Kirsten Astrup, Kort Vei til Langt Vekk (2012), performance
Plötsligt händer det! I den näpna lilla staden med kullerstensgator, smyg-rasism och storstadskomplex bestämmer sig plötsligt någon för att ta tag i grejen alla slänger ur sig men ingen någonsin menar: ”Vi borde göra något tillsammans hörni! Samverka! Bygga broar!. Sätta Malmö på konstkartan”.
Denna någon bestämmer sig för att göra slag i saken och söka kulturpengar. I ansökan kallas projektet för konstfestival med nordiskt samtidstema och ska pågå hela sommaren. Satsningen är bred. Alla ska med. Sommarscen Malmö, Malmö-festivalen och Moderna Museet. Temat väljs utefter principen minsta gemensamma nämnare. Norden är mysigt, till ytan totalt ofarligt och något som alla kan förhålla sig till (Norden, hallå, vi är ju en del av det själva?).
Malmö Stad säger ja till projektet eftersom Malmö Stad älskar Samverkan. Institutionerna hakar på för att de gillar publik. De övriga aktörerna, det vill säga gallerier och det fria konstlivet, måste lämna in projektansökningar för att få lov att vara med. Ansökningen behandlas av en styrgrupp med kommunfolk, museichefer och initiativtagaren själv. Det finns ingen konstnärlig ledare. Ingen egentlig idé mer än ett väldigt luddigt tema. Inga försök till kritisk självrannsakan. Det är ungefär här det brister. För vad betyder egentligen ”nordiskt perspektiv” och varför är det relevant att prata om ett ”Norden” inom konsten?
I en intervju på Kunstkritikk ursäktar sig Moderna Museets chef med att temat är sekundärt. Det viktigaste är ju att konstlivet – håll i er – samverkar.
Det vackra S-ordet är dock inte lika vackert för de fria aktörerna som måste betala sin medverkan själva. Och som inte ser poängen i att tillhöra något som inte ens fylls med innehåll (Norden, visst – och mer då?). Det hela påminner lite om den där gången någon ville sätta Malmö på modekartan genom det sorgliga initiativet Modenatt som tvingade butiker att betala för att delta. Det de fick i utbyte var en skylt utanför sin affär och lov att hålla öppet en timme extra.
Malmö Nordic har blivit kritiserat. Flera gallerier, bland andra Johan Berggren, Elastic och Signal, har tackat nej. Inte helt oväntat är det samma namn som gjort sig kända som de största Individualisterna i Malmös konstliv. Är man i trotsåldern är det klart att man springer iväg så fort det blir gruppövning.
I det här fallet är det helt befogat. Man bör vara instinktivt misstänksam mot uppvisningsprojekt som vill sätta Malmö på kartan. Särskilt misstänksam mot de som har ett luddigt ”nordiskt perspektiv” samtidigt som samhället i övrigt svämmar över av rasistiska och nationalistiska tendenser. I sommar ställer Malmö-galleriet Rönnquist & Rönnquist ut Lars Vilks. Till en början var galleristen lika luddig. När han senare pratade ut i bloggen Snaphanen.dk märktes de rasistiska och islamofoba undertonerna till varför han vill göra utställningen.
Risken finns att konstsommaren i Malmö blir en brun sörja.
Bäst just nu
1. Yoko Ono Half-A-Wind-Show
Louisiana, Gl Strandvej 13 i Humlebeck, den 1 maj till den 29 september
Efter flera halvpinsamma temautställningar gör Louisiana äntligen om och rätt och bjuder in fantastiska Yoko Ono, mormorn som Lady Gaga önskar att hon hade.
2. Malmö Nordic: Det nordiska – fantasm och verklighet
Inter Art Center, Bergsgatan 29 i Malmö, den 4–5 maj
Om inte två dagars seminarium med Konsthögskolan, Iaspis och Kunstkritikk genererar någonting bra temat till trots, äter jag upp min hatt.
3. Malmö Nordic: Den nordiska modellen®
Malmö Konstmuseum, S:t Johannesgatan 7 i Malmö, den 4 maj till den 18 augusti
En av få självrannsakande punkter i programmet. Ett samtal om ”det nordiska” som ekonomisk modell och vad som händer med museets samling i framtiden.
4. Henrik Vibskov Neck PLUS Ultra
Gl Strand, Gammel Strand 48 i Köpenhamn, den 25 maj till den 8 september
Modeskaparen Henrik Vibskovs första stora utställning i Danmark. Om du bara ska gå på en hipsterutställning i vår.
5. Wes Lang
V1 Gallery, Flæsketorvet 69–71 i Köpenhamn, den 3 maj till den 1 juni
V1 är den danska motsvarigheten till Loyal och håller den amerikanska lo-fi-fanan högt. Brooklynkonstnären Wes Lang gillar mest döskallar och liemän.
