderar mycket över sin plats i branschen.
– Det här kanske låter fånigt, men jag ser mig själv som en seriös skådespelare. Det är inte så att jag räddar liv hela dagarna eller förändrar världen för de fattiga. Det jag gör är en självuppfyllande pojkdröm som jag nu kan livnära mig någorlunda på, och de bästa konsekvenserna det kan ha är att jag eventuellt, i bästa fall, underhåller någon.

Är det vad som driver dig?
– Det finns många saker som driver mig. Jag är rädd för att dö, för att bli bortglömd. Nöjesguidens redaktion kan tycka vad de vill om mig, men Jorge finns kvar.

Vid det här laget börjar det nästan bli märkligt hur ofta Matias Varela tar upp tidningen jag jobbar på. Jag känner mig nödgad att ställa den förbjudna frågan: vad är egentligen hans issue med Nöjesguiden?
– Jag har aldrig träffat någon från Nöjesguiden tidigare. Det är den enda tidning jag aldrig har haft kontakt med. Inga framsidor, ingenting. Jag har bott på Södermalm i hela mitt liv, är en äkta Stockholmsson, och inte ett ord har jag hört. Jag har inte ens gått på Nöjesguiden-festerna.

Du kanske borde ha gjort det?
– Jag tycker inte att jag behöver det. Vad fan, jag gör ju mitt jobb bra.

Det är inte riktigt så vi rekryterar till våra tidningsomslag heller, plockar folk från våra event.
– Nej, jag förstår det. Skämt åsido – det viktiga för mig är att jag gör mitt jobb bra. Och till skillnad från många andra kan jag säga att jag har jobbat i den riktiga världen också. Jag har torkat äldre människors avföring i två års tid. Jag har jobbat på byggen, allra längst ner i hierarkin. Mina händer ser inte ut såhär enbart för att jag gymmar. Jag har haft månader när jag inte har kunnat betala mina räkningar som vanliga dödliga. Det är jag väldigt tacksam över nu. Än idag är det allmänt känt att jag inte springer på premiärer, inte gör intervjuer, att jag är väldigt mediaskygg. 

Varför?
– Jag har inte känt någon tillit till media. 

Jag byter ämne.

Ska vi prata lite om Bassi? Hur blev du en Sebastian Ingrosso-karikatyr i Boys?
– Jag och Olof Leth, som har skrivit och producerat Boys, känner varandra. Jag tycker väldigt mycket om honom. Vi började bolla idéer för serien, jag fick riksfeeling just kring karaktären Bassi, och han blev förtjust. Vi skrev rollen tillsammans, och jag ska vara ärlig, jag tar all kredd för den. Jag sa inget av det som stod i manus. På gott och ont, tror jag, så improviserade jag allt. Det är freestyle hela vägen. Såklart med samtycke från Adam Pålsson och Armand Mirpour, jag skulle aldrig köra över någon på det sättet, det är inte min stil. På det sättet är jag en väldigt snäll skådis, jag har ingen powerplay-stil, trycker inte ner folk bara för att min karaktär är den ballaste… Det har jag aldrig gjort. Men Olof lät mig gå loss.

Hade du tittat mycket på Swedish House Mafia-dokumentären inför inspelningen?
– Två gånger på raken, dagen innan vi började filma. Jag ville ge dem en hyllning. Vi lever i en så jävla konstig stad, där allt ska vara så jävla pk, allt ska vara så jävla hippt. Jag är inte så jävla hipp. Jag skiter fullständigt i vad folk tycker om mig. Och mitt i det här finns festivaler som Summerburst, där kanske rentav miljontals människor samlas varje sommar, och som förståsigpåarna tycker är förkastliga. Därför ville jag hylla housen. Och jag tycker Christian Bassi är den enda vettiga i hela serien.

Tiden börjar rinna ut. Jag tänker på hur ljuvligt det vore om Summerburst faktiskt drog miljonpublik. En pressperson harklar sig och säger: ”Det vore bra om du frågade om Point Break också”, så jag frågar vad han tycker om sin egen insats i filmen.
– Jag är jättenöjd. Och det jag är nöjd med är att jag inte gjorde bort mig i ett så stort sammanhang. Jag kände redan när jag gjorde filmen att jag inte hade den typen av roll som går att brodera ut. Det produktionen förväntade sig av mig var att jag skulle backa upp de andra. Tycker jag personligen att jag sken? Nej, det tycker jag inte. Men det var inte det som var meningen.

Okej. Tack för att du ville prata med mig.
– Tack själv. Vad fan, Nöjesguiden är de jag är räddast för. Det är ni och Hänt Extra. Jag har fått för mig att ni hatar mig för att jag inte är någon hipster.

Läs även: Nöjesguidens recension av Point Break.

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!