Foto: Carl-Johan Söder/SVT
Det finns konst och det finns könst. De kompletterar varandra som yin och yang och skänker mitt liv en fullkomlig mening i tillvaron. SVT:s omtalade program Konstkuppen som har visats under vintern tillhör definitivt den senare kategorin. Det vet man med säkerhet eftersom nio av tio konstintresserade vänner har raljerat över programlänken och en lika stor andel kulturjournalister har tävlat i vem som kan häckla SVT:s programutbud hårdast.
Seriens kombination av ingredienser (Lena PH, Bert Karlsson, fördomsfulla ortsbor och bögromantik) har fått en enad kritikerkår att kalla serien populistisk och pekoral. Det hela är så smärtsamt förutsägbart att man lätt lockas till att inta en motsatt ståndpunkt. Vad spelar det för roll att det är ett underhållningsprogram snarare än ett renodlat konstprogram – har jag tänkt där i tv-soffan – får inte konst vara roligt? (Work of Art fick ju vara det.) Vad spelar det för roll att kupperna inte provocerar, har jag tänkt medan jag tryckt i mig den sista Sombrerohatten, Lena PH är fantastisk? Det gick så långt att jag började tycka att Konstkuppen var skitsmart i sitt devalverande av konstnärsrollen som uppburet geni.
Tills jag insåg den verkliga faran med programmet. Konstkuppen är som en reklamkampanj för regeringens arbetslinje. Det skulle inte förvåna mig om det visade sig vara Kulturdepartementet som ligger bakom hela skitproduktionen. Programmets sensmoral är att göra konsten så konkret och användbar som möjligt för att visa att konstnärer är precis som alla andra yrkeskategorier. Konstnären framställs som en projektledare som ska genomföra en rad praktiska moment (samla statister, såga till en ram, hitta en utställningsplats) innan den når mållinjen på slutet. I dagens Sverige där ordet entreprenör närmast har blivit en diagnos och där kultur inte får kosta skattemedel, passar ett program som Konstkuppen in perfekt.
Marianne Lindberg De Geer, som var en av de konstnärer som deltog i programmet, publicerade nyligen ett blogginlägg apropå att konsten anses vara en stor kostnadsbörda för samhället. Som försvar listade hon skrytsamt alla som hon sätter i arbete tack vare sin verksamhet, från konstnärshandeln där hon köper sina penslar och ramverkstan som ramar in hennes verk, till museichefer som planerar hennes utställningar och författare som skriver hennes kataloger. Listan blev 40 punkter lång.
Marianne Lindberg De Geer, snälla gör dig inte till entreprenör. Du är alldeles för bra för det.
Bäst just nu
1. Lea Porsager: How to Program and Use T-F
Fotografisk Center, Pasteursvej 14 i Köpenhamn, till och med den 1 april
Lea Porsagers verk på Documenta i somras handlade om mikrosamhället i Monte Verità i Schweiz, som ägnade sig åt seanser och spiritism i början av 1900-talet. Nu har Porsager skapat en ny utställning för Fotografiskt Center där hon undersöker hur tankar ser ut och om de antar fysisk form. En våg av finflummig nyandlighet drar in över konsten och du har bara sett början.
2. Nora Bencivenni – Bilder kan inte tala
Fotogalleriet Format, Friisgatan 15b i Malmö, till och med den 26 maj
Nora Bencivenni är nyutexaminerad från Fotohögskolan i Göteborg och det borde räcka som argument. Att hon dessutom främst fotar miljöer från Kalabrien, en bergig region på Italiens sydspets som hon använder som fond för att berätta ödesmättade scener ur livet och uppväxten gör att jag kommer att hänga på låset till vernissagen. Utställningen är en del av fotobiennalen Fotografi i Fokus.
3. 11 lögner om måleri
Moderna Museet Malmö, Gasverksgatan 22 i Malmö, den 9 mars till den 25 augusti
Att ifrågasätta måleri som trovärdigt konstnärligt medium är ungefär som att säga ”Hallå, den där boken är inte sann” om en skönlitterär roman. Det vill säga rätt befängt. Ändå görs det med jämna mellanrum. Moderna har samlat tio konstnärer som alla på olika sätt diskuterar måleriet som fenomen och dess mening.
4. Lauren Greenfield ”Girl Culture”
Malmö Museer, Malmöhusvägen 6, till och med den 14 april
Könsbefästande utställningstitlar som ”Girl Culture” ger mig alltid den obehagliga sortens gåshud, men Lauren Greenfields fotoporträtt på tjejer som bantar, rakar armarna, går på graviditetsbingo och älskar Britney Spears (”I love girls. They rock. And they rule.”) lyckas ändå förmedla en systervärme, trots att inramningen känns daterad.
5. Charlottenborgs vårutställning
Kunsthal Charlottenborg, Nyhavn 2 i Köpenhamn K, till och med den 12 maj
Vårutställningen på Charlottenborg är en återkommande tradition sedan 1857 och innehåller precis som vanligt 45 procent färgglatt publikfrieri, 32 procent glada amatörer, 12 procent tekniska brister, 9 procent oförståeligt och 2 procent fantastiska guldkorn. Det är för de sista två man åker dit.
